månadsarkiv: mars 2010

Vad gör du för avtryck?

Jag undrar om Du har funderat på vilket avtryck Du gör på din omgivning? Vilket avtryck vill du ge? Vad vill du vara? Vem vill du vara online? Vem vill du vara offline?

Naturligtvis kan det tyckas enkelt, Hjalmar Söderberg formulerar det så genialt:

”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och
vill kontakt till vad pris som helst.”

ur Doktor Glas, 1905

Hur många av oss har inte hört den, använt den, pratat om den i förhållande till våra elever.Vad vill vi ge för avtryck gentemot våra medmänniskor, och hur agerar vi för att just ge det avtryck som vi vill stå för?

Vilket är ditt avtryck?

Digital delaktighet -alla som vill ska våga och kunna

”Alla som vill ska våga och kunna använda Internet”

Sitter på .SE hearing om digital delaktighet, som behandlar frågan hur ökar vi delaktigheten till det digitala samhället för de grupper som står helt eller delvis utanför. Dagen har varit mycket intressant och givande. I de satsningar som vi har tagit del av från Storbritanninen, Danmark och Finland.

Biblioteken har en central del i de satsningar som vi hört om. Biblioteket är en plats som når många av de grupper som inte är it-burna, som äldre och de på landsbygden. Genrellt tycks tillgången på it vara en socioekonomisk fråga, vilket inte är så förvånande.

Ett slagord som återkommer är att de som står utanför ska lära sig av de som tillhör samma grupp, så att den som sak lära känner igen sig i läraren och läraren kan känna igen sig i ”elevens” situation, det ger mest resultat.

Förvånande är att så många som 1,7 miljoner svenskar befinner sig utanför internet… Vem gör något för dem?

Skolan har också kommit upp i diksussionen men det får jag återkomma till i ett annat inlägg…

Vad krävs för att kunna värdera källor?

Jag liksom många av mina kollegor arbetar tillsammans med våra skolbibliotekarier med att hjälpa våra elever att bli mer medvetna i sitt förhållningssätt till källor både online och offline. Jag vill att mina elever ska ska lära sig hantera den informationsmängd som finns…

Google, Er, Yahoo Car Needs a Bath by Thomas Hawk CC (by, nc)

Jag har funderat mycket på vad som krävs för att elever ska kunna förhålla sig medvetet i sitt arbetssätt och när jag läser intervjun Bildning handlar om att bevara frågvisheten med Sven Eric Liedman på Kolla Källan så blir det solklart än en gång…

”Förmågan att kunna värdera, strukturera, analysera och sammanställa information lyfts ofta fram som en nyckelkompetens i dagens samhälle. Men vad är det egentligen som avses när man talar om informationskompetens?

— Ibland kan man få uppfattningen att det rör sig om en abstrakt, överförbar förmåga som man lär sig en gång för alla och sedan tillämpar i olika sammanhang och situationer, säger Sven-Eric Liedman. Men den forskning som Louise Limberg och andra bedriver, visar ju att informationskompetensen är tätt knuten till konkreta kunskaper inom ett visst område. Om man inte har ordentliga kunskaper, är det helt enkelt svårt att bedöma och värdera innehållet på ett kritiskt sätt. Därför måste detta tränas inom ramen för undervisningen i de olika ämnena.”

För att kunna hantera all information, i olika sammanhang och situationer krävs kunskaper. Vi kan inte förhålla oss kritiskt mot något som vi inte känner till, och därför är det nog naturligt att källkritiken kommer sist, även om jag skulle vilja att den kom tidigare…

Nationella provet och internet

Jag har lovat mig själv att jag inte ska ge mig in i den här diskussionen, men jag vet inte riktigt om jag kan låta bli…

Jag undrar egentligen bara några enkla saker:

När du skriver text:

  • skriver du den för hand, med blyerts och suddigum?
  • skriver du med en ordbok (SAOL) bredvid dig?
  • är du begränsad till att bara ha ett begränsat inspirationsmaterial att tillgå (bestämt av någon annan)?
  • har du deadline fem timmar efter du fått uppgiften?

Eller skriver du som jag…

  • med hjälp av en dator
  • med stavningsprogram, och synonymer
  • med inspirationsmaterial (kanske givet utifrån) men även med tillgång till allt material från internet
  • deadline … ja, det har jag allt…

Men det ska ju vara lika för alla…

Ett annat intressant inlägg i frågan är det som finns på IKT-skafferiet

Varför används bara tryckt material?

Står inför mina elever och pratar om texterna i texthäftet till Nationella Provet i Svenska B. De brottas med att gemensamt läsa ”texten” Kyssen av Gustav Klimt och Släktträdet av Frida Kahlo (se bild nedan)

Jag pratar om vikten att inse att bilderna i texthäftet också ska ses som text, att de ska använda dem också som inspiration, underlag för den uppsats och det tal som de ska göra på temat ”Oss emellan”. Jag påminner dem om ”det vidgade textbegreppet”…

Då slår det mig, varför har de bara tryckta texter, varför finns inte klipp, från Youtube, med? Varför inte podcast? Det finns i och för sig en radiokrönika med i texthäftet men den är tryckt. Varför kan inte texthäftet finnas digitalt också? Med länkar till youtube, till podcasts, bilder och animationer som finns online…

Svaret ligger någonstans i bakhuvudet, något om upphovsrätt, men varför används inte mer digitala resurser, det är ju ändå ”det vidgade textbegreppet”, som vi talar om…

Om gränsen mellan privat och offentligt online

Idag är barn och ungdomar mer aktiva än någonsin på Facebook och andra communities på internet. I Datainspektionens rapport Ungdomar och Integritet uppger 82 % av svenska ungdomar att de surfar varje dag, 65% skickar SMS varje dag. Ungefär hälften chattar och besöker webbcommunities varje dag.

Ett sätt att hålla sig uppdaterad

Barn och ungdomar använder dessa communities för att träffa sina vänner, för att hålla sig uppdaterade samt uppdatera sina vänner om vad de har gjort, sett och tycker. De delar med sig av sitt privatliv kanske mer än någonsin, och med fler än någonsin, men samtidigt är gränsen mellan vad som är privat och offentligt flytande.

Talking on the phone one cold winter's day by soylentgreen23 CC (by, sa)

Talking on the phone one cold winter’s day by soylentgreen23 CC (by, sa)

På internet tycks det inte finnas en gemensam norm för var gränsen går mellan det privata och offentliga, och det är en fråga som vi i skolan tillsammans med våra elever bör undersöka och diskutera. Det är en fråga som handlar om säkerhet, om att inte råka illa ut eller att såra andra. Samtal som förs på nätet stannar inte alltid där de startar och de bör vi också uppmärksamma våra elever på. Så ett samtal kring var gränserna går, eller inte går, är alltså befogat…

Några exempel på att gränsen är suddig

En sådan diskussion kan ha sin utgångspunkt i exempel som Edvard Unsgaards statusuppdatering på Facebook, som blev en het potatis när den nådde tidningarna ”Reinfeldts pressekreterare i blåsväder

”…tycker invandrare och invandrarföretagare är otroliga. Någon idiot hade i natt gjort det lite större behovet i vårt trapphus (och lagt sin halsduk där…). Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb!”

Ett annat exempel som visar på att gränsen mellan offentligt och privat på nätet är flytande är uppståndelsen kring Björn av Kleens artikel i Expressen Mat att hata som handlar om TV-serien ”Landet Brunsås”. I artikeln valde av Kleen att publicera de statusuppdateringar som ”Flera kvinnor i min yttre digitala bekantskapskrets” hade skrivit på Facebook om tv-serien, utan att fråga de berörda om lov, eller tillåtelse.

Var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet?

Båda dessa exempel väcker frågan: var går gränsen mellan privat och offentligt på nätet? Är det som elever skriver, publicerar online på Facebook, Twitter, Bilddagboken, bloggar privat eller offentligt? Får man citera, återge andras uttalanden utan att först fråga om lov?

En gemensam utgångspunkt

För att ha en gemensam utgångspunkt för hur vi kan dra gränserna mellan privat och offentligt på nätet använder jag Marcin de Kaminskis blogginlägg Var går egentligen gränsen för det privata? i vilket han drar upp följande förslag till riktlinjer för var gränserna mellan privat och offentligt på nätet kan gå. Han menar att:

”Även om det kan vara svårt vid en första anblick att avgöra var gränsen för det privata går på nätet finns några enkla hållhakar. Vad är ok att använda när man exvis bedriver (seriös) journalistik? Här är exempel kopplade till ovanstående fall:

Oskyddade Twitterflöden (som Isobels): ok (publikt).
Låsta Facebookflöden (som Isobels): inte ok (privat).
Oskyddade Facebookflöden (som Unsgaards): ok (publikt).

Det som är allmänt tillgängligt kan alltså ses som någon form av allmänning som man åtminstone får ta del av och sprida bäst man vill, även om man rimligtvis kan ha andra etiska betänkligheter.”

Med de Kaminskis inlägg som utgångspunkt kan jag sedan föra ett samtal kring gränsdragningen mellan privat och offentligt på nätet. Jag kan tillsammans med mina elever prata om att det som skrivs på nätet kan vara både privat och offentligt, och att eleverna bör vara medvetna om att det de säger, skriver på nätet lätt kan bli tas ur sitt sammanhang och då kan det göra både dem och andra ledsna.

***

För dig som vill veta mer om Facebook vill jag rekommendera följande Facebook-FAQ

***

Efter att jag publicerat inlägget kom Marcin med ett litet uppföljningsinlägg som jag också vill puffa lite för ”Fortsättningsdiskussion om privat och offentligt

Bilder i menyblocket utan kodkunskap…

Jag har på twitter idag fått frågan om jag kan visa hur man gör för att publicera flera bilder i menyblocket, om man inte kan kod, och inte hittar en widget som stödjer möjligheten att publicera flera bilder.

Så här gör du!

1. Välj de bilder som du vill publicera i ditt menyblock, jag har valt att ta två olika bilder för att illustera, dessa kommer sedan att ligga på min blogg, som illustration med en länk till det här inlägget på bilden som föreställer mig, coolt va…

Jag väljer bilderna lägger in dem i inlägget, och väljer att centrera dem, som du kan se på bild 1 nedan…

2. Sedan gör jag det magiska, som man lätt kan gör i WordPress, jag byter redigeringsfönster till HTLM (se hörnet på redigeringsrutan) och voila så ser jag allt kod 🙂  se på bild 2

3. Sedan kopierar jag den kodsnutt som innehåller mina bilder som jag lagt länken till detta inlägg på. Det kan du också se om du kollar på koden…

<<img title=”Kristinaheadliten2″ src=”http://www.kristinaalexanderson.se/wp-content/uploads/2010/01/Kristinaheadliten2.jpg” alt=”” width=”262″ height=”60″ /></a>

<a href=”http://www.kristinaalexanderson.se/?p=2294″><img title=”Kristina Alexanderson” src=”http://www.kristinaalexanderson.se/wp-content/uploads/2010/03/tillblogg.jpg” alt=”” width=”100″ height=”160″ /></a>

Den här lilla kodbiten eller mina bilder, det kopierar jag ut, och gissa vart jag klistrar in den. Jo i widgeten text som jag flyttar till min höger meny. Och resultatet kan du se på bloggen till höger 🙂

Lycka till!

Bilderna också (klicka om du vill se dem större)


Bild 1






Bild 2.

PowerPoint har aldrig varit min grej…

Jag har aldrig varit en lärare som valt att använda PowerPoint som ett hjälpmedel, inte frivilligt i alla fall. Och har jag varit tvungen att använda PowerPoint har det varit motsträvigt och under tvång, inför någon studiedag, på informationskvällar eller på någon konferens. Resultatet av min utvärdering har alltid varit att jag landat i samma slutsats. Publiken, den somnar bara.

Under det här läsåret har jag haft lyckan att få pröva att vara lärare på ”ett annat sätt”, inte bara vara i mitt klassrum, inte bara träffa samma grupper om och om igen. Grupperna har bytts ut, men innehållet har varit i stort sett detsamma, och så här på en söndagkväll tror jag att det är den största skillnaden mellan att vara ”lärare” och ”föreläsare”: är att en lärare träffar samma elever, men presenterar olika material varje gång, medan en föreläsare presenterar ungefär samma material, men träffar olika ”elever”.

En föreläsare har i min värld en PowerPoint, men jag är ingen powerpointare. Jag är ingen Dr P.O. som är PowerPointens okrönte mästare. Jag är den vanliga lärare, som älskar min tavla, att förmedla och berätta. Att rita, och röra till det, att bygga ut vara interaktiv, öppen för frågor, funderingar, flyktvägar…

Hur gör man då?

Blir den där tråkiga användaren som styrs av programmet möjligheter och begränsningar:

  • för många punkter i punktlistan
  • tråkiga ”grafer” som finns i programvaran
  • animationer som visat min förmåga att pröva, men inte fyller något syfte

Jag har varit den där föreläsaren som Mathias Klang beskriver, den som gör att Edward Tufte dödar en katt. Nu undrar jag vart ska detta inlägg landa, i att jag tycker att jag har blivit bättre?

Tveksamt, jag har fortfarande inte hittat mig i PowerPoint, men jag söker och tror mig ha hittat en väg, många bilder, lite text men jag känner mig som en …

En vad då?

Men jag saknar möjligheten att få lämna manus, berätta något som bara är svaret på en fråga, söka och hitta en flyktväg som inte står i manus, som inte har en bild. Men hur gör jag det? Och kan en föreläsare göra det (fly in i svaret på en fråga) överhuvudtaget, det finns ju bara en enda chans, inte många som för en lärare…

Ska fundera och testa på torsdag i Trelleborg.

Åhh, vad jag blir inspirerad

Jag får via Twitter, tack @jeblad och @vampus följande klipp från PenguinGroupUSA, och jag tittar lite kritiskt som alltid.

Tänker: vet inte riktigt om jag tror på det, och då händer det! Allt vänder och jag ler. 🙂

Det här ska jag göra med mina elever. De ska få skriva en text som ha ett budskap om man läser den åt ena hållet, men motsatta om man läser den baklänges. Sedan ska vi naturligtvis spela in det…

Njut…

En absurd situation

Våra blickar möts. Hennes blick känns en aning främmande och hon stirrar tillbaka på mig. Jag står där och tittar på hennes livfulla ögon, hennes mjuka mun, hennes smala näsa. Jag ser hennes vackra mörka hår och kan känna hur det kändes när jag drog det genom mina fingrar. Hon finns bara några meter framför mig och alla som går förbi kan se henne men ingen tar notis, ingen stannar till. Det är en märklig känsla jag får av hela situationen. Jag vet, de andra har ingen aning. Hennes livfulla ögon är släckta för all framtid, hennes mjuka mun har stelnat och ingen luft passerar längre genom hennes näsa. Det vackra håret är nu smutsigt och tovigt av lera, grus och löv.

Det är en absurd situation – kvällspendlarna springer mellan oss, hon på den ena sidan och jag på den andra. En liten märklig man i plommonstop pratar i mobiltelefon medan en storbystad kvinna i fuskpäls mycket koncentrerad genomsöker sin handväska. En äldre man i rullstol zickzackar sig fram mellan stressade människor. Mannen verkar irriterad, han himlar med ögonen och säger något som jag inte hör. Två ungdomar diskuterar något och skrattar sedan högt medan de kastar en hastig blick på mig där jag står.

Jag vet, men alla dessa människor vet ingenting. Jag riktar åter min blick mot henne, hon som har varit borta i flera veckor. Jag läser löpsedeln: ”Vet du något om Linnea? Polisen vädjar till allmänheten”. Ja, jag vet men tänker inget säga. Jag öppnar dörren till affären och går in för att köpa tidningen. Jag småpratar med den unga flickan bakom disken, betalar, viker ihop tidningen, tar ett fast grepp om den och går ut bland kvällspendlarna. Jag går mot tunnelbanan som kommer att ta mig hela vägen hem, inte långt från platsen där hon finns.

// Marie