Dagsarkiv: 17 maj 2010

Respons via twitter, kan se ut så här…

I min s3:a använder jag Twitter som ett responsverktyg, ett sätt för eleverna att ge varandra lite feedback, återkoppling på en taluppgift som ska bedömas. Min tanke är att genom att eleverna skriver ner sina reflektioner, de tankar som talet väcker får kamraten som framför sitt tal lite respons på vad som fungerar och vad talet väcker för tankar hos åhörarna.

Jag är väldigt förtjust i twitters snabbhet, i att det blir ögonblicksbilder, i att det är offentligt och öppet och att samtalet, eller reflektionerna dokumenteras. Den här gången bad jag mina elever använda två enkla analysverktyg för att titta på sitt eget och andras twittrande kring deras tal. De fick i uppgift att skriva ner sina reflektioner och lägga upp det på vår blogg.

Ett av mina elevers inlägg har jag idag bett att få publicera för att visa hur en av mina elever resonerar kring sitt twitter, och den respons som Andrea får via twitter. Läs och begrunda hennes insikter…

Men läs framför allt vad hennes kamrater säger till henne, och vad hon säger till sina kamrater, och fråga dig varför inte alla använder twitter som responsverktyg?

Vilka pratar jag med på Twitter?
Utifrån bilden på Mentionmap, kan man se att de jag pratar mest Alexandra (alexlovgren), Louise G (louisegenetay), Alice (alicelanghard), Madeleine (madde21), Antonia (Antonia_08), Camilla (camillaodenberg) och Kristina (kalexanderson).

Att det är just dessa sex klasskamrater jag Twittrat med/om främst, kan jag faktiskt inte förklara; de är inte de enda jag har gett respons på och jag tror att jag snittade tre till fem Tweets för varje person som jag gav respons på. Jag har i vilket fall som helst inte fört några speciella samtal med ovanstående, utan kommunikationen har, som sagt, skett i form av respons. Exempel nedan;

Vad gäller kommunikationen med Kristina, är det frågor som jag har ställt vid olika tillfällen (se nedan).

Mentionmap:

Vad säger jag på Twitter?
Jag måste säga att det känns som att alla ord jag någonsin använt på Twitter finns med i mitt lilla moln, med tanke på att den Tweet som innehöll ordet ”E.T” skrevs så sent som för fem månader sedan.

Jag trodde att det vanligaste ordet jag skulle ha använt skulle vara någon sorts konjunktion eller något annat kort sammanlänkade ord, vilket verkar stämma ganska bra; ”att”, ”det”, ”med”, ”som” och ”till” har varit välanvända ord.

Vad gäller responens på nationella-talen, har jag i mina Tweets försökt ge positiv respons med fokus på framförandet av talet; ord som ”lugnt”, ”trygg” och ”personlig” återfinns. Jag tittar också på hur talen är uppbyggda och funderar över vilka verken som ingått; ord som ”återkoppling” och ”beskrivning” finns med i molnet.

Vad säger andra till mig på Twitter?
Enligt bilden, är orden ”stuartandrea” och ”svnpa” två ord som använts ofta – inte så konstigt kanske. Jag blev väldigt glad av att se att ordet ”bra” också var välanvänt. Jag fann även ord som ”inlevelserikt”, ”kraftfullt” och ”personlig” och kände mig genast nöjd med mitt framförande. Nedan följer två exempel på responstweets jag mottagit:

Tweetcloud över vad andra sagt till mig:

Hur påverkas sättet att uttrycka sig av att samtliga publikationer är offentliga och vilken funktion fyller Twitter i arbetet?
Jag anser att Twittrandet varit ett bra inslag i responsarbetet. Det är ett snabbt och effektivt sätt att arbeta på, dels då det bara tar några sekunder att formulera sig, men också för att den som responsen är avsedd för finner allt på ett och samma ställe. Hade man istället gjort responsarbetet på papper, hade vi tvingats samla in en massa papper efteråt och tvingats hålla reda på dem. Nu finns allt på Internet – praktiskt!

Jag tror att det faktum att allt vi skriver publiceras offentligt har gjort att vi varit lite mildare med den negativa kritiken, inte minst för att allt vi skriver publiceras under våra namn. För att åter jämföra med pappersrespons, kan denna vara tuffare och offensivare, då denna typ av respons kan ske anonymt.

/Andrea Stuart, S3

Hur kan skolan bli prestigelös och ödmjuk i sin inställning?

Jag läser Mats Lindholms inlägg skola 2.0: Pedagoger måste måste misslyckas instämmer det handlar om att våga, vara ödmjuk, och prestigelös inför de nya kommunikationstjänster som finns. Vi i skolan måste våga göra fel, lära av misstagen och gå vidare. Men frågan som Mats ställer om hur vi skapar en sån kultur i skolan är mycket spännande och intressant.

Det får mig att tänka på ett av Anne-Marie Körlings senaste inlägg som  handlade om just skolutveckling, och vad som gör att skolan har så svårt att utvecklas, vara tillåtande och generös. Hon inleder med att skriva om en ung lärare som håller på att förgås av den negativa stämningen som finns på skolan. Det gnälls och mötena på skolan är inte konstruktiva.

Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de inte hinner, om att ungarna är jobbiga?

Att ändra en skola är inget man gör över en natt, om jag nu ska komma med en dystopi. Men det är som Anne Marie skriver mycket av skolans problem ligger i skolan, i vårt gnäll, i vårt sätt att se oss som missförstådda, misstolkade, ständigt jagande, ständigt misskrediterade. Vi i skolan måste hjälpa oss själva, ändra inställning och våga tro på oss själva och vårt kunnande.

Vi i skolan måste våga ta bladet från munnen och berätta vad vi kan och vad vi gör. Vi i skolan måste bli mer transparenta, vi kan inte gömma oss bakom stängda dörrar. Det är vi som befinner oss i skolan som kan ändra synsättet på skolan, lärandet, lärarskapet och utbildningen. Vi i skolan måste våga tro att vi kan och att vi ska.

Vi måste dessutom förmedla att vi tror på vårt yrke och på vår kompetens, samt på de unga och deras förmåga och vilja att lära och utvecklas.