månadsarkiv: december 2009

Mina funderingar kring 2009-års nyord…

Jag läser SvD att Språkrådet lanserar sin lista över nya ord 2009 idag, och naturligtvis läser jag även blogginlägg och kommentarer kring orden. Roligt att läsa att svenska språket upprör och väcker sån diskussion.

Personligen undrar jag mer över hur Språkrådet kommer fram till att dessa ord är nya 2009? Hur skapar man denna lista? Utifrån vilka kriterier? Naturligtvis vill jag veta, så…

Freedom

Freedom by Thorsten Becker CC (by, nc, nd)

Jag börjar med språkrådets sajt, intressant läsning, de har en egen flik för nyord, och beskriver sin nyordlista med följande ord:

”Orden i Språkrådets nyordslistor är inte alltid helt nya, men de har ökat i användning eller varit aktuella under året. 2009 års nyordslista innehåller nyord som alfanummer, frimester, gågging, könskonträr, norsk karaoke och slidkrans.”

På frågan hur de samlar in dessa ord och var får jag också svar:

”Många nyord har sitt ursprung i stora världshändelser och i nya samhällsfenomen, inte minst i ny teknik. En del ord bildar vi direkt i svenskan, andra importerar vi från andra språk. Insamlingen av nyord sker främst genom läsning av dagstidningar, men belägg samlas även från t.ex. tv och radio. Vi har engagerat ett antal personer som går igenom en viss tidning. Men vi får också tips från allmänheten.”

Jag kan inte låta bli att undra hur många är detta ”antal personer, som går igenom en viss tidning”, sedan undrar jag naturligtvis vilka tidningar ”detta antal personer” går igenom? Hur förhåller sig listan till allmänheten, och nya medier? Vilken roll spelar de?  Ålder? Unga/gamla? Fast det står det inget om, jag undrar varför…

Språkrådet är tydliga med att det inte är de som avgör om ordet kommer att bli en del av svenskan eller inte det är upp till oss som använder språket att fälla domen. Det spännande är att det främst är tidningar som avgör vad som är nya ord i vårt språk, visst de får tips från allmänheten, men har dessa tidningar rätt i sin beskrivning av orden? Jag känner mig tveksam, när jag läst på kommentarerna till artikeln i SvD och DN.

Linda och jag reflekterar kring, varför?

Vi sitter i Lindas kök. Vi fixar och trixar med våra webbplatser, samtidigt som jag som vanligt grunnar på varför jag bloggar…

Linda är direkt i sina svar: Du bloggar för att visa andra (lärare):

  • Hur kan man arbeta med Internet och det är inte farligt, och det finns ett behov av det! Det gäller bara att hitta ut.
  • Du bloggar för att du vill undervisa? Lära andra, så att andra kan lära av dina erfarenheter.
    • Skrämmande, spännande så sant. Ett behov som finns hos mig och hos mina kollegor.
  • Det ligger i tiden, du är ju inte ensam.
    • Många gör det… visst så är det nog.
  • Du vill reflektera kring det du håller på med…

Jag vill synliggöra, det jag gör, jag lär mig saker genom att lära andra, visa andra hur man kan göra. Det är först när jag visar andra hur jag gjort som jag vet att jag har fattat.

Linda Svanberg ”Bubblor”

Men framför allt är det nog så att jag förstå vad jag har gjort när jag börjar reflektera över det jag gjort, och varför jag gör som jag gör.

Jag bloggar för att jag mår bra av det helt enkelt, det är inte så mycket att fundera kring!

Tack Linda!

Varför bloggar jag?

Märkligt medium det här, privat vill jag inte vara, men personlig bör jag kanske vara och tänk vad jag har svårt för att vara just det. Det var en av anledningarna till att jag inte vill och inte kan börja blogga.Det finns naturligtvis fler förklaringar till att jag inte bloggar:

  • Vad ska jag skriva om?
    Det utreder jag fortfarande, svaret kommer nog en dag

  • Vem vill läsa det jag skriver? Ingen, nja kanske en
    • spelar det någon roll? Du skriver ju ändå…

  • Vad kommer alla andra säga? Blogga som 38-åring? Gör man det?

Don’t look away by Toni Blay CC (by-nc-nd)

Min bloggrädsla har jag utrett i fler inlägg under hösten, både i mitt introduktionsinlägg ”Ny bland stjärnkikarna”, och i mitt inlägg om att ”blogga med öppen redigering”. Ändå sitter jag här i slutet av 2009 med en egen blogg, som bär mitt namn. Konstigt, vad hände?

  • Mycket, mycket, och ännu mer, men i korthet kanske följande kan förklara en del:

Sökande efter något annat

Personligen tror jag att det var i sökandet efter något annat som gjorde att jag ramlade på bloggen, som verktyg och som uttrycksmedel. Jag sökte egentligen ett verktyg som gjorde att jag skulle slippa offra ytterligare en kväll på ett föräldramöte, ett verktyg som gjorde att jag skulle kunna frälsa världen med Blackebergs 50-tals skönhet, och hittade WordPress, nätet och bloggen, av en tillfällighet, av en slump, av ett misstag? Fast det förklarar inte varför jag bloggar…

I engelskan finns ett underbart begrepp, som jag fått (tack!), och det är serendipity, som innebär att man av en händelse, en tillfällighet ramlar över något som man inte letade efter i sökandet efter något helt annat. Kanske går begreppet att använda för att beskriva hur jag fann bloggen.

Jag låter Edith Södergrans slutstrof i dikten Dagen svalnar, beskriva det som hände, med den stora skillnaden att jag inte är besviken…

”Du sökte en blomma och fann en frukt.
Du sökte en källa och fann ett hav.
Du sökte en kvinna och fann en själ –
du är besviken”

ur Dikter 1916

Trots att jag inte är besviken så tar det emot, varje gång jag ska trycka på publicera knappen, varför är det så? Går det någonsin över? Fan, va jag tjatar om det här, det är allt annat än roligt…

Imorgon, är en ny dag, då börjar jag på en ny kula, med nya möjligheter, och ett nytt mod om att jag kan trycka på publicera utan att tveka! Fast då är jag visst i Finland, så det får bli när jag kommer hem. Jag vet redan vad jag ska skriva om…

Vad hände med mina elever 2009?

Jag lever med föreställningen att jag som lärare kräver allt för mycket av både mig själv och mina elever. Missförstå mig rätt jag är stolt över att jag har ambitioner, för det tycker jag att man ska ha.

Min biträdande rektor säger alltid: Det är tur att alla inte är som du, för då skulle skolan inte fungera. Sedan ler han, och jag tolkar det som att han är stolt över att jag faktiskt kräver och samtidigt ger. Men mina krav och ambitioner gör också att jag möter en hel del gnäll och motstånd, vilket är allt annat än roligt, vackert eller avundsvärt.

The rock Skinneyd CC (by, nc, sa)

Även 2009 har jag mött mycket motstånd, men jag är van att jobba mot strömmen, att vara den som kräver, förväntar mig mycket och vara den som är skola för hela slanten. Men i år har något hänt och jag undrar vad det beror på, för jag möter hyllningar och inte bara gnäll, i mina elevers inställning till mig och mina skolarbeten. De säger:

”Du var sämst, men nu är du bäst” säger en elev på sitt utvecklingssamtal, jag tittar förundrat, vad har hänt?

Eller som Johannes formulerar det i sin utvärdering skriver han följande om sin lärare…

”Om jag ska säga något om dig Kristina, så kan jag säga att det är i cyberrymden du trivs och är bäst. Här kan du på ett enkelt och effektivt sätt råda bot på korkade elevers ständiga tjat och tydliga instruktioner. Dessutom har du på allra bästa sätt hanterat bloggen då du ständigt varit aktiv, dels med att ge ut nya uppgifter men också med att kommentera andra elevers inlägg.”

Jag undrar: vad har hänt? Vad beror det på? På mediet på Internet, på bloggen? På mig eller på dem? Har mina elever har mognat och insett att ambitioner är något som ger resultat, krav är skönt att ha, när de är tydliga, om än orättvist höga? Eller är det något i luften, i maten eller i skolan? Har det med åldern att göra? Eller vad beror det på?

Hold Still! by Alex Dram CC (by, nc, nd)

Vad det än beror på så är jag är väldigt rörd över mina elevers engagemang, och vilja att bekräfta mig och mitt lärarskap. Jag hoppas att det inte bara är en trend, en fluga som flyger förbi och sedan är jag åter den där läraren som alla gnäller på för att hon kräver för mycket, ämnet är för svårt…

Jag djupt tacksam för alla mina elevers stöd och respons, för utan er hade det aldrig gått, så tack alla s3:or för 2009!

Summan av allt blir ändå bra, eller?

Så här i slutet av året så sitter vi gärna och summerar, vad har gått bra, vad har fungerat mindre bra. I skolans värld sker det oftast till sommaren då läsåret går mot sitt slut, men jag tänkte göra några korta inlägg/blänkare kring året 2009, vad har berört, vad har förstört, precis som seden säger.

Ett år har gått, och jag har gått från en som aldrig skulle blogga till att bli en som har alldeles egen blogg. Jag en bloggerska? Det är märkligt och om någon hade sagt det för ett år sedan hade jag skeptiskt tittat på dem och sagt: Jag blogga? Knappast, men kanske kan mina elever göra det!

The allegory of camera Obscura by jef safi (pictosophizng) CC (by, nc, nd)

Facebook, som 2008, var otänkbart har jag med visst motstånd anammat, twitter älskar jag, tack Astrid. Blogga gör jag som en del av mitt arbete, som en del av mig. Borta är den lilla vackra anteckningsboken, den försvann visst med mina kartonger från EG, och istället använder jag datorn, nätet och bloggen som redskap för reflektion och anteckningar.

Jag, som tänker när jag skriver, jag som trodde att jag bara kunde tänka med en penna i handen. Idag tänker jag med hjälp av knastrande tangenter.

Kort och gott mycket har hänt, både bra saker och dåliga.

Vad har berört mig?

  • mina elever, deras stöd och engagemang
  • Ragnars enorma tillit, stöd och kravlösa support, tack!
  • Mina kollegors glada tillrop om att jag ser mer frisk ut än någonsin
  • Webbstjärnans specialpris
  • alla dina ord, och dina, och alla ord som jag inte visste fanns

Vad har förstört mig?

  • förlusten av tio års läraranteckningar (mina kartonger som försvann)
  • oron inför att inte räcka till, och inte kunna
  • bristen på stöd, förståelse för att nätet är något jag måste utforska
  • bristen på insikt om att jag faktiskt kan, vill och lär mig

Varje punkt borde bli en egen bloggpost, fast kanske inte. Vi får se hur lång summeringen blir, jag är knappast en person som vill kalla mig nostalgisk, även om jag just nu lever i en bubbla där jag minns min ungdom och min ungdoms synder. Jag längtar inte tillbaka till ett idealiserat förflutet, för det vad finns det i det förflutna att idealisera?

Inte mycket!

Kan man tvinga elever?

Jag fick ett mejl idag, från en lärare som vill använda blogg i undervisningen. Hon hade många funderingar och bland dem undrade hon, kan jag tvinga eleverna till att blogga i skolan? En svår fråga att besvara. Det är utlämnade att blogga, och det är offentligt. Alla som eventuellt kommer till din blogg kan läsa det du skriver, det dina elever skriver. Hur ska man göra? Vilka alternativ ska man ge, hur ska man som lärare förhålla sig till problematiken? Att ha elever som inte vill, förmår, inte önskar att vara publika på nätet.

Till att börja med tycker jag att som lärare bör man leva som man lär, vill jag att eleverna ska blogga, vara offentliga, bör jag själv också finnas där som en aktiv part, alltså blogga själv, eller åtminstone vara aktiv i bloggandet, genom att ge kommentarer, styra samtalet, precis som vi lärare är aktiva i andra klassrumsaktiviteter. Jag tycker att vi ska vara synliga, handleda aktivt så att de elever som har betänkligheter ser att jag som lärare faktiskt aktivt tar del av det som eleverna gör. Att jag lever som jag lär…

Sky Dancing by Creativity+ Timothy K Hamilton CC (by, nc, nd)

Jag brukar inte ge mina elever så mycket till val, och det låter hårt och väldigt styrt. Å ena sidan är det det, men å andra sidan arbetar jag alltid fram en gemensam plan för kursen tillsammans med mina elever, så majoriteten få fatta ett beslut som vi, jag och klassen följer. I våras t.ex. vann bloggalternativet med en röst gentemot att ha en traditionell skrivning, och jag deltog inte i omröstningen eller i lobbyverksamheten som föregick omröstningen.

Men visst har jag elever som säger:

– Kristina jag vill inte, trivs inte med att publicera mina texter på nätet. Jag tycker det är jobbigt…

Hur gör jag då? Ja, jag brukar ha långa samtal om hur jag kan stödja, om det hjälper om vi skyddar texterna genom att använda lösenord, fast det inte alltid går ihop med syftet för uppgiften, speciellt inte då jag vill att de ska kunna lära av varandra. I de fall där eleverna pga hämningar helt slutar skriva brukar jag aktivt gå in och puffa på både online såväl som offline, för jag har fördelen att möta alla mina elever irl, åtminstone en gång i veckan.

De som av en eller annan anledning inte följer uppgiften, inte gör det de ska brukar få individuella uppgifter som de redovisar på bloggen för mig och endast med mig som mottagare, ibland har jag samtal med gruppen om varför, ibland inte det beror mycket på elev och situation.

Jag använder bloggen som ett pedagogiskt verktyg, och ingen ska känna sig utlämnad eller hämmad, så förutsättningarna måste vara anpassade efter varje elevs behov och situation. I mitt arbete innebär nätet en möjlighet, som jag vill använda. Jag upplever att använda bloggen som verktyg underlättar kommunikation mellan eleverna, men det måste naturligtvis ske med respekt för allas behov och önskemål.

Tvinga eller inte tvinga? Det är frågan, jag vet inte… vad som är rätt men jag tvingar nog, genom att söka se till att förutsättningarna är sådana att alla kan delta på sina villkor.

Creative commons öppnar nya möjligheter

Jag vill, i mitt arbete med nätet som redovisningsarena, också att mina elever ska berika sina webbplatser med bilder, ljud, videoklipp, men genast begränsas vi av upphovsrätten. Vi får inte använda bilder som vi inte har tillstånd att använda, dvs nästan inga, om vi inte tar egna bilder, eller frågar om lov. Jag har haft svårt att förstå creative commons licenserna.

Floored by Nicolas T (CC by)

Under hösten har jag tagit mig an uppgiften att söka förstå för att sedan försöka förklara och förmedla: Vad är det som gäller? Och hur gör man? Jag ser att mina elever behöver mycket handledning och stöd i dels vad som gäller och dels i hur man gör, men vi hjälps åt och tar små steg framåt genom att jag i korthet

  • försöker förklara vad symbolerna står för
  • vad licenserna står för
  • visar hur man söker
  • hur man skriver korrekta källhänvisningar

Samt ger handledning, fast det behövs mer, för mina elever har svårt att hitta i de öppna bildarkiven. De behöver hjälp och övningar i hur man söker, hur hittar man information på nätet? Det är ingen självklarhet och handledning behövs i massor…

Men när mina elever har förstått:

  • licenserna
  • hur man söker efter bilder på t.ex. flickr
  • hur man skriver källor

så tror jag att deras bloggar, och deras webbplatser kommer att vara förgyllda med bilder som är licensierade under Creative commons. Vi måste bara öva, våga och prova oss fram, för med Creative Commons öppnar sig en helt ny värld, med massor med bra, intressanta bilder och jag bara njuter av tanken.

Dialog på nätet- hur då?

En viktig del av Internet är dialog, kommunikation att vi kan möta andra föra samtal med varandra, att vi kan mötas och samtala om frågor som berör oss, på bloggar, twitter eller Facebook. Det är en av de grejer som tilltalar mig med att arbeta med nätet. Det är även den delen av nätet som jag använder och utnyttjar när jag använder sociala medier i mitt klassrum.

Dialog bygger för mig på ömsesidig respekt, att möta den andre, höra dennes åsikt, lyssna, ta ställning, eventuellt samtycka eller gå i polemik, och då kommentera eller skriva ett eget inlägg. I mitt arbete med sociala medier i klassrummet, har jag alltid tydliga regler kring hur, vad och varför interaktion ska ske. Jag styr alltså både samtalets innehåll och funktion samt hur tilltalet ska vara till stora delar. På så sätt liknar inte mina bloggar alls ”vanliga” bloggar, i vilka det finns en eller flera avsändare, låter många mottagare fritt eller efter granskning får kommentera och säga sin mening i det ämne som bloggen handlar om. Mina bloggar har en lärare som styr samtalets innehåll, och till viss del form.

I skolan och det är A och O att mina elever går in i klassrumssamtalet på samma villkor och med samma förutsättningar och samma tydliga krav. Jag vill att mina elever ska använda kommentarsfunktionen för att bemöta andras åsikter, synpunkter. Det vanligaste är att de använder den för att hjälpa varandra, stödja varandras resonemang och för att skapa dialog. De känner sig liksom många andra ganska utsatta att skriva inför andra, och öppet så att andra kan se vad de tycker.

Hela bloggandet sker under de förutsättningar som finns i skolan, nämligen att vi ska respektera varandra, bemöta varandra på ett hövligt sätt och inte kränka varandra. Mina elevkommentarer är generellt sett mycket positiva, och stödjande även när de har olika synvinklar på ämnet.

Credit Cut in Imperial Telecommunication

Credit Cut in Imperial Communication by Stéfan cc, nc, sa

Visst har det funnits andra kommentarer, som inte fyller den funktionen. Jag har fått kommentarer, från någon som tagit mitt namn, och antyder att jag är missnöjd med någons annan elevs arbete. Jag har fått kommentarer, om att det är smörigt att säga att de är tacksamma för att de får arbeta med romanen, ja listan kan göras lång, men jag har aldrig fått kommentarer som ifrågasätter min, eller mina elevers kompetens. Där någon kallar en annan för en idiot eller att det är under deras kompetens att yttra sig i ämnet. Att använda ironi är dessutom uteslutet som medel att förringa någon i mitt klassrum.

Till min stora förvåning och häpnad ser jag att den sortens kommentarer förekommer i ”riktiga” blogga, och jag kan inte låta bli och undra vad skulle ni säga om det hade varit era barn som skrev så till varandra vad hade ni sagt då? Hur hade ni reagerat om jag lät mina elever kalla varandra okunniga eller oinsatta?

När jag ser nivån på kommentarer i ”riktiga” bloggar så blir jag mörkrädd, är det det här som jag ska släppa ut mina elever till, en plats där de som inte tycker som bloggaren går till rena personangrepp? Var finns respekten? Var finns era ideal? Hur ser ni på andra människor?

Hur ska vi bemöta andra åsikter på nätet? Finns det ingen hyfs?

Ni kanske kan lära av mina elever?

En stolt bloggare

Wordle cc by

I torsdags hade skolan julavslutning, med julbord med allt vad det innebär,  mycket mat, mycket prat, skatt och tjafs. Jag satt vid bordet  tillsammans med en av mina nyövervunna bloggkollegor Lisa. Hon bloggar tillsammans med sin nia i svenska kring olika teman i  romanen Hungerspelen.

Hon berättade stolt att det hon upplevde var att alla elever blev hörda, och deras åsikter blev tagna på allvar.

Samtalet kring hur elever är mot varandra kom att handla om genus, och Lisa reflekterade över hur ett ”vanligt” boksamtal kan se ut med pojkar, som bara en blick kunde få flickorna att tystna. Dessa pojkarna fick i bloggsamtalet svar på tal av samma flickor som i klassrummet tystnade efter att ”blicken” kommit. På bloggen var de jämlikar.

Hon berättade också om en av killarna som inledningsvis varit mycket skeptisk till att blogga och framför allt att blogga med sitt riktiga  namn, för vad skulle fotbollskompisarna säga när han blev förknippad med något så larvigt som en bokblogg.

-Nej, blogga var inget för honom.

Häromdagen hade just den eleven stoppat Lisa i korridoren och frågat:

-Har du kollat in bloggen?

-Nej, svarade Lisa sanningsenligt, skriver ni dåligheter?

-Nej, svarade han, men jag har gjort ett inlägg om statsskicket i romanen och nu har jag fått mer än 39 kommentarer, det du! Kolla in bloggen. Hade han avslutat med stolthet i rösten

Min kollega Lisa satt där stolt och sammanfattade kort sin upplevelse ”ett sånt samtal hade jag aldrig fått till i klassrummet. Tänk dig alla kommentarer.”

Personligen tänker jag:

  • demokrati, lika värde, samma möjligheter
  • vilken möjlighet att få göra sin röst hörd, bli bemött med respekt och förutsättningslöst få andra att pröva sin
    idé
  • de får en möjlighet att lära sig diskutera i en i en hövlig ton, något som inte alla får med sig

Twitter gör att alla kan säga sin mening

Idag har jag åter varit på skolan och mött min S3:or. Vi pratade om Tjechov, Twitter och Åhus. Jag och Pernilla från Webbstjärnan var i Åhus igår och träffade 8b, som arbetade med Twitter, animationer och sin sajt Svenska Cirkus.

En twittrande åtta hur skiljer den sig från en twittrande trea? Det har jag reflekterat över flera gånger det senaste dygnet, för det var väldigt olika att arbeta med twitter i en åtta jämfört med att arbeta med det i en gymnasieklass.

Åttorna, anamma snabbt Twitter, efter att frågat

-Twitter är väl något som bara ni gamla håller på med?

-Ja, svarade ja, det är en leksak för oss som är vuxna.

När deras föreställningar var bekräftade var de snabba in på Twitter och bytte genast ut sin twittersparv till egna avatarer som Cirkusnellieemma, något som ingen av mina treor alls brydde sig om. De behöll ”orginalsparvarna”, kanske för att det inte hade något syfte för deras uppgift.

New ImageBy Marko_K, by, nc, sa

Både 8:orna och mina S3:or fokuserade på att utnyttja twitter för att ”säga sin mening”, om skolan och uppgiften. Det syns i kommentarer som Julias om Svenska cirkus ett roligt arbete. En stor skillnad var hur de såg på twitters möjligheter att utforska världen, åttorna sökte snabbt upp intressanta kändisar som de kunde följa som @HeidiMontag.Medan S3:orna fokuserade i sitt första twitterförsök på att hitta sina kamrater och följa dem, för att följa deras åsikter och samtal.

Idag när jag och S3 hade summering och sammanfattade vad Twitter egentligen säger om oss, så sade Madeleine en sanning som varje lärare borde bära med sig.

”På twitter fick vi alla samma möjlighet att säga det vi ville, när vi ville det. Vi behövde aldrig vänta på att få säga vår åsikt. Det var bara att twittra på!”

Twitter ger alltså alla samma möjligheter att göra sin röst hörd, många/alla kan komma till tals samtidigt, utan att de hindras av andra. Tänk vilket verktyg.