Redan då och vi pratar om det ännu

Redan då och vi pratar om det ännu, men när blir det som vi tänkt?

* by loodle. CC (by)

Jag läser Svensk läraretidning från 1933, och slås av följande citat:

”Man sammanför barnen i grupper och ger varje grupp en uppgift och uppmanar dem att samarbeta till en lösning av problemet. Därmed är fusket och i sammanhang med det en massa ”lagöverträdelser” ur välden. Det den ena inte vet, kommer den andra att tänka på. Var och en har sitt bidrag att lämna till problemlösningen. Det hela blir intressant och spännande. /…/ när ett problem är löst, har gruppen tillfredsställelsen att gemensamt ha åstadkommit en skapelse; i bästa fall får gruppen en ny upplevelse: den intellektuella njutningen; /…/ I bästa fall når man på detta sätt fram till målet: barnen har i kamratligt samarbete lärt varandra det, som var bristfälligt och med luckor gjort vid lärarens direkta undervisning framme vid svarta tavlan, alla kan det genomgångna kunskapsområdet.”

Men frågar vi våra elever, upplever de att grupparbeten är så här?

Tveksamt skulle jag säga, men när jag tittar på min gruppbloggar då kan jag lugnt säga att jag bitvis faktiskt uppnår just det som beskrivs ovan. Och det är otroligt, häftigt och ofattbart. Men tro inte på mig titta på ett exempel…

Exemplet kommer från en romanblogg diskuterar sin romanläsning, se hur den gemensamt stödjer och hjälper fram varandra till ett större resultat gemensamt än vad de någonsin uppnått var och en för sig själva…

Dennis inlägg handlar om tolkningen av romanen som kvinnodominerad, han tar stöd av romanen, citerar och referar…, men vad gör de andra? Och hur möter de hans insikter?

Mikaela svarar med en kommentar, säger att hon instämmer och hjälper till att stödja hans tes, med ett exempel och citat, sedan ramlar kommentarerna in på inlägget och de stödjer varandra och Dennis tolkning, vilket är gott nog.  Men samtalet är vidare större än så för när Camilla i samma blogg gör ett mycket genomtänk och initierat inlägg om huvudkaraktären som hon anser kanske dör på sidan 132, även i det samtalet möts hon av väldigt positivt stöd, alla provar hennes tes och hjälper till att belägga den.

Ett grupparbete som går 1933:s Svensk lärandetidnings anda skulle jag vilja säga.

7 reaktion på “Redan då och vi pratar om det ännu

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Danne Ström

  4. Pingback: KristinaAlexanderson

  5. Henrik Widaeus

    Tänk också vilken fantastisk möjlighet att hitta saker på nätet som annars skulle kräva timmar och åter timmar i arkiv: http://runeberg.org/svlartid/1933/0962.html

    Dessutom är nätet fyllt av det som på engelska kallas serendipity -typ så här: anledningen till att jag hittade tidningsuppslaget från 1933 var att jag sökte på ett familjenamn (Pipon) som dött ut i vår släkt. En googling på efternamnet gav upphov till en träff på en magister Pipon från Haparanda som var omnämnd i ovanstående lärartidning, och med intresse började jag bläddra mellan sidorna, för att fastna för ovanstående…

    En sån typ av serendipity var betydligt svårare att uppnå i den gamla världen…eller?

    1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

      Serendipity, ett spännande begrepp, och min upplevelse är att nätet ständigt öppnar för just att hitta något som du inte visste att du sökte, så var det när jag hittade din text på FB också, sökte ngt annat hittade ett underbart uppslag, tack

Kommentarer inaktiverade.