Skolan och verkligheten, en kommentar…

sacrifice by lempicki.maciek CC (by, nc, nd)

Jag läste Anne Marie Körlings krönika ”Skolan måste spela med verkligheten”. Jag slogs av hennes sätt att fånga skolan roll, kontra verkligheten. Att skolan många gånger har en egen agenda, som inte alltid är kopplad till verkligheten. Och det kan sammanfattas i kommentaren som, mamman till sonen som pratar/skriver på engelska för att kommunicerar med sina vänner på wow, säger om sin sons språkkunskaper

«Jo, du har rätt«, säger hon, «men han kan ingen skolengelska.«

Frågan vi i skolan måste ställa oss, behöver barnen skolengelska för att klara sig i verkligheten? Men det som fick mig att verkligen fundera på min makt och min betydelse som lärare var avslutningen på krönikan där Anne Marie skriver:

”Mannen intill är alldeles tyst. Han sjunger inte med. Varför? «Fick etta i sång då jag gick i skolan«, säger han. Han har aldrig sjungit sedan dess. ”

Här behöver vi rannsaka oss själva, som vuxna i skolan… Hur många har skolan gjort detta mot? Hur många är inte de elever som lämnat skolan med en tydlig stämpel om, vad de kan och inte kan.

Ständigt bör vi som arbetar med unga fundera på hur vi kan stödja dem så att de tror på sin förmåga och sina kunskaper, och det är ett arbete som måste pågå hela tiden. Vi i skolan kan göra skillnad på gott och …

4 reaktion på “Skolan och verkligheten, en kommentar…

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Danne Ström

  4. Rebecka

    Kristina, jag måste bara säga att du gjort precis tvärtom med oss! När vi trodde att vi aldrig skulle klara något (t ex Blackebergsprojektet), hjälpte du oss att klara det och fick oss att förstå att vi klarar mycket mer än vi tror.

Kommentarer inaktiverade.