månadsarkiv: december 2009

Det är söndag, och jag jobbar igen

Sista söndagen på terminen och jag sitter här och småpillar som vanligt. Har ännu inte tagit tag i loggböckerna men det är nästa sak som jag ska ta tag i. Har just avslutat julkalendern, så nu är det bara att låta veckan gå i lugn och ro. Skönt. Veckan har gott lite i Twitters tecken, och avslutas även i det.

Jag har ju gjort en kort analys av mina elevers twitter kring Tamas, och nu valde jag att låta maskinerna analysera mitt flöde, för att se vilka jag har pratat med, och om vad.

Det roliga är mina #tweetclouds, för jag gjorde tre, en för dagen, en för veckan och en för månaden. I alla tre var ordet ”inte” med, så nu har jag börjar undra vad jag skriver, och varför skriver jag ständigt det lilla adverbialet ”inte”. Det blir nästa veckas twitterfundering.

Hur använder Kristina ordet ”inte” när hon Twittrar?

I övrigt ser jag att jag tycks tala/twittra om det som ligger närmast min verklighet just nu, Wikipedia, Tamas och tack (till @cebris8 och @kringlan)

Vilka jag pratar med och om vad syns tydligt i min mentionmap.

Nu ska jag bara tänka ut ett sätt att använda det här i klassrummet. Mer Twitter, och sedan lite analyshjälp… Det ska bli spännande och se hur deras twittersamtal ser ut, när de analyserar sina tweets på samma sätt. Tänk vilka möjligheter att få se vad och hur vi pratar, med varandra genom sociala medier. Jag riktigt längtar!

Med webben som redovisningsarena

Igår, satt jag i köket tillsammans med en granne, en vän och en kollega Linda. Vi satt där och drack vårt lördagskaffe och samtalet gled som vanligt in på skolan, vilken lärare känner inte igen sig. Vi pratade om vilken betydelse webben har för vårt arbete och vilka vinster vi ser i vårt arbete. Linda tog fram några saker som jag inte tänkt på, inte märkt, inte reflekterat över.

möjligheter

Lift off By aussiegall (CC, by)

Linda, som är bildlärare, använder sin webbplats för att skapa en portfölj för sina elevers arbeten ”Lindas projekt”. Hon samlar alla elevernas uppgifter på en och samma webbplats, och effekterna som hon kunde se var bland annat att

  • eleverna är mer benägna att lämna in sina arbete, ”de vill se dem på webben”
    • Är det en följd av IKEA-effekten, alltså att eleverna värdesätter skolarbetet högre för att de själva har varit med och skapat det? Det är en tanke som slår mig…
  • hon upplevde dessutom att hon lättare fick överblick, kunde följa upp enskilda elever (det känner jag igen)

Sedan sa Linda något som jag inte funderat så mycket på, hon sa:

”Jag kan dessutom bedöma deras arbeten, var som helst idag. Jag behöver inte vara i skolan för att se deras arbeten, utan elevernas enskilda portföljer ligger på nätet, och det gör att jag till och med kan bedöma uppgifterna hemma, vilket jag inte har haft möjlighet att göra tidigare. Jag har inte kunnat ta hem alla elevers lerhuvuden, animationer, teckningar och målningar”

Jag insåg genast vilket begränsat perspektiv jag har för i mitt lärararbete. Det har alltid varit naturligt att jag kan rätta hemma. Alltid har det varit några skrivningar i väskan, eller några uppsatser som åkt hem, men så är det inte för alla lärare.

Med hjälp av nätet blir jag och Linda mer jämlika, vi kan båda bedöma våra elevarbeten hemma. Nätet gör elevarbetena mer tillgängliga oavsett form eller storlek. Visst finns det problem med det också, för det gör ju att vi som lärare alltid kan ta hem vårt arbete, förutsatt att vi har en dator och är uppkopplade.

Men webben ger möjligheter, som vi som lärare bör ta till vara på, och ovan har jag bara nämnt några.

Hur får en bloggande lärare respons?

Att blogga är skoj, till och med roligare än vad jag någonsin trodde att det skulle vara. Jag vet att när jag började, tidigt i våras, mest genom att ge instruktioner, då kände jag det som att jag skrev i tomma intet. Jag tyckte inte att jag fick någon respons och inga kommentarer. Om jag gick in i samtalen mellan eleverna så tog samtalet slut. 

Idag när jag tittar på bloggarna kan jag se att jag genom mina inlägg påverkade elevernas och deras sätt att skriva, och vad de skrev om.

Titta  t.ex. på hur Johans inlägg förändras från lösa utkast till att bli en strukturerade analyser med hjälp av de material som vi gemensamt bearbetat i klassrummet, som jag sedan givit instruktioner kring, skapat frågeställningar till på bloggen. Jämför hans inlägg om pirater med hans inlägg om nya krig Krig som krig. Även hur Johan skriver sina inlägg förändras genom mitt arbete, kanske t.o.m av mitt bloggande?

Sedan fick Ludwig mig att inse att en lärare kan blogga för sina elever och den idéen jag tog jag mig an att skaffa en egen handledarblogg, som jag är grymt stolt över. Grymt stolt. Speciellt när jag fick blogga om den på Kolla källans idélåda. Fick möjlighet att berätta hur jag tänker och vilken plan jag har och varför jag valt att använda bloggen. Att det bygger på att eleverna har mycket hjälp av varandra och att min blogg fungerar som en spindel i ett bloggnätverk kring hur man skriver, gör ett projektarbete.

I mitt arbete på Webbstjärnan skriver jag en del blogginlägg om tävlingen och hur den fortskrider. Jag vet att i början av den resan kände jag mig extremt osäker, rädd, och fundersam, vem vill läsa det jag skriver. Bloggovilja var/är stor…

Idag på min egen blogg, är jag min egen herre eller snarare en egen fru? Det får mig att känna mig lite som om jag skriver för ingen, har svårt att hitta syftet, svårt med kategorier, vill helst slippa både kategorier och etiketter, och jag undrar ständigt, vem vill läsa det här. En fråga som jag ständigt brottas med, men så känner jag ofta när jag skriver på Stjärnkikarna också.

19650368_ad5e5c496e_o

somerights20

cc_icon_attribution cc_icon_noncomm

Jag skriver nog mest för mig själv, för att få en möjlighet till reflektion och söka förvalta de idéer jag har. Jag vill gärna ta om och om igen känns det som. Eller vad är det som driver mig att skriva, vad är det som driver en människa?…

Igår publicerade jag ett inlägg om Twitter, Twitter och Tjechov en uppföljning inte det första och troligen inte det sista på min blogg, eftersom Twitter är ett lockande och användbart verktyg, som jag vill utforska mer.

Responsen som jag fick var otroligt trevlig, positiv och kom både på twitter och i ett blogginlägg, men den får mig att fundera, vad var det jag skrev, vad var det jag gjorde? Jag är otroligt smickrad de kommentarer som ramlar in och jag känner att kanske skriver jag inte bara för mig själv. Det kanske finns andra som vill följa min reflektioner, idéer, analyser…

Jag blev i synnerhet mycket smickrad av att få en inbjudan till att göra fler twitterexpreminent, med fler elever. Det ska bli spännande och se om vi kan få den ballongen att landa, men det samtalet får ni nog följa på Twitter mellan mig och Mats Larsnäs. Spännande, mycket spännande…

Twitter och Tjechov en uppföljning

Sist jag kom med ett riktigt blogginlägg var det om min tankar att använda Twitter som ett sätt att försöka illustera Tjechovsk dialog, frågan är hur gick det? Blev det någon dialog, är Twitter ett verktyg för att illusterar kommunikation?

Frågorna är många… Jag ska försöka summera vad som skedde, om Twitter, dialog och Tjechov. Att skriva ett sånt inlägg blir alltid som att berätta en historia och dår vet jag inte riktigt var jag ska börja.

Mina elever var något avvaktande:

– Twitter… hmmm…

3383916444_bbd1947b0a_o

De har varit med förut och vet att jag inte kan låta bli. Inte kan strunta i en idé, en ingivelse som jag har drabbats av. De är dessutom lojala och samarbetsvilliga, så det knorr som fanns hördes mycket svagt. De jobbar med mig och inte mot mig. Vi loggade in, skaffade konton, naturligtvis fungerade inte uppkopplingen, så inte ens 15 elever kunde twittra från samma datasal, samtidigt, vad beror det på?

Ja, ja nu var det ett segertåg jag skulle berätta om inte alla hinder, motgångar och problem.

Det twittrades, och det kvittrades för fullt i den där datasalen, även om inte alla kunde, twittra i sitt eget namn. Samtalet, eller monologerna kring Gellert Tamas prat gick höga. Och det roliga är att titta på vad som egentligen sägs, vad är det vi tänker på? Vad reflekterar vi över, och vågar vi säga det?

När jag tittar igenom Twitterflödet på #prat, så ser jag följande trådar:

Tjechov säger du, hur fick du in honom? Det var enkelt, genom att hans karakärer ofta pratar om olika saker, men i samma, eller avgränsande rum, likt ett twitterflöd, kopplat till en och samma tema, eller hashtag, i vårt fall #prat. Det var dock svårare att hitta just det draget i uppsättningen av Måsen på Stadsteatern, men det är ju en annan femma.

Vad vill jag säga då? Twitter+S3=sant, tycks vara så. Övningen visar på att Twitter absolut är ett sätt att få eleverna att reflektera och t.o.m. analysera samtal, tal och annan muntlig kommunikation. Det ska bli spännande och se var deras twitter landar när de ska twittra om varndras tal. Kristina är i alla fall Twitterfrälst! Halleluja!


Kan Twitter illustera Tjechov?

Jag ska visst på Måsen på tisdag för att se Tjechov med mina elever, en glad överraskning :). Frågan jag sitter med nu är hur ska jag introducera honom, vad säger Tjechov till oss på 2000-talet. Jag funderar en hel del på om man inte kan använda Twitter som en liknelse för hur hans dialog ser ut, frågan är bara om jag kan hitta en bra hashtag? #prat, kanske.

Jag tänker lite så här… Om jag minns rätt så är just dialogen och öppenheten det som vi tilltalas av hos Tjechov, lite samma ska gäller väl för Twitter, och jag vill ju att mina elever ska lyssna på Sommarprat. Vi ska lyssna på Gellert Tamas på tisdag, och då tänkte jag såhär. Vi gör det i datasalen så kan de som vill, kan och känner sig manade eller blir tvingade twittra samtidigt, med hashtagen #prat, så kan vi se om vi inte lycka få till en dialog, som är korta monologer kring samma ämne, ett tjechovskt samtal. Eller ett ”vanligt samtal”.

Undrar om det går? Det låter spännande, tilltalade och jag kommer försöka. Testade just hur svårt det var att regga sig än en gång på Twitter, det var enkelt. Nu måste jag bara kolla att min hypotes om Tjechovs samtal är rätt. Det kan bli spännande. Om inte hypotesen stämmer så får jag väl se det som en övning på att twittra… 😆

Tamas prat

Om att förlora kontrollen en liten stund

Igår kväll när jag satt och bloggade, för mig själv plingade min telefon till, och i mailboxen låg ett underbart mail från en lärare, Pernilla. Hon hade just satt igång arbetet med att jobba med webbpublicering i sitt klassrum med sina elever. Så här skriver Pernilla:

”det här är en av de mest läskiga upplevelser som jag har varit med om /…/jag har aldrig varit på så djupt vatten och jag är glad om jag inte drunknar på vägen. Sååååå mycket att lära sig”

”Idag smygstartade vi /…/ det var sådan fantastisk aktivitet och kreativitet att jag är mållös”

Hennes entusiasm över sina elevers kreativitet och engagemang gjorde mig alldeles rörd och jag satte genast igång och gjorde en mall för att hon skulle kunna lösa det problem som hon stod inför med mailadresser. Jag valde att publicera min hjälp till henne som en sida i min blogg, och det är den sidan som heter Till Pernilla.

Men när jag läser Pernillas mail, minns jag min egen rädsla, och oro när jag själv skulle starta mitt första webbprojekt. Hur skulle det går? Skulle jag förlora kontrollen helt och allt skulle bli pannkaka?

Men nu är jag ju på andra sidan, har insett att nätet ger nya möjligheter, nya erfarenheter och nya verktyg. Och det är med beundran och viss avund jag ser och läser om Pernillas första steg mot ett nytt äventyr med nya verktyg.

Ett prat och flera bekännelser

Idag var jag åter i skolan och träffade de underbara S3:orna och deras svensklärare Linn Edlund. Vi har just satt igång arbetet med sommarpraten, som ska heta vårvinterprat i S3.

Instruktioner till vårvinterpraten 2009bc

Uppgiften är ganska enkelt ytligt sett, de ska göra ett ”sommarprat” fast på 9 minuter inklusive musik. Sedan ska de lägga upp sina ”snack” på en sajt:talbanken.se, fast det kommer inte vara klart förrens den 2 februari. Eleverna kommer att  läsa in sina tal med hjälp av gratis programmet Audacity, och sedan publicera dem med en liten puff, med bild på Talbanken.

Ett problem som vi brottas med är upphovsrätten, vi får ju inte citera musik, så jag fått lite hjälp och tips om en sajt med ”mycket är skräp, men det finns också mycket som är bra i musikväg” som är fritt att använda under Creative Commons licenser. Det är sajten Jamendo. Det är med stor tilltro och med en gnutta hopp som jag gett mina elever det tipset för det skulle vara så roligt om de använde lite ”nätmusik”.

3878979106_e85f0d02e1(2)

I samband med att ”talpresentationen” så hade jag och Linn också spontana ”sommarbekännelser” för eleverna, för att visa hur man kan göra, vad man bör tänka på som:

  • tempo
  • pauser
  • våga vara personlig
  • använd sentenser
  • använd litteratur
  • ha en linje, en tanke följ den från start till mål

S3:orna fick veta mer om både Ö-vik och Umeå, och sina fröknars ungdomssynder. Tänk vad elever kan få veta om sina lärare, en eftermiddag i december. Vilka bekännelser.

Är jag som Madame Bovary?

twitter-bird-logoJag har tidigare pratat om mitt förhållande till nätet som en bubbla, men nu undrar jag mest om inte jag är fast i en annan värld som den som Emma i romanen Madame Bovary bli när hon förläser sig på romaner.

Idag var jag åter på skolan för att ha iup-samtal med de elever som ides träffa mig SACO-mässan till trots. (Det kom två!). Mitt i mötet kommer jag på mig att jag har tagit fram mobilen och snabbt som attan twittrat ut en tweet som citerar min elev ”det är skillnad på att leka ledare och vara ledare”. De skedde så naturligt att jag inte ens hann reflektera över det.

Men vad säger det om mig och min verklighet? Att jag inte ens kan sitta på ett iup-samtal utan att twittra iväg mina elevers sentenser…

Kanske är jag fast i twitter som Madame Bovary är i sina romaner. Vad gör man då?

Är det farligt, tro?