Dagsarkiv: 30 maj 2010

Digitalt infödda finns inte, skolan måste ta sitt ansvar…

Sent alldeles innan jag ska lägga mig läser jag Mildners blogg Nya Medier och hans inlägg Vad kan en karneval lära oss om skolan. I sitt inlägg som är kort kärnfullt och tänkvärt ställer Mildner ännu en av de frågor som vi som befinner oss i skolan borde ägna dagarna åt att fundera på, den fråga som varje skolpolitiker borde ägna varje vaken minut åt, nämligen: Vad är kunskap, och vilken kunskap, vilka färdigheter behöver dagens barn för att hantera dagens samhälle och morgondagens utmaningar? Hur ska skolan på bästa sätt förbereda eleverna för de utmaningar som finns? Med Mildners ord formuleras det så här:

Men att kunskap för livet är så mycket mer än 3,5 års snabb korvstoppning och att en hel och levande människa är så mycket mer än ett fläckfritt betyg, blir på något sätt extra tydligt när någon slår en dubbelvolt framför dig i luften samtidigt som hans studiekamrat sjunger opera iförd clowndräkt.

Mildner får diskussionen att handla om det som borde vara  det centrala i skoldebatten, vad är kunskap, vilka kunskaper ska skolan förmedla och med vilka verktyg? Är det centralt att barnen i dagens skola lär sig rabbla fakta, eller vad behöver de kunna?

I min bloggvärld har vi haft en ganska livlig debatt kring begreppet digitalt infödda (google generation) kontra digitala immigranter, digitala turister, Mildner väcker frågan till liv igen genom att citera Unga svenska och internet

”Digitalt infödda är ett uttryck som inbland används för att beskriva de unga idag. Innebörden är att barn och ungdomar tillhör ett nytt släkte som har fått Internet i blodet.

De har en intuitiv förståelse för Internet.

Men verkligheten ser annorlunda ut.

Att kunna teknik och veta vilka knappar man ska trycka på är en sak men problemen att använda internet är ofta av en annan karaktär.

Även om skolbarnen själva bedömer sig som kunniga och nöjda, är det många problem som möter dem när de ska söka sig fram på Internet: svårigheter att skriva på tangentbordet, problem att stava, åtminstone upp till 11 år, formulera frågor för sökandet, veta hur sökresultat ska användas, etc.”

Eftersom jag anser att vi, jag, Hanna och Mathias Klang har sagt vårt i diskussionen om begreppet och att det bara leder fel, till fel slutsats och lurar både lärare, elever och alla andra så låt oss sluta använda begreppet och inse att barnen i skolan behöver lära sig hantera datorn som verktyg precis lika mycket som pennan, pappret eller något annat verktyg. Skönt att unga svenska och internet belyser just behovet som finns av kunskap…

Snälla låt oss sluta använda begreppet med digitala infödingar, de finns inte, har aldrig funnit och kommer aldrig finnas…

Skolan måste ta sitt ansvar, vi lärare vårt, politikerna sitt. Skolan måste reformeras utifrån att den digitala tekniken gör att all världens kunskap är ett knapptryck bort, och vi i skolan måste få ett uppdrag som är kopplat till vår samtid och den framtid som redan är här. Låt oss fundera kring vad för kunskaper våra barn och unga behöver och förbereda dem för den verklighet som är vår gemensamma idag.

En uppfattning om hur svenska (med mig) kan upplevas

Jag berättade tidigare i veckan att mina elever fick som sista uppgift skriva om sin undervisning i svenska, och beskriva och illustrerar hur de tyckt att undervisningen i svenska varit genom att välja en bild (licensierad under Creative Commons), och sedan motivera bildvalet. En övning i reflektion och i sökteknik, av bilder i detta fall på flickr.

Isabella valde att beskriva undervisningen i svenska med följande bild och följande text, och jag har Isabellas tillstånd att återpublicera texten.

Swan by michael 7601 CC (by, nc, nd)

Att läsa svenska på Enskilda Gymnasiet, med Kristina Alexanderson

Att läsa svenska på EG med Kristina Alexanderson har varit lite som att kasta sig, eller snarare bli utkastad från ett stup. Det känns i början som om det inte finns något där som ska fånga upp en och känslan av att det snart är slut finns där. Man famlar lite ett tag och undrar; ”hur ska det här gå? hur ska jag klara mig? vad kommer jag få för betyg? kommer jag att stressa ihjäl mig?”. Jag kan tänka mig att mannen på bilden som hoppar bungyjump känner något liknande; ”kommer repet att hålla? finns det verkligen där? Kommer detta hopp att bli min död?”. Men sedan tillslut fångar repet upp en och man känner att det kommer att gå bra. ”Jag dog inte, jag har överlevt, det ordnade sig med betyget – jag kommer komma upp igen”. Och sedan studsar man upp i luften med världens fart, och med ett lyckorus över att ha klarat det. Sedan bär det av neråt igen med en ny utmaning.

Detta tycker jag har varit utmärkande för svenskundervisningen med Kristina Alexanderson här på Enskilda Gymnasiet. Det har varit läskigt, och jag har emellanåt undrat hur jag ska klara mig. Men även om repet inte alltid gjort sig påmint förrän i sista sekunden har det alltid funnits där redo att fånga upp mig – i svenska A och svenska B.

Nu känner jag att jag kan vara mitt eget rep och fånga upp mig själv, och att ha åtstadkommit det som lärare tycker jag är en bedrift och jag tycker att svenskan här på Enskilda Gymnasiet kan vara glada att de har Kristina Alexanderson som slänger ut sina elever rakt ut i luften från olika berg gång på gång – för hon fångar alltid upp dem, och de växer och blir sina egna rep för varje nytt berg som kommer.

/Isabella

Ärligt, härligt, farligt! Tack Isabella! Jag blev väldigt kittlad av beskrivningen…

Alla i skolan, alla som arbetar med barn, behöver studera Politik 2.0!

Jag läser Brit Stakstons bok Politik 2.0 Konsten att använda sociala medier och vill bara säga, Ja, gör det! Och till min egen verksamhet skolan, till lärare, skolledare vill jag säga: läs, förstå, våga och använd! Varför?

Ja, skälen är många, och jag vill ge flera skäl, men fastnar i Mildner inlägg två frågor om unga svenska och internet. Där Anders Mildner undrar vad händer med samhället om vi förändrar dessa siffror, samt vad vi kan göra för att ändra detta? Jag stannar dock upp kring frågan: Varför har inte skolan anammat dessa verktyg? Beror det på teknikrädsla, teknikbrist, tidsbrist, okunskap eller på grund av att skolvardagen fungerar utan sociala medier.

Enligt den statistik som Mildner referera till är internetanvändandet i skolan som är skrämmande låg:

  • endast 8% av eleverna i åldern 12-13 år använder internet dagligen i skolan,
  • 13% i ålder 14-15,
  • sedan på gymnasiet ökar användningen till 33% för att
  • under sista året på gymnasiet ökar det till 48%.

Från mitt perspektiv är dessa siffror inte speciellt förvånande, och svaret på min första fråga blir snabbt att skolan eller skolvardagen tycks fungera utan internet.

Frågan om bristen på internetanvändning i skolvardagen är relevant, men jag tycker att man också ska fråga sig: Vad används internet till i skolan? Är Internet bara en förlängning av läroboken, eller en faktasamling som eleverna använder? Från mitt perspektiv räcker det inte med att vi skolan använder internet för att söka information. Vi i skolan måste också våga använda internets möjligheter till kommunikation, samtal, dialog, till att möta de vi arbetar tillsammans med, att möta våra elever, samtala med dem och vara närvarande. Skolan måste våga använda sociala medier som verktyg för kommunikation!

Brit Stakston definierar i boken Politik 2.0 sociala medier som verktyg för dialog för samtal, och dessa verktyg ändrar eller jämställer maktförhållandena mellan sändare och mottagare och jag kan bara instämma. Mina elever har genom att vi använder sociala medier, som bloggar, twitter, facebook fler möjligheter och tröskeln att ta kontakt med mig som lärare är lägre. Jag är mer tillgänglig. En av mina elever formulerar det så här i sin loggbok:

  • Snabbare återkoppling från Kristina jmf med den veckoliga uppföljningen via http://kral1234.wordpress.com
  • Kristina kan följa mitt arbete direkt i sitt twitterflöde

Eftersom Twitter dessutom ligger som en widget här på projektbloggen så är det lätt att följa även härifrån.
Sen jag skaffade Twitter känns det på något sätt lättare att jobba med projektarbetet, det skulle kunna ha något att göra med att inlämning närmar sig också. Kanske är det en kombination. Jag känner i alla fall att twitter hjälper mig i mitt arbete!

Personligen uppfattar jag dessutom att det är enklare att få syn på elevernas röster, åsikter, iakttagelser. Jag upplever att jag som lärare ger mina elever fler möjligheter att påverka min undervisning. Jag kan lätt gå tillbaka till vad de tycker, och se om rösterna är enhetliga eller om det bara är någon enstaka som inte förstår och då kan jag möta den, eller de elever som tycker att det är svårt, tungt eller omöjligt.

Min roll som lärare är att söka dialog med mina elever, kring deras lärande, men för att det ska kunna ske måste mina elever uppleva att de kan har verktyg att föra dialog, sociala medier underlättar denna dialog mellan mig som lärare och mina elever. Jag menar inte att all dialog ska ske online, men att dialogen i klassrummet lätt kan kompletteras och utvecklas genom att mina elever för samtal har en dialog med mig, sina kamrater även på nätet.

Så öka användande använda av internet  i skolan, men inte bara till söka information utan också för att sociala medier underlättar kommunikation och minskar tröskeln för dialog mellan elever och lärare. Hur kan skolans internetanvändande ändras? Till att börja med kan lärare, skolledare läsa Politik 2.0 eller kanske min blogg, eller ta steget in på nätet och börja använde de verktyg och tjänster som finns för kommunikation.

Argumenten är alltså många, men även Mildners statistik kring hur användningen av internet ser ut beroende på socioekonomiska skillnader är ett viktigt argument det är skolans ansvar att söka utjämna de socioekonomiska skillnader som finns i internetanvändandet. Personligen anser jag att det är en av skolan viktigaste uppgifter, och det räcker som skäl till att skolan bör använda internet som verktyg dagligen, för att alla ska få samma möjligheter att klara sig i vår vardag och i vår framtid. För att alla ska bli delaktiga i vårt samhälle och aktivt kunna ta del av de möjligheter som finns online såväl som offline.

Jag lär återkomma till Politik 2.0, då min bok är fyll med marginalanteckningar skola, elever, lärare, skolledare…