Statens medieråd – hur tänker ni att vi ska prata med våra barn?

I söndags skrev jag ett kort inlägg om filmen som Statens medieråd har för att lansera och promota sin kampanj att få föräldrar att prata om sociala medier med sina barn. I dagens inlägg har jag testat guiderna ”Digitala medier på förälderiska” tillsammans med mina barn: 12, 15 och 17 år.

Låt oss börja med vad Statens medieråd säger att deras guider ”Digitala medier på förälderska” ska hjälpa mig med:

Statens medieråd lanserar ett antal snabbguider riktade till vuxna för att kunna undvika en cringe stämning vid middagsbordet.

Syftet är att hjälpa mig, som förälder, så att jag slipper vara pinsam, när jag ska prata om sociala medier vid middagsbordet. För att se om ”snabbguiderna” kan hjälpa mig, som förälder valde jag att testa med mina tre barn, ett i taget. Målet är alltså att jag inte ska behöva känna mig som en pinsam förälder… Jag valde att testa Youtube-pdf:en på mina tre barn (svaren redovisas nedan). Sedan har jag testat Snapchat-pdf:en och Twitter-pdf:en på två av barnen, samt de om spel på ett av barnen.

Jag inledde samtalet om Youtube med att berätta att jag nu vet vad en Youtuber är. Min äldsta log och tittade på mig. Jag fortsatte sedan med att berätta att en det är ”någon som har en kanal på Youtube, med många tittare”. Då bröt barnet ut i skratt, och sa: ”En youtubers är en som lägger upp filmer.” Jag provade även definitionen av en youtuber på mellanbarnet som också menade att en youtuber är en som lägger upp filmer på Youtube, och inte ska kopplas ihop med hur många följare man har. [Detta var lite genant, definitionen som Statens medieråd använder stämmer alltså inte med barnens]. Mina barn skulle säga att detta är cringe.

När jag väl tagit mig förbi frågan om definitionen tog jag frågorna i guiden en efter en. Jag tror inte att det är tanken. För det blev som jag hade ett förhör, eller vi gjorde ett quiz. Yngsta barnet trodde det var ett quiz. Mitt tips: gör inte som jag  för det blir inte bra. Mina barn svarade sammantaget såhär på frågorna:

Har du ?
… en egen kanal (eller flera)? Barnen svarade: 
[ja, ja, ja]
… påhittat eller riktigt namn? Barnen svarade:[ja, hade ett låtsas namn, men inte längre, ja ett smeknamn]
…  råkat ut för taskiga kommentarer och hotfulla svar? Barnen svarade: [nej, nej, nej]
…  olika sätt att bemöta näthat?  Barnen svarade: [?, det har ingen, ?]
…  blivit kontaktad av någon okänd person? Barnen svarade:[nej, vet inte, ?]
…  klickat på filmer som är obehagliga? Barnen svarade: [ja, ja, ja]
…  koll på hur man tar reda på ifall något är sant? Barnen svarade: [nej, vet någon det?, om det gäller mig]
…  koll på hur mycket av Youtubers rekommendationer som egentligen är betald, men dold, marknadsföring? Barnen svarade: [nej, det vet nog bara Youtube]
… koll på hur algoritmer styr flöden? Barnen svarade: [nej ,nej -]
… koll på de lagar och användarvillkor som gäller för bilder, filmer och kommentarer? Barnen svarade: [nej, det vet bara du, nej ingen har det, jag har koll på cc]

Min slutsats är enkel. Använd inte frågorna i guiderna! Strunta i dem, för de fungerar inte. Inte om du vill föra ett samtal. De fungerar om du vill göra ett förhör. Jag fick som du kan se enstaviga svar. Ett av barnen sa: Mamma, du har inte gjort dessa frågor va, för de är alldeles för stängda. Jag ska ärligt säga att jag saknade en fråga så fort jag ställt första frågan. Ett frågebatteri av denna karaktär kräver en en inledande fråga:

  • Använder du sociala medier? Vilka då? Använder du Youtube? Snapchat? Twitter? Etc.

Sedan skulle jag vilja jag fortsätta med följdfrågor kring svaret:

  • Vad använder du Youtube, Twitter, Snapchat till? Kan du visa mig? Kan du berätta så att jag förstår?
  • Brukar du hänga med kompisar, eller inte?
  • Är de du hänger med schyssta? Vad händer om någon är taskig? Är ledsen? Vad gör du?

Frågorna som finns i snabbguiderna är snabba, men alldeles för stängda. Jag fick inte igång ett samtal. Om du som förälder vill prata om sociala medier med ditt barn behöver du vilja prata, inte ha förhör. Mitt råd är att du ska vara nyfiken, ställa öppna frågor och visa att du vill lära dig.

Jag tycker det konstigaste är att Statens medieråd vill uppmana mig som förälder att ställa frågor som jag kanske inte kan svaret på. Frågorna om algoritmer och användaravtal är avancerad, och om jag inte vet vad användarvillkoren innehåller då kan jag inte fråga mitt barn. Om jag inte vet hur algoritmer styr flödena på internet, kan jag inte fråga om mitt barn vet det. Om jag inte har metoder för att hantera näthat – hur ska jag då kunna förvänta mig att mitt barn ska ha det?

Nej, Statens medieråd – jag tror inte att ni hjälper ”överbrygga någon klyfta”, och inte heller tror jag att ni hjälper mig att bli mindre pinsam. Det enda sättet som jag kan se att man kan använda guiderna och frågorna i dem är att för att visa hur dålig man är på att föra samtal. Jag tror på att man ska vara ärlig med att man inte vet, men vill veta och förstå mer. Jag tror på att jag som förälder ska vara nyfiken och pinsam. Jag tror dessutom att samtal kräver öppna, ärliga frågor… Att vara pinsam ingår i föräldrarskapet, låt oss vara det.

Vilken bild ger Statens medieråd av skolan och oss föräldrar?

Att föräldrar har ett ansvar för sin barn är inget som jag ifrågasätter. Jag ifrågasätter inte heller initiativ som vill hjälpa vilsna föräldrar som vill förstå sina barns liv på nätet. Men efter att tagit del av Statens medieråds film som ska lansera kampanjen ”Sociala medier för föräldrar” är jag fundersam kring vilken bild som Statens medieråd ger av

  • skolan
  • föräldrar
  • byråkraten (läraren?)

Filmen som inte är mer än en minut lång utspelar sig i vad vi känner igenom som ett klassrum. I centrum för klassrummet står en kvinna klädd i kostym  det är oklart om hon är statstjänsteman eller läraren. Hon tilltalar föräldrarna. I filmen har kvinnan som leder mötet en assistent som har handskar och som sköter de två OH-apparaterna, som används för att presentera ”stoffet”. Kanske är det tänkt att mannen och kvinnan som står längts fram, är representationer av Statens medieråd, byråkrater som vägleder de vilsna föräldrarna. Till sitt förfogande har de som sagt två OH-apparater ör att berätta mer om ”Sociala medier för föräldrar”. I klassrummet sitter en grupp vuxna som vi uppfattar som föräldrar, vi vet det eftersom kvinnan pratar till dem med initierad ton och säger om Facebook ”dina barn hänger inte där”.

I statens medieråds film skildras föräldrar som en grupp som fortfarande för anteckningar med papper och penna och läraren (myndigheterna) som de som förmedlar kunskaper/insikter via Overhead-apparater. Jag blir lite upprörd, är vi föräldrar verkligen en generation som inte förstår vad Stories är eller som ska förstå Snapchat som en ”videobandspelare utan band i. Man spelar in men ingenting sparas”. Jag vet inte, men jag är inte säker på att vi som har barn som lever en del av sitt liv på nätet och i sociala medier inte känner till stories. Jag tror inte att tjänster som Snapchat blir lättare att förstå om de liknas vid videobandspelare utan band i men som inte sparar det man spelar in… hur fungerar det? Jag vet inte ens om jag tycker att det är en korrekt beskrivning av tjänsten – det är en kommunikationsapp där man kan dela filmer, bilder och korta klipp.

Jag är än mer tveksam till att skildra skolan som en plats där 90-talets tekniken fortfarande är levande, en plats dit föräldrar går för att lära sig mer om sociala medier. Jag är än mer tveksam till hur föräldrar skildras och implicit den okunskap som föräldrar har om sociala medier. Jag vet att föräldrar inte använder snapchat, men visst förstår vi hur tjänsterna fungerar om vi pratar med våra barn. Filmen som ska få föräldrar att bli nyfikna på sociala medier, driver med dem, deras okunskap och världsbild, samtidigt som statens medieråd driver med skolan som en helt förlegad plats och kvar i en teknikera långt före projektorer och smarta tavlor, en skola som lever kvar i Overheadens förlovade land, där penna och papper är verktygen för att bearbeta stoffet som auktoriteten förmedlar.

Jag tycker att statens medieråds initiativ att förmedla kunskaper om barnen sociala medievanor är intressant, men jag tror inte på att driva med de som man vill nå: oss föräldrar. Jag tror inte heller på att ge en bild av skolan som en plats helt passé. Jag tror alltså inte att metoden att driva med oss föräldrar och vår okunskap, kommer göra oss nyfikna på att ta del av materialet. I satsningen ”sociala medier på förälderiska” finns ett antal pdf:er som bygger på statistik, fakta som ger en bild av sociala medier. Kanske är de något schematiska och fick jag önska något skulle jag vilja att frågorna som föräldrarna ska ställa till barnen borde egentligen bara vara öppna och nyfikna av karaktären: Kan du visa mig vad du brukar titta på Youtube, eller hur använder du och dina kompisar Snapchat? Och inte handla om att ställa krav på att barnet ska ha börja med att berätta om de råkat ut för mobbning, fått taskiga kommentarer, eller metoder för att bemöta näthat, koll på avtal och regler, etc. Att lära sig om sina barns sociala verklighet på nätet kan inte handla om att jag som förälder ska ha husförhör eller söka efter de kränkningar som barnen eventuellt utsatts för…

Ta reda på mer om ditt barns liv på nätet med nyfikenhet och be dem visa och berätta, var nyfiken, sedan kommer barnet också att berätta om eventuella avigsidor, men börja inte där…

I en digitaliserad skola vad lär sig eleverna?

Skolan digitaliseras – vad lär sig eleverna?

I min vardag pratar vi mycket om vikten av digital kompetens för att kunna vara en medveten och kunnig användare av internet och alla de digital verktyg som vi använder på nätet och för att koppla upp oss mot internet. Jag har arbetat med digital kompetens sedan 2009, när jag tillsammans med mina elever valde att arbeta med att publicera skolarbete på webben. De mina elever lärde sig var egentligen inte att publicera sig på webben, för det kunde de redan. De kunskaper som vi fick var de i digital kompetens genom kunskaper i upphovsrätt, kritisk och medveten användning av webben och hu webben fungerar.

Nu har det gått många år sedan jag arbetade i skolan, och skolans digitalisering har gått många steg framåt. Digitala verktyg har en självklar plats, så självklar att jag tänker att vi egentligen inte behöver prata om vikten av dessa. Digitala verktyg är självklara för eleverna, och naturligtvis kan eleverna/barnen använda dem, men vad lär de sig egentligen av en digitaliserad skola?

Det är den fråga som jag valt att undersöka och söka ett svar på genom att göra en dag på Internetdagarna, och du är välkommen att delta

. I samtalet kring digitaliseringen av skolan och digital kompetens har programmering lyfts som en färdighet som eleverna ska erövra, men vad lär de sig egentligen. För att ta reda på det har jag bjudit in min kollega Måns Jonasson som kommer ge sina personliga perspektiv på vad han förstå om den digitala verktygen genom att han kan programmera. Sedan har jag valt att bjuda in Linda Manilla som kommer ge perspektiv på vad finska barn egentligen lär sig… Vad är det för kunskaper som eleverna erövrar i en digitaliserad skola?

Undrar inte du också? Om du gör det kom till Internetdagarna och köp en biljett här.

Vem ska granska valkampanjen som pågår i våra privata flöden?

Jag har länge funderat hur sociala medier påverkar vår världsbild. I en digital verklighet, eller i en verklighet där vi inte längre delar samma beskrivningar av vår omgivning och vår verklighet, hur håller vi den samman? Ser vi samma problem?

Det är valkampanj i Sverige, det är snart bara två veckor kvar till vårt riksdagsval. Den 9 september 2018 är det val, och jag trodde att detta val skulle jag se och märka av politiken mycket mer än jag gjort tidigare i mina sociala flöden. Jag bävade inför det faktum att mina sociala flöden skulle sköljas över av de politiska partiernas digitala valkampanjer. Men såhär långt (idag är det den 20 augusti 2018) har jag inte upplevt att det snart är ett val. Och ja, jag följer aktivt den politiska debatten. Mina förklaringar till bristen på politisk kampanj i mina flöden tänker jag beror på att jag aktivt valt att inte ”vara politisk” på sociala medier. Jag har inte gillat några politiska partier, inte heller diskuterar jag politik, men jag har vänner som är politiskt aktiva, som jag tycker om och respekterar från olika partier och med olika politiska uppfattningar.  Men mina flöden är långt ifrån fyllda av politisk reklam, eller kampanjmaterial. Jag har sett ett sponsrat inlägg från ett riksdagsparti (såhär långt). Inte heller ser jag någon fördjupande politisk diskussion, eller pajkastning. Därför var det med stor förvåning som jag  idag mötte följande inlägg av min goda vän Ylva Pettersson:

”Mitt flöde fylls med hånfulla inlägg om intervjuer med SD representanter, nidbilder av lådcyklar, teckningar av Moderater som vill flyga billigt till grannstaden och påhopp på diverse partiledare. Gärna med ett hånflin som emoji. Jag tycker att vi borde vara bättre än så här. Jäkla pinsamt helt enkelt att se vilken nivå som tydligen är acceptabel. Att ständigt med vilje missförstå och vantolka varandra är så jädra tröttsamt. Att sen bre på med idiotiska memes osv är en sandlåda jag tycker det är dags att vi klättrar upp ur.”

Mitt svar på hennes inlägg var en ärlig nyfikenhet: hur ser det ut i ditt flöde? Och så bad jag att får några bilder på hur det kan se ut…

Jag fick några exempel och jag håller med Ylva att nivån är allt annat än hög. Den bild som Ylva ger är att nivån är låg, men i mitt flöde är det helt tyst. Jag ser inget av detta och står helt förundrande utanför och vet inte ens att jag borde reagera. Jag undrar: vem granskar detta? Hur blir fler medvetna? Att den bild man får av verkligheten i digitala kanaler är väldigt individuell. Krävs det att jag måste aktivt prata politik? Måste jag aktivt gilla alla riksdagspartierna för att Facebook ska ge mig en bild av den politiska kampanjen… Eller för att jag ens ska märka att det är val… Hmm … jag undrar jag. Hur ska jag kunna förstå? Och hur ska någon kunna granska den politiska debatten som pågår i sociala flöden.

Man kan hävda att vi inte kunde granska den politiska debatten som pågick vid köksborden innan Facebook, men det är en väsentlig skillnaden mellan det samtal som pågår runt köksbord och de samtal som pågår i grupper och flöden på Facebook. I det samtal som pågår på Facebook kan andra påverka de som deltar genom att köpa närvaro, reklam och göra kampanjer som stämmer överens eller som förstärker/ger en annan bild av den som jag beskriver i mina sociala medier. Jag tänker att det är viktigt att förstå att när ett politiskt samtal pågår i kanaler som Facebook är svåra/kanske omöjliga att granska. Om det är svårt för mig att förstå Ylvas digitala vardag, det samtal som hon möter är det också svårt för mig att förstå varför och hur människor formar sina åsikter.

För mig är det viktigt att det demokratiska samtalet behöver kunna ske utan påverkan och i den mån det påverkas av kampanjer/reklam ska vi kunna förstå hur och kunna granska hur det sker. Sedan är det också viktigt att samtalet som förs, har en acceptabel nivå så att alla som vill vågar och kan delta. Plattformar som Facebook gör det svårt för oss som vill förstå hur det politiska samtalet först och på vilken nivå det förs, för vi kan inte se, jag kan inte ta del av Ylvas flöde och Ylva ser inte mitt. Hur ska vi då kunna komma överens om vilka problem som behövs hanteras?

En brasklapp

Det är flera veckor kvar till valet och det kan ju tänkas att mitt flöde kommer ändras helt innan dess… om så återkommer jag i ärendet.

 

När startade digitaliseringen?

Idag har jag varit på seminarium om folkbildning och digitalisering. Plötsligt ställer en av föredragshållarna en fråga som jag känner igen:

När startade digitaliseringen?

Jag brukar också ställa frågan retoriskt för att sedan ge några nedslag som jag tycker är intressanta. Ett är Ada Lovelace och hennes fotnot som innehåller en algoritm som en maskin kan läsa… (om nu maskiner kan läsa, jag tror inte det, men med människans hjälp kan en maskin utföra det algorimen vill). Jag är väldigt förtjust i Ada Lovelace historia, den är som en saga. Med en kändis till far och en mamma som gör allt för att dottern inte ska bli som sin pappa, så hon får en formell utbildning i naturvetenskap och matematik. Och så arbetar hon med Charles Babbage och arbetet med den analytiska maskinen.

Men jag brukar också fråga om inte digitaliseringen startade med skrivkonsten och Sokrates kritik mot skrivkonsten…

Dagens föreläsare valde att utgå från boktryckarkonsten, och hur den kom att påverka samhället. Men sedan kom internet, eller snarare webbens genomslag i början av 90-talet. Och jag undrar vilken typ av digitalisering föreläsaren prata om. Om det handlar och hur informationstekniken transformerar samhället, med automatisering och samhällsomvandling. För det kan knappast handla om hur information överförs från analog till digital form för den startade inte med webben.

Nåja, vikten av att vara tydlig och definera det man pratar om är det som jag tar med mig.

Att inleda en hösttermin

Nu drar hösten 2018 igång, och jag tänker att den starta för dig som är lärare på samma sätt som mina höstar i skolan brukade göra. Jag kom tillbaka till skolan, och min arbetsplats som stått tom över sommaren. Allt gick i ett lugnt tempo, jag mötte kollegorna pratade lite smått om sommaren, vädret och ledigheten. Starten av hösten var alltid extra värdefulla, det var de där dagarna innan eleverna kom, som skulle användas till planering, förberedelser, plocka i ordning, se till att allt är på plats inför upprop och skolstart.

Men, dagarna inför en hösttermin är också dagar som används för fortbildning, föreläsningar om skolutveckling och annat. Ofta om inte varje höst hade vi på vår skola minst en gemensam föreläsning… ofta på något tema som vi i skolan skulle utveckla. Som lärare tänkte jag mest att dessa föreläsningar var viktiga, men de kom alltid lite vid fel tillfälle, för jag behövde ju förbereda mig för att ta emot eleverna, för att förbereda vårt arbete.

För några få lärare kommer jag vara den föreläsaren som inleder hösten, som står i aulan och ska säga några välvalda ord som ska inspirera, göra skillnad för hösten. Och samtidigt som jag står där så tänker jag på hur mina höstterminer brukade starta… Och så tänker jag att det är en ära att få vara den som står och ska få inspirera en hel höst, för en grupp lärare.

 

Ett samtal med en visselblåsare Manning på Way out West

Jag lyssnade på Chelsea Manning på Way Out West och det samtal som fördes kring behovet av transparens i det politiska systemet.

Jag har hört tidigare intervjuer med Manning online, och hört henne prata om valet att bli visselblåsare att det i sig inte var ett val utan det var att beslut att stå upp för sina värderingar. Vilket hon också tryckte på i samtalet i Göteborg. En annan sak som jag tar med mig är: Att inte göra något, att inte säga något, är också ett val. Det är viktigt att tänka på när vi lätt blir ”bystanders”, då är det viktigt att stå upp för det man tro på, och förmedla det man tycker viktigt. Att våga stå upp för det som vi tror på, är något som vi alla har ansvar för. Det tar jag med mig från Manning samtal.

En annan sak som jag också tar med mig är hur viktigt det är att försöka förändra det som verkligen har betydelse, inte fokusera på det som ytterst är effekten av något som inte fungerar utan försöka ge sig på det som verkligen inte fungerar. Nu inser jag att jag har förlorat er, men Manning fick frågan om Trump och det amerikanska politiska systemet, samt om hon ville att han skulle avsättas, men då svarade Manning:

Trump är bara symtomet på något annat som är fel i systemet och de felen som finns i systemen är de som vi behöver ta oss an. Och sedan menade Manning att en aspekt i det politiska systemet som är det stora problem är ”hemlighetsmakeriet” att beslutsunderlag inte är offentliga, de skulle kunna bli bättre om vi kunde granska alla delar från ide till slutgiltigt beslut. Manning pratade om att beslut som fattas av det gemensamma bör vara offentliga och inget annat. Det är det enda sättet att sätta de gemensamma agerandet under granskning. En intressant tanke, att alla beslut borde vara offentliga oavsett om de rör militär strategi eller annat. Jag lockas av tanken att det ska vara transparens, för att makthavares agerande ska granskas, samtidigt tänker jag att det är svårt.

Jag är precis som många andra imponerade av människor som står upp för de tror på, som har civilkurage och vågar ta konsekvenserna av att berätta för oss andra om hur systemet fungerar, så det var självklart att lyssna på Manning.

Ska din källkritik leda till skepticism eller nyfikenhet?

Jag pratar ofta om källkritik, att de möjligheter som finns med internet att kunna få svar på precis allt har lett till att det också sprids precis vad som helst och sak som är spännande, otroliga, fantastiska tycks få mer spridning än saker som är ”sanna”. Och förklaringen är enkel vi som människor älskar goda historier, vi vill berätta dem, sprida dem. Sedan är det så att internet i sig bygger på att vi ska kunna sprida information, snabbt och fritt.

I många sammanhang pratar vi om att ständigt vara skeptisk, kritisk men jag tänker att istället för att vi ska gå runt och ständigt vara skeptiska och misstro andra kanske vi kan vara nyfikna för att vilja ta reda på mer, lära oss mer.  När du hör saker som du tror på, ta reda på mer… var nyfiken… När du hör saker som du knappt tror är sant – bli nyfiken ta reda på mer… När du hör fantastiska historier som den om QAnan, bli nyfiken och ta reda på mer. Försök förstå mekanismerna bakom och hur systemet fungerar. Var nyfiken, fråga var kan jag få reda mer?

Vet du inte vem Q är? Har du inte hört historien om QAnan? Det är en historia som började spridas via anonyma internetforum, Q påstår sig vara en person med den högsta säkerhetsklassificeringen inom amerikansk säkerhetstjänst Q. Och påstår sig ha kunskaper om en världsomspännande konspiration. l centrum för denna historia som Q sprider är Muller-utredningen, den som undersöker kopplingen mellan rysk påverkan i det amerikanska valet 2016, fast enligt denna anonyma källa undersöker inte Muller alls rysk påverka utan… demokraternas agerade och Clinton och Obama osv. Läs artikeln på NPR så får du e överblick hur denna historia som startade på anonyma messing-boards får effekter i verkligheten.

När du hör historier som den om Q ska du inte bara vilja ta reda mer om vad Q säger utan också mer om vad detta handlar om var denna historia har sitt ursprung, om den går att belägga med andra källor än bara hörsägen, fråga någon som vet, någon som arbetar inom ett politisk ämbete eller en statsvetare, eller någon som förstår politik, använd internet, var nyfiken och ta reda på mer. Nöjd dig inte bara med att sprida en god historia och tro inte på den utan bli nyfiken. Ta reda på mer, ta reda på om det ens är möjligt… fråga de som kan, som är insatta. Var nyfiken och sök fler svar. Använd internet till det som en av internet mest fantastiska möjligheter att världen blir så mycket större genom att vi ka nå vilken expert som helt genom en enkel tweet, eller via en epost. Starta kanske med att vara skeptisk, men använd din källkritiska förmåga, din skepticism till att söka mer och fler svar, bli nyfiken!

Var nyfiken, ta reda på mer… använd internets möjligheter för att förstå och lära dig mer. Då blir det också lättare att veta hur du ska hantera en bra historia.

 

Källkritik i all ära, men prata också om källtillit.

Vi pratar ständigt om vikten av källkritik, att vara medveten och inte aktivt sprida information som kan vara felaktig, falsk eller ha ett fientligt syfte. Att vara medvetna, granska och vara källkritiska, för inget på internet behöver vara sant, så granska dina källor. Jag instämmer fullt ut i dessa påståenden, om att det är viktigt att ställa frågan om vem som sprider vad och varför, att det är viktigt att ta reda på vem/vilka som står bakom ett konto, att fundera på syftet med den information som vi möter. Men precis som Jutta Haider säger:

vi inte bara ska fundera över vår källkritik utan också över vår källtillit, det vill säga vilka källor vi känner förtroende

i artikeln Därför ska du bry dig om källkritik på Internetkunskap. Det är viktigt att fundera på vilka vi litar på varför vi ska litar på just dessa? Och uppå det fundera på hur de sociala plattformar som vi använder påverkar vilka vi litar på. Jag har funderat en hel del kring källtillit och när jag lyssnade på podcasten If then av Slate. I avsnittet från slutet av juli intervjuades Claire Wardle. Wardle är forskare på Harvard och pratade om missinformation, desinformation och malinformation men också om hur sociala medier och vetskapen om att på internet kan få oss att börja misstro alla utom ”våra vänner”. Sedan tar hon upp de oroligheter som sker i Indien tillföljd av hur information sprids i tjänster som What’s app. OM du inte känner till historien om What’s app det så har det uppstått lynchmobbar med människor som attackerat människor efter rykten om barnkidnappningar, dessa rykten har spridits genom att människor bara vidarebefordrat information som de fått från vänner, bekanta som de har i What’s app.

Så frågan om ”vem kan vi lita på” otroligt viktig, och vi som arbetar med skola och utbildning kring att vara kritisk mot källor, vi behöver prata om vilka källor kan vi lita på och på vilka grunder. Vi behöver prata om de metoder som används för att granska fakta och skapa nyheter, så att vi förstå de journalistiska metoderna, såväl som de vetenskapliga metoderna som styr forskning. Allt för att göra det lättare att veta vilka vi kan lita på, så att vi inte bara lämnas till att lita på våra vänner.