Dagsarkiv: 21 mars 2010

PowerPoint har aldrig varit min grej…

Jag har aldrig varit en lärare som valt att använda PowerPoint som ett hjälpmedel, inte frivilligt i alla fall. Och har jag varit tvungen att använda PowerPoint har det varit motsträvigt och under tvång, inför någon studiedag, på informationskvällar eller på någon konferens. Resultatet av min utvärdering har alltid varit att jag landat i samma slutsats. Publiken, den somnar bara.

Under det här läsåret har jag haft lyckan att få pröva att vara lärare på ”ett annat sätt”, inte bara vara i mitt klassrum, inte bara träffa samma grupper om och om igen. Grupperna har bytts ut, men innehållet har varit i stort sett detsamma, och så här på en söndagkväll tror jag att det är den största skillnaden mellan att vara ”lärare” och ”föreläsare”: är att en lärare träffar samma elever, men presenterar olika material varje gång, medan en föreläsare presenterar ungefär samma material, men träffar olika ”elever”.

En föreläsare har i min värld en PowerPoint, men jag är ingen powerpointare. Jag är ingen Dr P.O. som är PowerPointens okrönte mästare. Jag är den vanliga lärare, som älskar min tavla, att förmedla och berätta. Att rita, och röra till det, att bygga ut vara interaktiv, öppen för frågor, funderingar, flyktvägar…

Hur gör man då?

Blir den där tråkiga användaren som styrs av programmet möjligheter och begränsningar:

  • för många punkter i punktlistan
  • tråkiga ”grafer” som finns i programvaran
  • animationer som visat min förmåga att pröva, men inte fyller något syfte

Jag har varit den där föreläsaren som Mathias Klang beskriver, den som gör att Edward Tufte dödar en katt. Nu undrar jag vart ska detta inlägg landa, i att jag tycker att jag har blivit bättre?

Tveksamt, jag har fortfarande inte hittat mig i PowerPoint, men jag söker och tror mig ha hittat en väg, många bilder, lite text men jag känner mig som en …

En vad då?

Men jag saknar möjligheten att få lämna manus, berätta något som bara är svaret på en fråga, söka och hitta en flyktväg som inte står i manus, som inte har en bild. Men hur gör jag det? Och kan en föreläsare göra det (fly in i svaret på en fråga) överhuvudtaget, det finns ju bara en enda chans, inte många som för en lärare…

Ska fundera och testa på torsdag i Trelleborg.

Åhh, vad jag blir inspirerad

Jag får via Twitter, tack @jeblad och @vampus följande klipp från PenguinGroupUSA, och jag tittar lite kritiskt som alltid.

Tänker: vet inte riktigt om jag tror på det, och då händer det! Allt vänder och jag ler. 🙂

Det här ska jag göra med mina elever. De ska få skriva en text som ha ett budskap om man läser den åt ena hållet, men motsatta om man läser den baklänges. Sedan ska vi naturligtvis spela in det…

Njut…

En absurd situation

Våra blickar möts. Hennes blick känns en aning främmande och hon stirrar tillbaka på mig. Jag står där och tittar på hennes livfulla ögon, hennes mjuka mun, hennes smala näsa. Jag ser hennes vackra mörka hår och kan känna hur det kändes när jag drog det genom mina fingrar. Hon finns bara några meter framför mig och alla som går förbi kan se henne men ingen tar notis, ingen stannar till. Det är en märklig känsla jag får av hela situationen. Jag vet, de andra har ingen aning. Hennes livfulla ögon är släckta för all framtid, hennes mjuka mun har stelnat och ingen luft passerar längre genom hennes näsa. Det vackra håret är nu smutsigt och tovigt av lera, grus och löv.

Det är en absurd situation – kvällspendlarna springer mellan oss, hon på den ena sidan och jag på den andra. En liten märklig man i plommonstop pratar i mobiltelefon medan en storbystad kvinna i fuskpäls mycket koncentrerad genomsöker sin handväska. En äldre man i rullstol zickzackar sig fram mellan stressade människor. Mannen verkar irriterad, han himlar med ögonen och säger något som jag inte hör. Två ungdomar diskuterar något och skrattar sedan högt medan de kastar en hastig blick på mig där jag står.

Jag vet, men alla dessa människor vet ingenting. Jag riktar åter min blick mot henne, hon som har varit borta i flera veckor. Jag läser löpsedeln: ”Vet du något om Linnea? Polisen vädjar till allmänheten”. Ja, jag vet men tänker inget säga. Jag öppnar dörren till affären och går in för att köpa tidningen. Jag småpratar med den unga flickan bakom disken, betalar, viker ihop tidningen, tar ett fast grepp om den och går ut bland kvällspendlarna. Jag går mot tunnelbanan som kommer att ta mig hela vägen hem, inte långt från platsen där hon finns.

// Marie

En unblock-bloggare på min blogg

Jag och Mona Wallin har sedan några veckor tillbaka en unblock, som innebär att vi varje vecka skriver ett inlägg på olika tema, som slumpmässigt väljs av Mona på måndagar.

Huge by cncphotos CC (by,nc, sa)

Hela grejen går ut på att Mona ska skriva sig ut ur sin skrivblockering. Det är roligt att skriva tillsammans med andra, och jag och Mona har försökt att få andra att också vilja vara med och skriva.

Och nu är vi en liten grupp som skriver unblock, och som ett steg i unblockande har jag bjudit in Marie Andersson som gästbloggare, eller unblock-bloggare och idag kommer hennes första un-block-inlägg, och min bloggs första gästinlägg (STORT)

Internet och lärare

swings

I lärartidningen student, läser jag en intervju med Elza Dunkels Internet -inte så farlig som många vuxna tror och blir alldeles glad över flera formuleringar, men framför allt över synsättet på lärarna, som inte beskrivs som ett problem (inte kan it)  utan som en grupp som besitter digital kompetens .

”Elza Dunkels tycker att det i högsta grad är skolans uppgift att ta upp diskussionen om internet och hur man hanterar de problem som uppstår. Hon vill ha ett nationellt direktiv som tar upp hur frågorna ska hanteras.
– Det pratas om uttrycket ”digital kompetens” och att det är något som unga har. Det är sant att de vet hur man umgås på internet, spelar spel och andra praktiska kunskaper, men livserfarenheten saknas, säger Elza Dunkels.

Att ha livserfarenhet är också en del av den digitala kompetensen och något som skolan kan bidra med.
Det handlar om att veta när och om man ska gå in på en sida, det etiska – ska man skriva elaka saker bara för att det går, och även det juridiska – vad som är tillåtet och inte.”

Hela artikeln andas att Internet i skolan handlar om möten, mellan elever och lärare. Lärarna har sin funktion och eleverna sin, men de behöver oss. Inte så att eleverna kan allt och vi kan inget, utan vi kan tillsammans.

Sedan tycker jag att artikeln tar upp ännu en aspekt som vi måste hjälpa barnen att förhålla sig till, och det är trakasserier på nätet samtidigt som Dunkelz nyanserar det genom att säga:

Något som många unga också upplevde som ett problem var alla elaka på nätet. I de flesta fall handlade det om personer som man kände sedan tidigare.

– Medan vissa tyckte det var jobbigt med trakasserier på nätet, var det andra som upplevde att det inte var lika farligt som i verkligheten. Som en flicka sa: ”När de säger elaka saker i korridoren i skolan går det inte att stänga av det med krysset”. Bilden av trakasserier är inte så ensidig som den verkar vara, säger Elza Dunkels.

Ett problem som man kan ”stänga av med krysset”, men vi måste naturligtvis prata med våra elever om hur man beteer sig på online precis som vi gör när det kommer till beteende offline.