Lärarnas status ligger inte i en legitimation

Jag lyssnar på God Morgon världens inslag Legitimera mera om status, som handlar om regeringen och skolministern förslag att införa en lärarlegitimation.

Jag tror inte att läraryrkets status öka genom att regeringen inför en legitimation. Det är andra saker som påverkar statusen.

I Godmorgon världen tar de upp de följande förklaringar till att ett yrke har god status:

  • lön
  • frihet
  • kunskaper ska vara specifika
  • jämställd yrkeskår (lika många kvinnor/män)

Sedan tar de upp ett klassiskt exempel nämligen: läkaryrket som ett yrke med god status, ett yrke som har god lön, relativt mycket frihet, kunskaperna är mkt specifika nästintill gudomliga, dvs läkare räddar liv, och ingen tror sig kunna göra det om man inte har en läkarlegitimation.

Lärarna som yrkesgrupp har jämförelsevis mycket emot sig. Vi är en enormt stor yrkesgrupp som alla har föreställningar om.  Yrkeskunskaperna upplevs inte specifika, eller tydliga för de utanför skolan, för vad gör egentligen en lärare? Dessutom är det övervägande kvinnor i yrkesgruppen.

Jag tror att en av de främsta förklaringar till yrkes status problem ligger i synen på skolan, läraren och kunskap, samt de politiska beslut som fattats…

Men vid sidan av det, tror jag att ett av min yrkesgrupps största statusproblem ligger i att vi generellt inte visar vad vi gör, utan låter andra berätta vad vårt yrke handlar om. Om vi lärare visade, och blev än mer offentliga, mer tydliga med vad som är vår lärarkompetens, och att alla lärare inte blir lärare som ett negativt val, för att man inte kunde bli något annat, eller för att man vill ha långa sommarlov…

Låt oss visa vår kompetens, och skolan verksamhet. Vi måste kanske börja visa vad vi gör, hur vi arbetar, vad som är vår kompetens. Skolans status tror jag skulle höjas av att skolan som verksamhet blev mer transparent: att vi visa vad vi gör, hur vi arbetar, och vilka värden som styr vår vårt arbete. Visade vår yrkeskompetens!

Jag tänker genast på Anne-Marie Körling. Hon gör allt det, och hennes status är i mina och omvärldens ögon är mer än ”den” vanliga lärarens.

Så öppna dörren, visa vad skolan står för, vad du står för som enskild lärare, så kommer det bli tydligare att läraren har en specifik kompetens, så kanske bilden av vårt yrke kan ändras, och med den såsmåning om statusen…

22 reaktion på “Lärarnas status ligger inte i en legitimation

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Cecilia Bengtsson

    ”Låt oss visa vår kompetens, och skolan verksamhet. Vi måste kanske börja visa vad vi gör, hur vi arbetar, vad som är vår kompetens.” Yes, tänker jag det är en mkt viktig väg att gå och som i alla fall jag också tror på och ger många olika effekter. Det finns ju så otroligt många bra och kompetenta lärare i vårt avlånga land! Jag instämmer och tänker att (någon=jag)ännu mer uppmuntrar till att öppnar dörrar till allt det viktiga och bra som varje dag sker i skolans värld.

  3. Pingback: Länkskafferiet

  4. Pingback: Malin Jeppsson

  5. Cecilia Bengtsson

    En idé, det borde stå i uppdragsbeskrivningar etc. att vi ska ägna si och så mkt tid åt att synliggöra och berätta om det som vi gör (och nu tänker jag att detta även gäller för skolbibliotekarier) En lärarlegitimation löser inte problemen och föreställningarna om skolan och lärarnas yrke!Bra att du lyfter denna viktiga fråga.

  6. Björn Kindenberg

    Man kan nog aldrig hitta en enskild aspekt som i sig ska ge läraryrket högre status. Inför man det ena utan det andra, t.ex. lärarlegitimation utan att lärarkåren kan kommunicera vad deras kompetens består i, då kan i värsta fall en legitimation urholkas av att gemene man mer uppfattar den som en pappersprodukt.

    Samtidigt är för mig denna kommunikation av yrkeskompetensen inte ett självändamål. Den oerhört viktiga insats som Ann-Marie Körling (m.fl) står för utgörs inte i sig av själva bloggandet och twittrandet. Den stora vinsten (för lärarkåren) är att detta delande av erfarenheter och information bygger en gemensam kunskapsbas. Detta kan göras på flera sätt, bloggar och twitter är förstås viktiga kanaler, men vad som lika mycket behövs är nationella nätverk, lärarkonferenser, träffar, idéutbyten och uppsamling och spridning av utbildningsvetenskaplig kunskap i lärarkåren.

    Ett kollegium på en skola består i allmänhet av ett flertal akademiker som alla har det gemensamt att de mer eller mindre fördummats av tidsbrist, uteblivet erfarenhetsutbyte, obefintlig tid för reflektion och utvärdering, undermålig kompetensutveckling etc. Här finns en enorm potential och som jag ser det skulle den sociala webben och alla dess kommunikationskanaler och möjligheter till medskapande vara den perfekta plattformen för en lärarkår som vill återvinna sin status.

    Och i det sammanhanget ser jag inte legitimation som ett hinder, tvärtom vore det mycket bra med någon form av samfund (jfr t.ex. advokatsamfundet) som kan verka för att upprätthålla den etiska, kommunikativa och vetenskapliga standarden inom kåren. Men lärarlegitimationen kan heller aldrig bli den enda åtgärden för att höja yrkets status. Utan andra åtgärder (som t.ex. de du tar upp) finns risk för att detta krav slår tillbaka på lärarna själva.

    1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

      Legitimation eller inte, har inte med status att göra, men i diskussionen tycks status kopplas ihop med att de kan legitimera lärarnas kompetens, som en legitimation i sig skulle synliggöra vår kompetens. Det tror jag inte…

      1. Björn Kindenberg

        Nej, jag kanske ska förtydliga mig: yrket får inte status av att legitimation införs. Lärarkårens status måste komma från grunden: en gedigen yrkeskompetens, som hela tiden utvecklas genom erfarenhetsutbyte, vetenskaplig anknytning och en yrkesetik.

        Däremot är legitimationen ett bra hjälpmedel för att förvalta denna kompetens, utveckla den inom yrkeskåren och samtidigt värna kårens självständighet.

        Däremot skulle en legitimation kunna få den effekten att folk ställde högre krav på lärarna att synliggöra sin kompetens (och högre krav än tidigare på det som faktiskt blir synligt). Så indirekt skulle en legitimation kunna bidra till att höja kompetensen (och som en effekt av detta yrkets status).

        1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

          Jag håller med dig om allt du säger, men är inte alls säker på att en legitimation skulle få effekten att ”förvalta denna kompetens, utveckla den inom yrkeskåren och samtidigt värna kårens självständighet”.En legitimation kan i värsta fall leda till just det motsatta jag är legitimerad, alltså är jag klar, fullständig, fulländad.

          1. Björn Kindenberg

            Men en legitimation skulle ju få precis motsatt effekt. Det är ju idag som man kan betrakta sig som klar och inte behöver utvecklas. En legitimation är ett sätt att visa tillhörighet till en yrkeskår, en tillhörighet som man kan uteslutas från (av andra yrkesjämlikar) om man befinns alltför oduglig (som i läkarkåren).

            Men som sagt: för att en sådan kår ska kunna fungera måste den hitta tillbaka till den professionalism den en gång besatt (och som en bieffekt av detta, den status som kommer av professionalism) http://www.lararnashistoria.se/theme/lararna_utvecklar_professionen

  7. Niklas

    Som vanligt kloka ord från dig…

    Det jag inte förstår är varför en legitimation skulle höja statusen mer än det faktum att alla lärare har minst 3,5 år på högskola. Nä nu får alla lärare följa dina ord och visa framfötterna!

    1. Björn Kindenberg

      Det är nog för att en flerårig högskoleutbildning inte i sig ger någon som helst status (åtminstone inte om det är en lärarutbildning). Hur kan det komma sig? Jag tror att det är därför att lärare inte får utrymme att tillämpa denna kompetens för att utveckla en lärande organisation. Lärare briljerar (i bästa fall) i sitt klassrum, men handen på hjärtat: vem frågar en lärare om hur skolan eller fortbildningen bör organiseras för att främja pedagogiken, eller hur man ska hantera t.ex. ADHD. Ingen gör det, däremot vänder man sig gärna till rektor, skolförvaltning, utbildningskonsulter, föreläsare, forskare etc. Men eftersom lärare inte deltar i arbetet med att hitta en lösning på problemet blir de bara verkställare av beslut, fattade ganska långt från deras verklighet. På det sättet förskingras den akademiska kompetensen ganska fort.

      1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

        Jag håller med, men tror inte att en legitimation att förhindra det? Dessutom tror jag att vi gärna ser oss som offer, men om ingen frågar varför berättar inte vi? Varför tillåts vi inte briljera?

        Eventuellt kommer regeringens förslag om att återinföra lektorer medför en tydligare koppling till att lärare har en akademiska kompetens. Tydligare kårkänsla tror jag dessutom är svårt att införa i en så stor yrkesgrupp som lärarkåren.

        1. Cecilia Bengtsson

          Läser de intressanta kommentarerna och jag tänker att jag egentligen som skolbibliotekarie inte bör tycka till om legitimation för lärare eller ej. Men tankegångarna kring legitimation och att synliggöra och höja vår status är ungefär densamma för min yrkeskår.Jag tror att vi har mkt att vinna på genom att dela med oss och föra en dialog om skolans utveckling. Och de är ett arbete som bör göras oavsett legitimation eller ej.

          Jag tycker att Björns tankar om att ela med sig leder till att det byggs en gemensam kunskapsbas är mycket intressant och jag tror att detta är viktigt. Håller också med om att vi för ofta gör över ån efter vattnet när vi söker fortbildning och expertkompetens i olika frågor. Genom att arbeta med bloggar och andra webbverktyg blir det ju också automatiskt ett synliggörande om vad som händer i skolans värld (om det görs publikt)Hur uppmuntra till ökad delaktighet och synliggörande bl.a via webben?

  8. cwaste

    Du har rätt i att vi bör visa framfötterna mer. Men för många lärare är det säkert svårt att hinna med detta. Istället kämpar de för att klara av sin vardag i klassrummet.

    Generellt får vi lärare, om vi jobbar heltid, alldeles för lite tid för kreativitet, reflektion och vidareutbildning. (Mer tid till detta skulle kanske också kunna höja vår status?) Dessutom har vi alldeles för ofta alldeles för lite tid för våra enskilda elever – i alla fall i förhållande till den tid de skulle behöva. Alltför många elever har det svårt, inte bara i skolan, utan även hemma.

    De lärare som kämpar med dåliga förutsättningar, till exempel ont om tid, bristfälliga lokaler, gammal teknik och trasiga böcker, oroliga elever och föräldrar, tror jag har svårt att synliggöra hur kompetenta de är. Det är till exempel inte så lätt att visa hur duktig man är, hur fina relationer man har till sina elever och hur bra lektioner man kan planera, om all ens tid går åt till att lösa konflikter …

  9. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

    1. Alla är välkomna att delta…

    Cecilia, jag tror också på att dela, synliggöra, men Charlotta visa på den onda spiral som många lärare befinner sig i, det gäller att bryta offerrollen och ta en roll i skoldiskussionen. Jag tror att vi lärare kan göra det genom att delta aktivt, och inte tro att en legitimation automatiskt ger oss en auktoritetsstämpel. Vi måste ta rollen också.

    1. Cecilia Bengtsson

      Håller med om att vi måste ta den rollen mer. Och med all respekt för lärares oerhörda arbetsbörda och känslor av otillräcklighet. Jag tror att jag ska göra en slags nyttovärdering av att vara transparent, synlig och använda webben mm. för att lättare kunna se vilka vinster det för med sig. Få se om jag återkommer med inlägg. Dina reflexioner är hur som helst högaktuella för mig av flera skäl.

  10. Pingback: Lärarlegitimation | Niklas Östlund

Kommentarer inaktiverade.