Vill inte, kan inte, Du får inte (unblock vi)

Vill du veta mer om textens bakgrund så kan jag rekommendera Monas inlägg ”en mördande unblock

Vill inte, kan inte, Du får inte

Dörrklockan ringer. Kort, uppfodrande, ilsket. Kom och öppna! Nu!

Han kastar en blick på klockan, står stilla och stirrar mot dörren, kastar en blick till på klockan, den är sex. Tittar på henne, som om hon ska säga något. Kanske väntar han att hon ska tala om för honom vad han ska göra. Men hon tiger, är tyst, stilla.

Det enda som han hör är sin egen andning. Djup, nästan andfådd. Annars är stilla, och de befinner sig i väntan på vad som ska ske härnäst. Dörrklockan har tystnat. Han andas stilla. Tänker att de kanske går, kanske har de gått. Han andas, hårt, häftigt, hjärtat bankar i bröstet, som det vill komma ut. Snälla släpp ut mig tycks det ropa.

Han tittar mot dörren. Den är tyst, men han rycker till. Hjärtat kastas upp i halsgropen. Ur brevlådan kommer en röst.

-Hallå, är ni hemma? Hör ni oss.
-Konstigt, varför öppnar de inte? säger dörren i bakgrunden.

Tystnad. Brevlådan sugs sakta igen, och allt blir tyst. Tystnaden bryts än en gång av dörrklockan, som ringer, längre den här gången. En låååååång entonig ton, och det betyder att den eller snarare de utanför inte har gett upp. De väntar på att få bli insläppa, väntar på att han ska ge sig till känna. De väntar på honom och henne. På leenden, på samtal, på middagen, maten, vinet som de blivit inbjudna till.

Han nynnar, stilla, lyckligt. Han hade sett fram emot kvällen, vännerna, maten, henne.

Telefonen börjar ringa, i bakgrunden. Träget, signal efter signal, efter signal. Han står stilla, hjärtat slår hårt, hårdare. Det har flyttat från bröstet in i tinningarna, hjärtat vill spränga hans trumhinnor. Slår så hårt, att han vill skrika sluta.

-SLUTA. Sluutaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, skriker han. Slutaaaaaaa föööööör faaaaaaaaaaaan.

Det blir tyst, stilla. Men hans huvud fortsätter att banka, tanken är blank, stilla, allt han känner är tomhet och ett hjärta som rusar, ett huvud som slår, PANG,PANG, PANG och inget annat. Han hör inte längre telefonen, den uppfodrande signalen från dörren som skriker:

-Kom och öppna mig nu. Gör slut på det, öppna mig och allt kommer vara över.

Han tittar upp, från sitt nynnande och ser att hon är ansträngd. Hon kommer mot honom. Hon undviker han leende, tittar ner, vill inte möta hans blick, inte möta hans fråga. Han ser att hon har något på hjärtat, och han vet vad i samma ögonblick som hon säger:

-Det att det är något som jag vill berätta. Sedan är allt svart…

Dörren ringer, telefonen larmar och gör sig till. Han står i hallen och väntar på att hon ska resa sig upp, och allt ska bli som vanligt. Middagen med vännerna. Vinet, maten, skratten, whiskyn och småpratet.

Han väntar på att det ska ta slut, på att hans öde ska hinna i kapp honom.

Då hör han sirenerna på avstånd, och han står stilla i den upplysta lägenheten. Telefonen ringer än en gång, dörrklockan som nyss ringde har bytts ut mot ett bestämt bankande.

En myndig röst bryter sig igenom, hans hjärtas slag mot tinningen.

-Öppna dörren, genast! Det är Polisen.

8 reaktion på “Vill inte, kan inte, Du får inte (unblock vi)

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: KristinaAlexanderson

  4. Pingback: Per Olof Arnäs

  5. Pingback: monawallin

  6. Mona

    Ja, shit, skum situation. Jag har ju inte skrivit än och slås av hur himla svårt det är. JAg försöker sätta mig in i situationen – hur känner man? Vad tänker man när man precis gjort en sådan där sak som vi uppmanas att skriva om?
    Jag ser i din text att du borttats med det också. Du lyckas förmedla en form av kaos som kanske är det som pågår direkt efter. Hade han råkat? Vad ville hon? Det är en otäck plats att besöka i sitt inre. Har inte lyckats ta mig dit än – hence no writing yet.

    Men det kommer…

Kommentarer inaktiverade.