Att blogga är skoj, till och med roligare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag vet att när jag började, tidigt i våras, mest genom att ge instruktioner, då kände jag det som att jag skrev i tomma intet. Jag tyckte inte att jag fick någon respons och inga kommentarer. Om jag gick in i samtalen mellan eleverna så tog samtalet slut. 

Idag när jag tittar på bloggarna kan jag se att jag genom mina inlägg påverkade elevernas och deras sätt att skriva, och vad de skrev om.

Titta  t.ex. på hur Johans inlägg förändras från lösa utkast till att bli en strukturerade analyser med hjälp av de material som vi gemensamt bearbetat i klassrummet, som jag sedan givit instruktioner kring, skapat frågeställningar till på bloggen. Jämför hans inlägg om pirater med hans inlägg om nya krig Krig som krig. Även hur Johan skriver sina inlägg förändras genom mitt arbete, kanske t.o.m av mitt bloggande?

Sedan fick Ludwig mig att inse att en lärare kan blogga för sina elever och den idéen jag tog jag mig an att skaffa en egen handledarblogg, som jag är grymt stolt över. Grymt stolt. Speciellt när jag fick blogga om den på Kolla källans idélåda. Fick möjlighet att berätta hur jag tänker och vilken plan jag har och varför jag valt att använda bloggen. Att det bygger på att eleverna har mycket hjälp av varandra och att min blogg fungerar som en spindel i ett bloggnätverk kring hur man skriver, gör ett projektarbete.

I mitt arbete på Webbstjärnan skriver jag en del blogginlägg om tävlingen och hur den fortskrider. Jag vet att i början av den resan kände jag mig extremt osäker, rädd, och fundersam, vem vill läsa det jag skriver. Bloggovilja var/är stor…

Idag på min egen blogg, är jag min egen herre eller snarare en egen fru? Det får mig att känna mig lite som om jag skriver för ingen, har svårt att hitta syftet, svårt med kategorier, vill helst slippa både kategorier och etiketter, och jag undrar ständigt, vem vill läsa det här. En fråga som jag ständigt brottas med, men så känner jag ofta när jag skriver på Stjärnkikarna också.

Jag skriver nog mest för mig själv, för att få en möjlighet till reflektion och söka förvalta de idéer jag har. Jag vill gärna ta om och om igen känns det som. Eller vad är det som driver mig att skriva, vad är det som driver en människa?…

Igår publicerade jag ett inlägg om Twitter, Twitter och Tjechov en uppföljning inte det första och troligen inte det sista på min blogg, eftersom Twitter är ett lockande och användbart verktyg, som jag vill utforska mer.

Responsen som jag fick var otroligt trevlig, positiv och kom både på twitter och i ett blogginlägg, men den får mig att fundera, vad var det jag skrev, vad var det jag gjorde? Jag är otroligt smickrad de kommentarer som ramlar in och jag känner att kanske skriver jag inte bara för mig själv. Det kanske finns andra som vill följa min reflektioner, idéer, analyser…

Jag blev i synnerhet mycket smickrad av att få en inbjudan till att göra fler twitterexpreminent, med fler elever. Det ska bli spännande och se om vi kan få den ballongen att landa, men det samtalet får ni nog följa på Twitter mellan mig och Mats Larsnäs. Spännande, mycket spännande…