Det pratas om lärares lärande, men inte med lärare!

I samtal om skolan kommer jag ofta på mig att spekulera kring vad mina elever tycker om olika saker, och inser att jag har svaret i mitt klassrum, hos mina elever. Så jag går tillbaka till dem och frågar: Vad tycker ni egentligen? Vad vill ni? Och jag får alltid svar, ibland det svar jag trodde jag skulle få, och ibland inte. Dessa samtal ger mig mer insikter och kunskaper om hur mina elever tänker, vad de vill och vad vi gemensamt kan göra för att de ska bli bättre.

Jag har under mina år som lärare lärt mig att om jag bjuder in mina elever i samtalet kring hur vi ska arbeta, har vi gemensamt ett ansvar för det arbete som vi gemensamt utför. Mitt ansvar är att leda dem till målet, men naturligtvis måste jag lyssna på dem för att de ska vilja gå den väg som jag tror på. Ibland har vi kommit fram till att vi ska ta en helt annan väg, eftersom de inte vill inte tror på min väg, min idé. Dessa samtal ger mig insikter om hur mina elevers vardag ser ut, hur de tänker och hur de vill arbeta för att utveckla sitt lärande på bästa sätt.

Jag har under två dagar befunnit mig på Nacka Strand och deltagit i konferensen framtidens lärande som handlat om strategier för skolutveckling. I många av presentationerna har det förekommit en diskussion kring lärare, och deras lärande. Väldigt tydligt var det i Kroksmarks presentation som handlade om Lärande i digitala tider. En väldigt intressant och givande presentation, som menade att den stora utmaningen för kommuner är att få lärare att bli bättre på egen kompetensutveckling. Så sant, och sedan läser jag Charlotte Christoffersens inlägg Lärare experter på lärande, men hur är det med egenlärande instämmer jag att det är viktigt att prata om förutsättningarna om lärares lärande:

Jag tror att Kroksmark har rätt. Lärarna behöver kompetensutveckling om den egna kompetensutvecklingen.  Kanske ska just det vara fokus på nästa upplaga av “Framtidens lärande” Hur skapar vi de bästa förutsättningarna för lärares kompetensutveckling och för skolutveckling? Hur skapar vi en skola som är en lärande organisation? Vad kan politiker och tjänstemän i kommunen göra? Vad kan skolledarna göra? Vad kan vi IT-pedagoger och andra resurspedagoger göra? Dela gärna med er av era tankar här och nu.

Men jag har en invändning och den gäller hela diskussionen kring lärare och lärares lärande. Jag anser nämligen att man bör prata med lärarna, inte bara prata om dem som det gjordes på Framtidens lärande 2010. Ingen lärare fick frågan, ingen undersökning kring hur lärare ser på sitt lärande presenterades, utan det vara en rad ”experter”, framtidsanalytiker, elever, designers som stod för tyckande, men var fanns lärarnas erfarenheter, lärarnas förklaringar, lärarnas synsätt på sitt lärande i sin skolvardag?

Det borde vara en självklarhet att fråga lärarna, vad anser ni? Prata inte bara om oss, prata med oss. Hur skapar man motivation för vårt lärande?  Det pratas mycket om hur vi (lärarnas) ska skapa motivation för elevernas lärande, och jag tror på att det sker i ett samtal med de jag arbetar med, med eleverna, och kanske gäller samma sak för lärares lärande så prata med oss om hur vi blir motiverade att lära.

Sluta prata om oss, och börja prata med oss.

26 reaktion på “Det pratas om lärares lärande, men inte med lärare!

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Niklas Östlund

    Huvudet på spiken igen. Jag saknade också lärare på podiet, de fanns ju iaf på TeachMeet men där var alla redan frälsta. Jag saknade också skolpolitiker från min kommun…

    Den stora massan vill lära sig mer och använda IT i undervisningen enligt mina erfarenheter (undantag finns så klart) men brist på utrustning och strul med tekniken gör att de måste ha dubbla planeringar till lektionerna utifall att något går fel. Vem vill ha det? Ge pedagogerna fungerande teknik så kommer de att skaffa sig tillräckliga kunskaper!

    //Niklas

  3. Mats Lindholm

    Då verkar det som om lärare generellt har ett image problem. Gruppen kanske inte ses som om man kan tillföra något i en sådan diskussion.

    1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

      Det är upprörande att vi som yrkesgrupp ses som en som man pratar om, men inte med. Att vi som yrkesgrupp inte skulle kunna vara myndiga nog att kunna prata för oss själva. Att vi inte skulle kunna veta vad vi behöver för att utvecklas eller utveckla vårt lärande och vårt arbete och vår arbetssituation.

      Vem skapar imageproblemet? Personligen tror jag det är debatten om att lärarna inte kan, inte vill, inte förstår, inte hänger med.

      Är det sant? Eller är det bara föreställningar som andra lägger på oss lärare. Återigen prata med oss, inte om oss.

    2. Petter

      Tyvärr så ligger frågan i status och inte image. Löneläge, mediarapportering och den allmänna attityden om skola och lärare som dåliga gör att yrkeskåren gås förbi.
      För att komma åt statusproblemet så måste mycket göras, men ett första steg kan ju vara att bjuda in lärarna i debatten.

      Vems ansvar är det? Dels är det naturligtvis lärarna själva men det ligger också på nyhetsredaktioner, politiker och andra som har möjligheten att skriva agendan.

  4. Pingback: Peter Ellwe

  5. Öpedagogen

    Jag nickar medan jag läser. Det pratas och skrivs ideligen om vår yrkesgrupp, inte med den. ”Alla” är exprter på skolan och alla har erfarenhet av skolan. Samtidigt är det märkligt att vi lärare inte sätter ner foten och ifrågasätter detta tyckande.

  6. Björn Kindenberg

    Klockrent Kristina! Och varför pratar man då inte med lärare? Varför hade nästan ingen rektor kostat på sina lärare inträdesbiljetten till Framtidens Lärande? Hur mycket längre hade inte kunskapssamhället Sverige kommit redan imorgon måndag, om alla IT-pedagoger på konferensen bytts ut mot lärare?

    Föreställningen sitter djupt att lärare enbart är till för att verkställa pedagogiska beslut som fattats av politiker, skolförvaltning och rektorer, inte att själva fatta dessa pedagogiska beslut. Resultatet blir en förorättad yrkeskår, som ofta svarar med att på ett tjurigt sätt sätta sig på tvären och spjärna emot.

    Power to the teachers…

  7. Pingback: Elisabeth Lövgren

  8. Pingback: Petter Bergenstråhle

  9. Pingback: KristinaAlexanderson

  10. Pingback: Maria Abrahamsson

  11. Pingback: Björn Kindenberg

  12. Pingback: KristinaAlexanderson

  13. Pingback: Alma Taawo

  14. Mats Lindholm

    Rolig diskussion och jag tror ni är något på spåret. Alltför få gånger syns lärare som yrkeskår i något positivt sammanhang. Det borde man ändra på och mer lyfta fram bra grejer som gör i skolan.

    Vilket faktiskt i te borde vara så svårt. Vilken lokalredaktion på en tidning vill inte skriva om ett bra skolprojekt?

  15. Sandra Wissting

    Kan inte nog hålla med. Diskussionen som fördes var på fel plan. Lärare är en grupp som det ofta pratas OM, väldigt sällan MED. Alla tycker om skolan, men få pratar med lärarna. Snacka om utanförskap…

    Som jag skrev på TodaysMeet, lärarna saknades. Framtidens lärande måste sänka priserna nästa år så att lärarna släpps iväg av sina chefer.

    Bra skrivet!

    1. Karin Ollinen

      Det finns kommuner som centralt gick in och betalade delar av konferensavgiften. Ett bra sätt att visa att man tycker att detta är viktigt och att man vill att många ska delta från sin kommun. Något som jag hoppas flera kommuenr funderar på till nästa år.

      1. Björn Kindenberg

        Det är sant att kommuner (bland annat min) subventionerade inträdesavgiften och det ska de ha all heder av. Vad jag (och Sandra?) efterlyser är denna typ av fortbildning för alla (hugade) lärare: ta in vikarier och låt lärarna mötas! Jag fick t.ex. höra att Niklas Karlsson (initiativtagare till De.la tillsammans med Lasse Lundgren) inte blev ”ivägsläppt” av sin rektor. En beklaglig förlust…

  16. Pingback: Att reflektera i arbetet och att implementera forskningsresultat i det vardagliga arbetet. | Cecilias tankar

  17. Pingback: En sprudlande entusiastisk lärare om lärande | Kristina Alexandersons blogg

Kommentarer inaktiverade.