Dagsarkiv: 12 mars 2010

Att ge upp på temat 80-tal (unblock v)

Att skriva en unblock om att ge upp en unblock, svårt. Varför gav jag upp? Vad fick mig att kasta in handduken.

We have a problem by kennymatic CC (by)

Flickrummet, litet, trångt, en säng, ett skrivbord, en bokhylla. Instängt, argt, hennes. I ena hörnet en radio, som hon fick en julafton. I bokhyllan kassetband, gula, ”Tintin hos Gerillan”, ”Tintin och den mystiska stjärnan”.

”Det glada åttiotalet”, ”betongsossar”,”yuppies” kanske också ”yuppinallar”

Vallokalen 1980, de ska rösta i folkomröstningen om Kärnkraften. ”Kärnkraft, nej tack!” Allt är stort, mäktigt, demokratiskt och viktigt. En plikt! Tillsammans i vallokalen, finklädda, det är 1980.

Palme är statsminister, högstadiet, Krister Pettersson, Bröderna Mozart, skolan, betygen, tonåren, föräldrarna, bröderna. Thåström, Imperiet, Ebba Grön, den första CD-spelaren, CD-skivor istället för vinyl. 80-talet, chockrosa tröjor, hon stickar, åttiotal.

Flickrummet, Die Mauer. Berlinmuren. Walkman. Reagan. Perestrojka. Kärnvapen. Världskrig, skrämmer henne. Hon är rädd.1989!

Detta får mig att ge upp, 80-talet.

Veckans unblock blev en ny unblock…

Veckans unblock var något om åttiotal:

Write a story set in the 1980’s. Use as many period elements as you can.

och jag tänkte bläää… Jag som inte känner något för 80-tal, vad ska jag göra av en sån unblock, lade saken till handlingarna och tänkte det kommer kanske något…

Idag tog jag tag i det och skickade en tweet till Mona, och undra vad det eg var jag skulle göra, och hon verkade fatta direkt, för hon svarade:

”Haha, med vilken betoning ska jag läsa det där? ;)…”
sedan kom nästa tweet:
”Haha, vad gör vi. Ska vi kasta in handduken? Jag satt ändå länge och valde bort flera andra saker. :)”
sedan kom vi överens om att:
”nä helt allvarligt: veckans ub: att helt enkelt ge upp en ub.”

Så nu ska jag sätta mig och skriva en text om att kasta in handduken för en unblock, om en historia på temat 80-tal. Ska bli spännande …

Föder verkligen tristess kreativitet?

Jag läser Mathias Klangs inlägg Tristess som kreativt verktyg och tänker han har kanske rätt vi använder nog tekniken för att fly tristessen. Tekniken föder rastlöshet, vi behöver inte utsätta oss för de tråkiga uppgifterna, vi kan genom tekniken ständigt söka nya möjligheter,  möjligheter att fly. Men jag undrar föder verkligen tristess kreativitet?

Bollnäs

Personligen söker jag lösningar, inspiration på nätet, med hjälp av ny teknik, i synnerhet när jag fastnat i min kreativa process. När inga idéer längre kommer till mig… Då kan ett ganska planlöst surfande leda mig till nya källor, nya möjligheter, nya lösningar.

Men dagen till ära bestämmer jag mig för att ta mig an uppmaning i slutet av inlägget

Knepet handlar om att hantera tristessen. Minns du när du senast var uttråkad? Om du är som jag handlade det antagligen om en stund då det var socialt oacceptabelt eller tekniskt omöjligt att använda sig av din teknik. Flyktvägarna var avskurna. Tekniskt eller socialt. Du var tvungen att vara kvar på den plats du fysiskt befann dig på. Nästa gång det händer, gräv inte instinktivt efter datorn, telefonen, musikspelaren eller något annat tekniskt stöd. Njut, kliv fram mot avgrunden. Släpp din hjärna fri och vänta på nästa kreativa impuls att bubbla fram från ditt undermedvetna.

Se om tristessen föder kreativitet. Om jag inte tar med mig datorn till mötet, vad händer då? Vad händer med mig när jag inte längre kan fly in i teknikens vindlingar, när jag tycker att mötet är tråkigt? Jag undrar kommer kreativiteten, nya möjligheter kommer att slå emot mig?

Nu ska inte mitt enda försök tas som ett bevis för att Mathias Klang har vare sig fel eller rätt, men visst min hjärna stängde av, min hjärna valde att göra sig fri, när jag tyckte att mötet blev trist, men någon kreativ impuls kom inte fram från mitt undermedvetna, tyvärr…

Trots att jag hoppades…

Bilder i skolan, vad gäller och hur gör vi då?

I mitt arbete, som utbildningsansvarig för Webbstjärnan, möter jag en hel del lärare som vill, ska, måste arbeta med webbpublicering i skolan. En fråga som ofta kommer upp när det gäller webben och skolan är bildpublicering. Hur ska man hantera bilder av skolbarn på nätet?

Växjö

Frågan aktualiseras när jag läser ledaren Bildpaniken sprider sig i Kamerabild. Magnus Fröderberg inleder sin ledare med att berätta om ett intyg, som förskolan ber honom skriva under och han fortsätter sedan:

Förskolan behöver inte några intyg. Lagen är solklar. Jag hade hellre sett att förskolan upplyste föräldrarna om hur de hanterar bilder och sedan får man protestera om man har något emot det.

När man ber om lov att få göra det man har rätt till, blir det som är tillåtet något som uppfattas som fel och farligt.

På mina seminarier har varit inne på just frågan om PUL, och lärare undrar: hur ska de göra, får de lägga ut bilder på barnen, och jag berättar då att PUL har mildrats 2007. Den reflexmässiga reaktionen: var står det, och varför vet inte vi det? Jag läser på datainspektionen webbplats på frågan om ett foto räknas som personuppgift:

Ja, all slags information som direkt eller indirekt kan knytas till en fysisk person som är i livet räknas enligt personuppgiftslagen som personuppgifter. Även bilder (foton) på individer som behandlas i dator kan alltså vara personuppgifter. Det innebär att man måste ta hänsyn till bestämmelserna i personuppgiftslagen. Det kan till exempel krävas samtycke från den person uppgifterna avser.

Om jag förstår det rätt så innebär det att foton räknas som personuppgift om det kan kopplas till en fysisk person om inte så är det igen känslig personuppgift, och då krävs inget samtycke…

Jag instämmer i Magnus Fröderbergs inställning, kanske har bildpaniken har gått för långt, men frågan för skolan blir hur ändrar vi den tradition som uppstått kring bilder, bildpublicering på nätet, om att begära intyg, samtycke? Hur ska vi vända diskussionen så att bilder på barnen handlar om hur personalen hanterar bilderna snarare än att det handlar om att få tillstånd att publicera bilderna?

Hur många klick bort är Churchill?

På inspirationsdagarna i Kungsbacka berättade @kringlan om en lek, tävling som hon brukade göra tillsammans med sina elever. Jag tror att hon kallade den: Hur många klick bort?

Leken går, i korthet, till på följande sätt:

  1. Klassen, gruppen, eleverna väljer en gemensam artikel på Wikipedia. Det kan vara ett gemensamt tema (politik, kärlek), en person (Churchill), ett land (Norge). Detta tema ska målet för klickande genom Wikipedia.
  2. De surfar in på Wikipedia, och där använde de den geniala funktionen ”slumpartikel”, som finns i vänstermenyn på Wikipedia, och funktionen  slumpar fram en artikel, som ska vara lekens startpunkt.
  3. Sedan ska eleverna ta sig från slumpartikeln till ”målartikeln” (gemensamma temat) med så få klick som möjligt.
  4. Sedan kan eleverna tävla genom att slumpa fram en annan ny Wikipedia artikel och sedan ska de försöka ta sig till ”målartikeln” med färre klick.

Jag tänkte, vilken bra lek, vilket roligt sätt för eleverna att pröva sin allmänbildning. Sedan kan de berätta för varandra hur de tänkte när de klickade sig fram genom uppslagsverket. Jag prövade naturligtvis, och satte Olof Palme som mål, det här blev min resa genom Wikipedia:

Provade en gång till med Olof Palme som målartikel på Wikipedia, och slumpade fram artikeln: Tsar (film) kändes svårt så jag valde Filmfestivalen i Cannes, och sedan artikeln om Ingmar Bergman, klicka till Sverige, och klicka till statsminister till Sveriges statministrar till Olof Palme. Det tog mig alltså sex klick från Tsar (film) till Palme.

Du kan kanske komma fram med färre klick, pröva vetja…