Svensklärarens tankar om bloggjag

Jag har tänkt på mycket på texttypen ”inlägg/blogginlägg” och hur jag läser blogginlägg.

Ice Queen by mydearDelilah by CC (by)

Inlägget, som texttypen är lös, och ger utrymme för mycket, den är väldigt tillåtande, och ofta har det en personlig utgångspunkt, vilket jag verkligen gillar. Inlägg, som jag minns, har ofta den personliga vinklingar som i Richard Gatarskis om Mamma fick mig att skriva fort

Min mamma jobbade hela sitt yrkesliv som telegrafist på Televerket (senare Telia). Som liten blev jag impad av att hon skrev blixtsnabbt på skrivmaskin – utan att titta på tangenterna! Hur gick det till? Det var ju helt fantastiskt.

Det får mig att tycka att jag känner Richrad och får en bild av vem han är, men i själv verket är anekdoten bara ett stilistiskt medel för att han ska få fram sin ståndpunkt, om vikten att lära sig korrekt fingersättning. Den personliga vinklingen får mig också att vilja läsa mer. Jag känner mig engagerad. Jag läser gärna in för mycket av personen i själva stilen. Jag läser alltså ofta blogginlägg som bokstavliga skildringar av personen som skrivit inlägget.

Missförstå mig rätt, jag gillar det, och jag vill läsa inlägg så! Jag vill att inlägg ska vara personliga, ha ett tydligt berättarjag, en tydlig avsändare, men samtidigt måste jag påminna mig om att det är inte säkert att den avsändaren är densamma som den riktiga personen. Det finns ett blogg-jag, eller ett dikt-jag, och det är inte alltid detsamma som hela mitt jag. Jag inser att jag måste förstå att text på nätet också kan vara, och delvis är fiktion. Kanske ligger blogg-jaget nära skibentens eget jag, kanske inte.