månadsarkiv: maj 2010

Seniornet en grupp med entusiasm och glöd

Idag har jag haft det stora lyckan att på .SE får arbeta med en grupp seniorer på Seniornet Sweden och lärt dem lite mer om webbpubliceringsverktyget WordPress.

Det har varit en dag fylld med entusiasm, glöd och intresse. Hela dagen har frågorna har farit genom rummet, den ena efter den andra. Alla har velat vara med hela tiden, och alla har tålmodogt väntat in varandra. Finare grupp har jag sällan mött.

Intresset var på topp, och de flesta av de som kom dit för att delta i workshopen hade redan en webbidé, någon hade en webbplats om släkten som han skulle sköta om, eller för lokalföreningen. Några skulle utbilda andra seniorer och ville få ett fempunkts program för WordPress, vilket jag inte kunde leverera. Däremot lovade jag att kolla upp ett översättningsplugin, och hemma vid köksbordet igen hittade jag det qtranslate, och spana in följande bloggpost om själva pluginet Tips för webbprojekt på flera språk.

Så du som ville ha en tvåspråkig sajt, och du som vill få wordpress på svenska sök efter pluginet: qtranslate, och installera svenska som språk, så översätter pluginet WordPress åt dig…

Sedan räckte inte riktigt dagen till för att vi skulle kunna ta oss igenom hela presentationen om skriva för webben, så för mina seniorer så har jag bäddat in den nedan. Spana in den det finns en rad bra tips att använda inför arbetet med era webbplatser.

Digitalt infödda finns inte, skolan måste ta sitt ansvar…

Sent alldeles innan jag ska lägga mig läser jag Mildners blogg Nya Medier och hans inlägg Vad kan en karneval lära oss om skolan. I sitt inlägg som är kort kärnfullt och tänkvärt ställer Mildner ännu en av de frågor som vi som befinner oss i skolan borde ägna dagarna åt att fundera på, den fråga som varje skolpolitiker borde ägna varje vaken minut åt, nämligen: Vad är kunskap, och vilken kunskap, vilka färdigheter behöver dagens barn för att hantera dagens samhälle och morgondagens utmaningar? Hur ska skolan på bästa sätt förbereda eleverna för de utmaningar som finns? Med Mildners ord formuleras det så här:

Men att kunskap för livet är så mycket mer än 3,5 års snabb korvstoppning och att en hel och levande människa är så mycket mer än ett fläckfritt betyg, blir på något sätt extra tydligt när någon slår en dubbelvolt framför dig i luften samtidigt som hans studiekamrat sjunger opera iförd clowndräkt.

Mildner får diskussionen att handla om det som borde vara  det centrala i skoldebatten, vad är kunskap, vilka kunskaper ska skolan förmedla och med vilka verktyg? Är det centralt att barnen i dagens skola lär sig rabbla fakta, eller vad behöver de kunna?

I min bloggvärld har vi haft en ganska livlig debatt kring begreppet digitalt infödda (google generation) kontra digitala immigranter, digitala turister, Mildner väcker frågan till liv igen genom att citera Unga svenska och internet

”Digitalt infödda är ett uttryck som inbland används för att beskriva de unga idag. Innebörden är att barn och ungdomar tillhör ett nytt släkte som har fått Internet i blodet.

De har en intuitiv förståelse för Internet.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Att kunna teknik och veta vilka knappar man ska trycka på är en sak men problemen att använda internet är ofta av en annan karaktär.

Även om skolbarnen själva bedömer sig som kunniga och nöjda, är det många problem som möter dem när de ska söka sig fram på Internet: svårigheter att skriva på tangentbordet, problem att stava, åtminstone upp till 11 år, formulera frågor för sökandet, veta hur sökresultat ska användas, etc.”

Eftersom jag anser att vi, jag, Hanna och Mathias Klang har sagt vårt i diskussionen om begreppet och att det bara leder fel, till fel slutsats och lurar både lärare, elever och alla andra så låt oss sluta använda begreppet och inse att barnen i skolan behöver lära sig hantera datorn som verktyg precis lika mycket som pennan, pappret eller något annat verktyg. Skönt att unga svenska och internet belyser just behovet som finns av kunskap…

Snälla låt oss sluta använda begreppet med digitala infödingar, de finns inte, har aldrig funnit och kommer aldrig finnas…

Skolan måste ta sitt ansvar, vi lärare vårt, politikerna sitt. Skolan måste reformeras utifrån att den digitala tekniken gör att all världens kunskap är ett knapptryck bort, och vi i skolan måste få ett uppdrag som är kopplat till vår samtid och den framtid som redan är här. Låt oss fundera kring vad för kunskaper våra barn och unga behöver och förbereda dem för den verklighet som är vår gemensamma idag.

En uppfattning om hur svenska (med mig) kan upplevas

Jag berättade tidigare i veckan att mina elever fick som sista uppgift skriva om sin undervisning i svenska, och beskriva och illustrerar hur de tyckt att undervisningen i svenska varit genom att välja en bild (licensierad under Creative Commons), och sedan motivera bildvalet. En övning i reflektion och i sökteknik, av bilder i detta fall på flickr.

Isabella valde att beskriva undervisningen i svenska med följande bild och följande text, och jag har Isabellas tillstånd att återpublicera texten.

Swan by michael 7601 CC (by, nc, nd)

Att läsa svenska på Enskilda Gymnasiet, med Kristina Alexanderson

Att läsa svenska på EG med Kristina Alexanderson har varit lite som att kasta sig, eller snarare bli utkastad från ett stup. Det känns i början som om det inte finns något där som ska fånga upp en och känslan av att det snart är slut finns där. Man famlar lite ett tag och undrar; ”hur ska det här gå? hur ska jag klara mig? vad kommer jag få för betyg? kommer jag att stressa ihjäl mig?”. Jag kan tänka mig att mannen på bilden som hoppar bungyjump känner något liknande; ”kommer repet att hålla? finns det verkligen där? Kommer detta hopp att bli min död?”. Men sedan tillslut fångar repet upp en och man känner att det kommer att gå bra. ”Jag dog inte, jag har överlevt, det ordnade sig med betyget – jag kommer komma upp igen”. Och sedan studsar man upp i luften med världens fart, och med ett lyckorus över att ha klarat det. Sedan bär det av neråt igen med en ny utmaning.

Detta tycker jag har varit utmärkande för svenskundervisningen med Kristina Alexanderson här på Enskilda Gymnasiet. Det har varit läskigt, och jag har emellanåt undrat hur jag ska klara mig. Men även om repet inte alltid gjort sig påmint förrän i sista sekunden har det alltid funnits där redo att fånga upp mig – i svenska A och svenska B.

Nu känner jag att jag kan vara mitt eget rep och fånga upp mig själv, och att ha åtstadkommit det som lärare tycker jag är en bedrift och jag tycker att svenskan här på Enskilda Gymnasiet kan vara glada att de har Kristina Alexanderson som slänger ut sina elever rakt ut i luften från olika berg gång på gång – för hon fångar alltid upp dem, och de växer och blir sina egna rep för varje nytt berg som kommer.

/Isabella

Ärligt, härligt, farligt! Tack Isabella! Jag blev väldigt kittlad av beskrivningen…

Alla i skolan, alla som arbetar med barn, behöver studera Politik 2.0!

Jag läser Brit Stakstons bok Politik 2.0 Konsten att använda sociala medier och vill bara säga, Ja, gör det! Och till min egen verksamhet skolan, till lärare, skolledare vill jag säga: läs, förstå, våga och använd! Varför?

Ja, skälen är många, och jag vill ge flera skäl, men fastnar i Mildner inlägg två frågor om unga svenska och internet. Där Anders Mildner undrar vad händer med samhället om vi förändrar dessa siffror, samt vad vi kan göra för att ändra detta? Jag stannar dock upp kring frågan: Varför har inte skolan anammat dessa verktyg? Beror det på teknikrädsla, teknikbrist, tidsbrist, okunskap eller på grund av att skolvardagen fungerar utan sociala medier.

Enligt den statistik som Mildner referera till är internetanvändandet i skolan som är skrämmande låg:

  • endast 8% av eleverna i åldern 12-13 år använder internet dagligen i skolan,
  • 13% i ålder 14-15,
  • sedan på gymnasiet ökar användningen till 33% för att
  • under sista året på gymnasiet ökar det till 48%.

Från mitt perspektiv är dessa siffror inte speciellt förvånande, och svaret på min första fråga blir snabbt att skolan eller skolvardagen tycks fungera utan internet.

Frågan om bristen på internetanvändning i skolvardagen är relevant, men jag tycker att man också ska fråga sig: Vad används internet till i skolan? Är Internet bara en förlängning av läroboken, eller en faktasamling som eleverna använder? Från mitt perspektiv räcker det inte med att vi skolan använder internet för att söka information. Vi i skolan måste också våga använda internets möjligheter till kommunikation, samtal, dialog, till att möta de vi arbetar tillsammans med, att möta våra elever, samtala med dem och vara närvarande. Skolan måste våga använda sociala medier som verktyg för kommunikation!

Brit Stakston definierar i boken Politik 2.0 sociala medier som verktyg för dialog för samtal, och dessa verktyg ändrar eller jämställer maktförhållandena mellan sändare och mottagare och jag kan bara instämma. Mina elever har genom att vi använder sociala medier, som bloggar, twitter, facebook fler möjligheter och tröskeln att ta kontakt med mig som lärare är lägre. Jag är mer tillgänglig. En av mina elever formulerar det så här i sin loggbok:

  • Snabbare återkoppling från Kristina jmf med den veckoliga uppföljningen via http://kral1234.wordpress.com
  • Kristina kan följa mitt arbete direkt i sitt twitterflöde

Eftersom Twitter dessutom ligger som en widget här på projektbloggen så är det lätt att följa även härifrån.
Sen jag skaffade Twitter känns det på något sätt lättare att jobba med projektarbetet, det skulle kunna ha något att göra med att inlämning närmar sig också. Kanske är det en kombination. Jag känner i alla fall att twitter hjälper mig i mitt arbete!

Personligen uppfattar jag dessutom att det är enklare att få syn på elevernas röster, åsikter, iakttagelser. Jag upplever att jag som lärare ger mina elever fler möjligheter att påverka min undervisning. Jag kan lätt gå tillbaka till vad de tycker, och se om rösterna är enhetliga eller om det bara är någon enstaka som inte förstår och då kan jag möta den, eller de elever som tycker att det är svårt, tungt eller omöjligt.

Min roll som lärare är att söka dialog med mina elever, kring deras lärande, men för att det ska kunna ske måste mina elever uppleva att de kan har verktyg att föra dialog, sociala medier underlättar denna dialog mellan mig som lärare och mina elever. Jag menar inte att all dialog ska ske online, men att dialogen i klassrummet lätt kan kompletteras och utvecklas genom att mina elever för samtal har en dialog med mig, sina kamrater även på nätet.

Så öka användande använda av internet  i skolan, men inte bara till söka information utan också för att sociala medier underlättar kommunikation och minskar tröskeln för dialog mellan elever och lärare. Hur kan skolans internetanvändande ändras? Till att börja med kan lärare, skolledare läsa Politik 2.0 eller kanske min blogg, eller ta steget in på nätet och börja använde de verktyg och tjänster som finns för kommunikation.

Argumenten är alltså många, men även Mildners statistik kring hur användningen av internet ser ut beroende på socioekonomiska skillnader är ett viktigt argument det är skolans ansvar att söka utjämna de socioekonomiska skillnader som finns i internetanvändandet. Personligen anser jag att det är en av skolan viktigaste uppgifter, och det räcker som skäl till att skolan bör använda internet som verktyg dagligen, för att alla ska få samma möjligheter att klara sig i vår vardag och i vår framtid. För att alla ska bli delaktiga i vårt samhälle och aktivt kunna ta del av de möjligheter som finns online såväl som offline.

Jag lär återkomma till Politik 2.0, då min bok är fyll med marginalanteckningar skola, elever, lärare, skolledare…

Tre år sammanfattade i ett tal

Jag har just avslutat min klass examen, studentdagen. Det var sista gången i skolan, tillsammans som klass. Åter en klass som lämnar skolan, lämnar mig bakom sig. Det är en tid av vemod, av tystnad, vad händer nu?

Inför deras studentlunch så har jag skrivit tal, det gör jag alltid när jag lämnar en klass, som jag är mentor för, de höll även ett tal till mig som jag ska be att få, spara till en regnig dag, till en dag då jag saknar mina elever än mer än i dag.

Mitt tal till min klass blev det här…

S3

Vi har känt varandra i tre år, det är tre långa år, eller nu när vi ser tillbaka på dem, tre korta år, tre snabba år, tre år som jag försökt fylla med min önskan om att ert lärande ska vara

  • innehållsrikt
  • verkligt
  • varierat

jag har med min undervisning velat ger er allt som jag kan, allt jag insett, allt jag har förstått, jag har velat ge er min kärlek till konsten, till litteraturen, till politiken, till förorten, till bloggen, till sociala medier, genom att vi arbetat med statyer, skulptörer, dadaismen, Blackeberglängden, bredden och tvären, genom att jag har tvingat er att blogga om romaner, om romantiken, om finanskrisen, om Strindberg Karlsson och genom att låta er twittra som Tjechovs karaktärer.

Jag har velat ge er alla mina verktyg för analys, för reflektion, för återkoppling genom att låta er orientera er utifrån en roman, genom att lura er att berättelsen är sann, genom att lyssna på er, genom att tro på er och genom att utvecklas tillsammans med er. Jag har velat ger er de bästa verktygen för att hantera livet genom att låta er komma med mig ut i världen, ut ur skolan, ut på nätet, jag har velat göra ert lärande innehållsrikt.

Jag har också velat att ert lärande skulle vara verkligt genom att vi har tagit oss an både vardagens problem och världens problem: Vi har tagit oss an elevrådets bristande information, rättsväsendets misslyckande då en senator som lämnade en ung kvinna att dö, att drunkna och inte fälldes för sin försumlighet.

Vi har också tagit oss an allt från Dantes helvete till USA:s skuldkris. Vi har också tagit oss an S-klassen:s problem genom att ni tvingats kandidera för att bli elevrådsordförande, genom att ni har tagit ansvar för er vardag, för era studier, för ert lärande.

Men jag har också velat att ert lärande ska vara varierat, genom att vi spelat rollspel, genom att vi gjort webbplatser, genom att vi gjort podcasts, genom att vi lekt, övat och prövat oss fram.

Nu när jag ser tillbaka på dessa tre år är det många saker som jag minns med stolthet, som när ni stod här i aulan och gjorde poetry slam för första gången, eller när ni på ungdomsparlamentet tog er an bostadspolitik, ungdomsgårdar, miljöproblem som riktiga politiker gjorde motioner och fattade beslut eller när ni ställde frågan inför hela internet och med mig som ansvarig ”ska lärare tvinga elever att blogga?” och sedan lät alla förstå att det ska man, det ska man visst, det är borde alla göra, det är bra …

Tre år har gått, det gick fort, fast det var en evighet sedan vi började. Det var i en annan tid, i ett annat liv. Mitt mål har varit att ni ska ge er ut i världen nyfikna, hungriga och sugna på att lära mer, att ni ska se tillbaka på er tid tillsammans med mig, tillsammans med oss som en tid som var innehållrik, verklig och varierad.

Tre år har gått, ni står inför en ny värld men nya möjligheter, nya äventyr, och med era kunskaper, erfarenheter, kommer ni att ta er an det äventyret, de möjligheterna, de nya världar som ska möta er, och nu när jag lämnar er är jag säker på att ni är redo, ni är förberedda, ni kan, ni ska, ni kommer att lyckas.

Tack för att ni har varit såsom ni har varit, utan er hade det aldrig skett.

Jag ska också säga Tack till Karin (@lillmacho) och Dan (@KonradKrabba) för ert stöd och er hjälp utan er hade det inte gått, sedan hade Henrik Widaeus @henrikwidaeus rätt vila behövdes för att det skulle sitta rätt.

Våga använda web 2.0, se möjligheter och inte hinder

Mia Ankarvall har läst mitt inlägg skolan behöver web 2.0 menar att jag ska drömma realistiska drömmar om web 2.0 och skolan och hennes argument är i stort sett två och jag vill reflektera kring dem ett efter ett…

  • uppkoppling eller brist på datorer i skolan/hemmet, Mia Ankarvall skriver

Det är långt ifrån så att Sveriges grund- och gymnasieskolor har en datorpark som täcker upp för att räcka till för varje elev. Det är inte heller så att alla elever har datorer hemma. Hur uppkopplingen ser ut via mobiler vet jag inte, men knappast något skolan kan kräva av elevernas familjer.

  • barn med speciella behov hur möter vi dem?
  • Angående datorer i skolan, så tror jag många föreställer sig att jag arbetar i en skola med en dator per elev, så är inte fallet. Vi har 20 datorer i vår ena datasal, 24 i den andra, sedan har vi inte mer. Internetuppkopplingen på skolan är inte heller vad jag skulle säga är ”bra” vi kan inte öppna två webbläsarfönster på samma gång då svarar inte uppkopplingen. Sitter två elever bredvid varandra kan inte surfa på samma webbplats för då kör sig webbläsaren. Och ändå har jag valt och väljer att lägga en stor del av min undervisning på att utnyttja just datasalen och datorerna där. För att svara på Ankarvall fundering så javisst det är ett OK ett stort OK!

    Varför gör jag det då? Anledningen är enkel, ingen ska behöva känna att de inte få möjlighet att genomföra sitt skolarbete i skolan. Dessutom är det min/skolans skyldighet att utjämna socioekonomiska skillnader. Skolan ska vara en plats där alla får samma förutsättningar.

    Naturligtvis har många av mina elever tillgång till datorer hemma, med internet, men det till trots väljer de flesta att genomföra sitt skolarbete i skolan. Tillgången till infrastrukturen, tekniken, till dator, internet borde vara bättre, än vad den är, men eftersom jag sett att dessa verktyg (internet/datorn) hjälper mina elever, underlättar för mig, förbättrar dialogen, har jag valt att jobba med eller mot den tekniska utrustning som skolan har. Jag har också valt att inte använda bristande teknisk utrustning som argument för att jag inte skulle kunna arbeta med sociala medier i skolan.

    Angående tillgång vill jag dessutom gärna få möjlighet att referera till den senaste statistiken som jag sett på området, i rapporten Unga svenskar och internet 2009 och den säger att 79% av alla unga svenskar har tillgång till en egen dator. Det är inte alla men en klar majoritet. Naturligtvis är det skolans uppgift att inte bara ta det för givet att alla har eller ens kan hantera datorn, och tillgångsfrågan är viktig men låt oss förhålla oss realistiskt till den.

    Jag kanske springer före, men någon måste visa vägen, någon måste våga pröva, inte bara se hinder och låta dem stoppa oss… Angående referenser till mitt arbete med sociala medier, så se min handledarblogg. Kanske kan romanbloggen ge en illustration för hur arbetet kan se ut, eller kanske kan min presentation kring twitter i skolan ge dig en vägvisning på hur verktygen kan användas…

    Barn med speciella behov, om jag förstår Mia Ankarwall rätt så pratar hon om barn som har svårt att se sammanhang, och att de skulle hindra dem från att kunna hantera sociala medier? Jag har inte erfarenheter av att arbeta med just sådana barn. Men de elever som jag har som har speciella behov, har jag lättare att få syn på, stötta och hjälpa när jag arbetar med verktyg som synliggöra deras processer (det gör sociala medier, såsom jag använder dem). Sedan är det naturligtvis så att det finns många sätt att lära, många vägar leder till samma mål, jag som lärare måste erbjuda flera olika lösningsmetoder, inte bara en.

    Sedan vill jag verkligen säga att bilden kring barn med speciella behov och it i skolan inte alls är så mörk, se t.ex Marie Linders presentation från TeachMeet, där hon pratade om just barn med speciella behov och hur deras tillgång till it lyfte deras skolarbete.

    Skolan behöver web 2.0

    Jag är en del av Facebook (mest per automatik) och twitter, flickr, har ett Tumblr konto, ett Delicious konto, redigerar en och annan artikel i Wikipedia, bloggar en del (kanske lite för mycket), har ett Youtube konto, Slideshare konto och några andra konton, och jag tillstår att jag gillar social medier, lever och andas sociala medier.

    Jag är lärare, jag är en del av skolan, jag undervisar och jag använder sociala medier som verktyg i min undervisning för att underlätta kommunikation, för att hjälpa elever att utveckla sitt skrivande, för att utvecklas, för att klara sig i ”vår” samtid, i ”vår” framtid. Men samtidigt slås jag av hur oförberedd skolan är inför denna kommunikationsrevolution som pågår runt omkring mig, oss, dem.

    I många skolor finns inga strategier för sociala medier. På sin höjd finns frågan på agendan, att man bör fundera på och formulera strategier för sociala medier. Det finns för skolan inga handböcker om sociala medier, och lärare som jag möter säger ”tänk om det är en fluga”. De är rädda, de vill inte, orkar inte, förmår inte att ta sig an verktygen för tänk om det bara är en ”modevåg” en fluga, en sommarvind som drar förbi.

    Jag undrar ibland över hur lärare då tänker, kan man inte lära sig, anamma, pröva dessa verktyg bara för att de är populära, moderna, nya, bara för att de kanske inte består, utan byts ut, förändras, utvecklas… Jag undrar är det därför boken som verktyg är så genial för att den bestått länge, men kommunikation har människor alltid ägnat oss åt. Det är det mest grundläggande och det är det vi använder sociala medier till. Lärandet sker i kommunikation med andra, med böcker, med lärare, med kamrater, med dig själv och dina erfarenheter. Lärandet är i mina ögon en social aktivitet.

    PICT9097 by Baha’I View/ Flitzy CC (by, nc, sa)

    Sedan är det naturligtvis så att sociala medier som kommunikationsverktyg är kraftfulla och kan användas till att skapa gott så väl som ”ont”. I skolan, i min vardag fokuserar vi ofta på ”problemen”, på det ”onda” på Bjästa, på att mobbar uppstår eller på att det är verktyg för umgänge, för ”vardagssamvaro” men jag undrar: missar vi inte då det stora i med de sociala medierna? Missar vi inte själva poängen med att vi använder dem? De är redskap för att hjälpa oss att se våra medmänniskor, våra elever, vår kommunikation, vårt samtal, våra förhållningssätt. De är verktyg för att se andra, höra andra, för att bekräfta andra. De kan vara verktyg för lärande.

    Att i skolan använda verktyg där eleverna kan prata med varandra om skolarbetet, som jämlikar på jämlika villkor, den som behöver mer tid får det, den som är snabb kan vara det, den som behöver fundera får det, den som behöver reflektera får det. Det är en av storheterna med att arbeta med internet, med kommunikation i sociala medier, eftersom de är oberoende av tid, rum. Men det största är ändå enligt min erfarenhet möjligheten att ”distribuera min närvaro” som lärare, som vuxen, som förebild? (för att använda Brit Stakstons ord från boken Politik 2.0.)

    Skolan behöver strategier kring social medier, kring sin närvaro i sociala medier. Skolan behöver vara närvarande i sociala medier och vi som organisation behöver våga lyssna på de som vi arbetar med, vi behöver våga delta i samtalet, inte med krav på att möta eller bemöta men för att lyssna, höra och delta. Sedan kanske bemöta, möta och förklara…

    Lärare behöver våga inse att kommunikation är A och O för vår och skolans verksamhet, för lärande. För att jag ska kunna utveckla mina elever måste jag kommunicera med dem, de måste kunna kommunicera med varandra, och de måste kunna kommunicera med mig, och sociala medier, internet, web 2.0 är verktyg som underlättar denna kommunikation. Det är verktyg som vi i skolan behöver ta till oss och använda.

    Jag har bara börjat, men ska nu fortsätta min resa in i Politik 2.0, lär blogga om den resa som jag tycker att skolan ska göra för att införliva dessa verktyg i skolan, och bli … 2.0

    Anders Mildner mitt inlägg är början till ett svar på dina två frågor, jag återkommer med fler…

    Min undervisning i Creative Commons bilder

    I slutet av kurser, av avsnitt, av uppgifter är det viktigt att utvärdera, summera och dra slutsatser, och man ska nog inte kasta in en brandfackla om Creative Commons, vilket jag valde att göra. Hur fick jag ihop det? Naturligtvis genom att mina elever fick skriva om mig, min undervisning med hjälp av bilder (licensierade under Creative Commons på Flickr)

    Jag började lektionen med att visa min presentation, Creative Commons i skolan, koncentrationen i klassrummet låg på Stéfans bilder, på de ”lustigheter” som hans Stormtroopers gör, inte på licenser, inte på mig och inte på utvärderingen. Jag insåg att detta kan gå hur som helst. Det kan bli ett stort misslyckande eller en stor succé.

    Jag var lycklig över att de gillade Stéfans bilder, att salen fylldes av skratt, befriande och lustfyllda. Deras utvärderingar är ärliga, sanna och uppriktiga och deras val av bilder gör mig glad. Ett litet urval av bilder som symboliserar min svenskundervisning kommer här…

    P.S. Det fanns några förbehåll för bildvalen:

    1. inga bilder på mig (på några villkor)
    2. inga bilder från min fotoström på flickr

    Några bilder av hur mina elever ser på sin svenskundervisning:

    Källor:

    Fog at Tagus river by Vitó CC (by, nc, sa)

    Transparent Butterfly by thefost CC (by, nc, sa)

    Swan by michael 7601 CC (by, nc, sa)

    The mythical seagull out of balance by fisserman CC (by, nc, sa)

    20060618 – the mess that is my computer right now – 101-0189 by Rev. Xanatos Satanicos Bombasticos (ClintJCL) CC (by, nc, sa)

    Girl in Colorful Polkadots and Rainbows Creative Commons by Pink Sherbet Photography CC (by)

    La Défense – Le Pouce de César – 29-04-2007 – 7h01 by Panoramas CC (by, nd)

    Får inte elever lära sig om upphovsrätten?

    Tisdag, och då bloggar jag för Kolla Källan, idag är temat upphovsrätt kanske inte så förvånande. Min utgångspunkt är ett påstående från en av mina elever om att de är läskigt att lägga upp grejer på nätet eftersom man då förlorar kontrollen över dem, och att vem som helst kan ”stjäla” det man gör, och det fick mig att undra:

    får inte alla lära sig att det finns en upphovsrätt, som gör att upphovsmannen har rätt att bestämma hur deras verk får användas, och att den även gäller på nätet. Med det här inlägget vill jag uppmana alla mina kollegor, som arbetar med elever som använder internet i sitt skolarbete, att lära och uppmana sina elever att förhålla sig till upphovsrätten.

    Uppmuntra dina elever att be om lov innan de använder andras bilder, texter, filmer som de hittar på nätet.

    Läs hela inlägget på Kolla Källans idélåda

    Elever behöver kunskaper om upphovsrätten

    Mina elever har valt att använda internet för att publicera sina projektarbeten. De skriver bloggar istället för att skriva traditionella loggböcker. Det gör att i min vardag är internet och webbpublicering en naturlig del. Frågan om upphovsrätten och hur eleverna ska förhålla sig till andras bilder, texter, filmer, musik på internet blir ständigt aktuell. Vi återkommer frågor som:

      • Vad är upphovsrätten?
      • Varför finns upphovsrätten?
      • Anser de att den behövs eller inte?
      • Hur ska de förhålla sig till upphovsrätten?

    Upphovsrätten brukar jag definiera med hjälp av Justitiedepartementets Upphovsrätt information om rättsreglerna:

    är rättsreglerna om författares, kompositörers, konstnärers och andra skapande upphovsmäns rättigheter att bestämma över hur deras litterära eller konstnärliga verk får användas.

    987572658_5fc8eab53e_m

    May I ask? by Siebuhr CC (by, nc)

    Härom veckan kom frågan om upphovsrätten upp igen vid en redovisning av ett projektarbete genom att de som opponerade på arbetet kom med följande kommentar:

    Du har inte skrivit någonting om hur du hanterar upphovsrätten, och det är ju ganska läskigt att lägga upp sina bästa texter på nätet och vem som helst kan kopiera eller ”stjäla” dem.

    Den här kommentaren kom att bli inledningen på ett samtal kring hur upphovsrätten fungerar, vad den innebär och varför mina elever är så rädda för att någon ska stjäla deras texter på nätet. Jag undrade varför de tyckte det var läskigt att lägga upp texter på nätet, men för att närma mig den frågan började jag med att gå igenom hur upphovsrätten fungerar samt vad den skyddar.

    Upphovsrättsskyddet är automatiskt

    Jag var noga med att poängtera för mina elever att upphovsrätten skyddar alla deras texter, bilder och verk automatiskt utan att de behöver ange, någon copyright symbol. De behöver inte göra någonting.

    Sedan frågade jag: Vad är ni så rädda för?

    En elev svarade: att någon ska ta min text och kopierar den, och sedan lägga upp den någon annanstans utan att ange att det är jag som har skrivit den? Utan att ange mig som upphovsman.

    Men frågade jag, vad får dig att tro det? Och hur kan du förhindra det? Hur gör du när du vill använda andras verk, andras bilder, texter som ligger på nätet? Hur arbetar vi för att  inte kränka någon annans upphovsrätt?

    Vi måste fråga om lov

    Som ett mantra kom det från eleven: vi måste fråga om lov om, innan vi får publicera de verk som andra har skapat. Sedan måste vi ange vem som är upphovsman, författare, eller fotograf. När jag fråga om de brukar få tillstånd att använda andras verk, så kunde inte mina elever minnas en enda gång då de fått nej.

    Men, invände en elev, man vill ju inte lägga ut sina bästa texter på nätet, det är ju så lätt att bara ta dem och kopiera dem. Ingen som vi känner behöver bry sig om upphovsrätten så som vi.

    ***

    Den kommentaren fick mig att undra, får inte alla lära sig att det finns en upphovsrätt, som gör att upphovsmannen har rätt att bestämma hur deras verk får användas, och att den även gäller på nätet. Med det här inlägget vill jag uppmana alla mina kollegor, som arbetar med elever som använder internet i sitt skolarbete, att lära och uppmana sina elever att förhålla sig till upphovsrätten.

    Uppmuntra dina elever att be om lov innan de använder andras bilder, texter, filmer som de hittar på nätet.

    Lite material som kan vara användbart i arbetet med upphovsrätt på nätet är