månadsarkiv: maj 2010

Respons via twitter, kan se ut så här…

I min s3:a använder jag Twitter som ett responsverktyg, ett sätt för eleverna att ge varandra lite feedback, återkoppling på en taluppgift som ska bedömas. Min tanke är att genom att eleverna skriver ner sina reflektioner, de tankar som talet väcker får kamraten som framför sitt tal lite respons på vad som fungerar och vad talet väcker för tankar hos åhörarna.

Jag är väldigt förtjust i twitters snabbhet, i att det blir ögonblicksbilder, i att det är offentligt och öppet och att samtalet, eller reflektionerna dokumenteras. Den här gången bad jag mina elever använda två enkla analysverktyg för att titta på sitt eget och andras twittrande kring deras tal. De fick i uppgift att skriva ner sina reflektioner och lägga upp det på vår blogg.

Ett av mina elevers inlägg har jag idag bett att få publicera för att visa hur en av mina elever resonerar kring sitt twitter, och den respons som Andrea får via twitter. Läs och begrunda hennes insikter…

Men läs framför allt vad hennes kamrater säger till henne, och vad hon säger till sina kamrater, och fråga dig varför inte alla använder twitter som responsverktyg?

Vilka pratar jag med på Twitter?
Utifrån bilden på Mentionmap, kan man se att de jag pratar mest Alexandra (alexlovgren), Louise G (louisegenetay), Alice (alicelanghard), Madeleine (madde21), Antonia (Antonia_08), Camilla (camillaodenberg) och Kristina (kalexanderson).

Att det är just dessa sex klasskamrater jag Twittrat med/om främst, kan jag faktiskt inte förklara; de är inte de enda jag har gett respons på och jag tror att jag snittade tre till fem Tweets för varje person som jag gav respons på. Jag har i vilket fall som helst inte fört några speciella samtal med ovanstående, utan kommunikationen har, som sagt, skett i form av respons. Exempel nedan;

Vad gäller kommunikationen med Kristina, är det frågor som jag har ställt vid olika tillfällen (se nedan).

Mentionmap:

Vad säger jag på Twitter?
Jag måste säga att det känns som att alla ord jag någonsin använt på Twitter finns med i mitt lilla moln, med tanke på att den Tweet som innehöll ordet ”E.T” skrevs så sent som för fem månader sedan.

Jag trodde att det vanligaste ordet jag skulle ha använt skulle vara någon sorts konjunktion eller något annat kort sammanlänkade ord, vilket verkar stämma ganska bra; ”att”, ”det”, ”med”, ”som” och ”till” har varit välanvända ord.

Vad gäller responens på nationella-talen, har jag i mina Tweets försökt ge positiv respons med fokus på framförandet av talet; ord som ”lugnt”, ”trygg” och ”personlig” återfinns. Jag tittar också på hur talen är uppbyggda och funderar över vilka verken som ingått; ord som ”återkoppling” och ”beskrivning” finns med i molnet.

Vad säger andra till mig på Twitter?
Enligt bilden, är orden ”stuartandrea” och ”svnpa” två ord som använts ofta – inte så konstigt kanske. Jag blev väldigt glad av att se att ordet ”bra” också var välanvänt. Jag fann även ord som ”inlevelserikt”, ”kraftfullt” och ”personlig” och kände mig genast nöjd med mitt framförande. Nedan följer två exempel på responstweets jag mottagit:

Tweetcloud över vad andra sagt till mig:

Hur påverkas sättet att uttrycka sig av att samtliga publikationer är offentliga och vilken funktion fyller Twitter i arbetet?
Jag anser att Twittrandet varit ett bra inslag i responsarbetet. Det är ett snabbt och effektivt sätt att arbeta på, dels då det bara tar några sekunder att formulera sig, men också för att den som responsen är avsedd för finner allt på ett och samma ställe. Hade man istället gjort responsarbetet på papper, hade vi tvingats samla in en massa papper efteråt och tvingats hålla reda på dem. Nu finns allt på Internet – praktiskt!

Jag tror att det faktum att allt vi skriver publiceras offentligt har gjort att vi varit lite mildare med den negativa kritiken, inte minst för att allt vi skriver publiceras under våra namn. För att åter jämföra med pappersrespons, kan denna vara tuffare och offensivare, då denna typ av respons kan ske anonymt.

/Andrea Stuart, S3

Hur kan skolan bli prestigelös och ödmjuk i sin inställning?

Jag läser Mats Lindholms inlägg skola 2.0: Pedagoger måste måste misslyckas instämmer det handlar om att våga, vara ödmjuk, och prestigelös inför de nya kommunikationstjänster som finns. Vi i skolan måste våga göra fel, lära av misstagen och gå vidare. Men frågan som Mats ställer om hur vi skapar en sån kultur i skolan är mycket spännande och intressant.

Det får mig att tänka på ett av Anne-Marie Körlings senaste inlägg som  handlade om just skolutveckling, och vad som gör att skolan har så svårt att utvecklas, vara tillåtande och generös. Hon inleder med att skriva om en ung lärare som håller på att förgås av den negativa stämningen som finns på skolan. Det gnälls och mötena på skolan är inte konstruktiva.

Varför gnäller alla på bristen av tid, om att de inte hinner, om att ungarna är jobbiga?

Att ändra en skola är inget man gör över en natt, om jag nu ska komma med en dystopi. Men det är som Anne Marie skriver mycket av skolans problem ligger i skolan, i vårt gnäll, i vårt sätt att se oss som missförstådda, misstolkade, ständigt jagande, ständigt misskrediterade. Vi i skolan måste hjälpa oss själva, ändra inställning och våga tro på oss själva och vårt kunnande.

Vi i skolan måste våga ta bladet från munnen och berätta vad vi kan och vad vi gör. Vi i skolan måste bli mer transparenta, vi kan inte gömma oss bakom stängda dörrar. Det är vi som befinner oss i skolan som kan ändra synsättet på skolan, lärandet, lärarskapet och utbildningen. Vi i skolan måste våga tro att vi kan och att vi ska.

Vi måste dessutom förmedla att vi tror på vårt yrke och på vår kompetens, samt på de unga och deras förmåga och vilja att lära och utvecklas.

En elevröst, om sociala medier i skolan

Jag sitter och läser utvärderingar av att arbeta med twitter som repsonsverktyg, och jag blir så lycklig av deras inlägg (ja, för de ligger på en blogg) är så fantastiska och för att ge en liten bild av vad en av mina elever säger så valde jag följande citat av Louise Genetay:

Eftersom vi lever i ett samhälle där IT och internet spelar allt större roll är det väldigt smidigt att lägga mycket av skolarbetet där. Läraren slipper en massa jobbiga pappershögar och kan istället med ett klick leta sig in på Twitter och se vad vi skrivit. Det bästa är att ju att vårt arbete på Twitter finns kvar länge medan om vi hade skrivit responsen för hand kanske papprena hade åkt i papperskorgen imorgon. I och med Twitter kan vi alltså spara vårt arbete och vem vet, kanske titta tillbaka på det om 20 år? Tekniken och Twitter öppnar många dörrar och möjligheter.

Twitter är ju även ett smart verktyg just när man håller tal och ska ge respons eftersom talaren direkt efter sitt framträdande kan gå in på sin Twitter och studera vad för slags respons man har fått.

Sedan kan man inte tillägga så mycket mer, det må heta it eller ikt eller vad ni vill men låt oss använda verktygen. Jag kommer med fler exempel bara jag får elevernas tillstånd att publicera dem.

Skolan och skolarbete bör ta plats i sociala medier

Jag läser Brit Stakston inlägg Befriad zon Nätet män vs kvinnor och vill verkligen säga att hon tar upp en viktig fråga för skolan och oss som lärare:

”realiteten skulle jag nog säga att det på lång sikt snarare finns en risk för att det blir tvärtom – att killarna blir de som står utanför och missgynnas. Konsekvensen av att skolan nästan tar för givet att pojkar är sämre på att läsa och skriva kommer att märkas i relation till nätet om det inte tas krafttag här tidigt. Svenskundervisningens status vs MA och NO-undervisningens status tror jag är ett problem som är en intern pusselbit i den svenska skolan idag. Att nätet också så till stor del bygger på förmågan till sociala kontakter, socialt nätverkande i ord ställer ju också krav på att det är kommunikationsformer som är naturliga för alla oberoende av kön.”

Jag har som svensklärare arbetat med mina elever och vi har gemensamt och tillsammans sökt förstå hur kommunikation fungerar. Hur de når sina mottagare och att all kommunikation bygger på att vi faktiskt tänker på den som ska läsa, lyssna, se, erfara det vi vill förmedla. Mina elever har under vår tid tillsammans genomgående arbetat med kommunikation i många former både på och utanför nätet.

Det mina elever anser är det svåraste med att arbeta med nätet som en förlängning av klassrummet är just att texten, budskapet, bilden, filmen kräver att de tänker på sin mottagare. När mina elever gnäller över att det var svårt att skriva på nätet, att det kräver extra mycket av dem, inser jag att i deras gnäll finns insikten att skrivande med en ”riktig” mottagare kräver mer. De har i detta gnäll också med sig insikten om att kommunikation handlar om att få någon, som inte tillhör sammanhanget som inte är en del av skolan, undervisningen och vår vardag, att förstå. Dessa insikter, som är en viktig kunskap, är något som mina elever har fått genom att vi arbetar med sociala medier som bloggar och twitter i skolan.

Mina elever har genom vårt medvetna arbete med nätpublicering lärt sig att kommunikation, i och utanför skolan, inte bara handlar om att skriva för fröken, utan även för ”världen”. Jag tror att jag kan säga att det är nog det viktigaste och kanske det bästa som jag gett mina elever. Kunskapen och insikten om att det i all kommunikation finns en mottagare som de måste ta hänsyn till (det det är inte bara fröken eller klasskompisen).

Jag hoppas att fler inser att kommunikation är en nyckelkompetens. Och att det är skolans uppgift att träna eleverna i dessa färdigheter som handlar om att kunna förmedla en tanke, en idé och bli förstådd av andra. Det är skolans uppgift att alla ska få samma förutsättningar att klara sig i framtiden. Det är en fråga om jämlikhet och jämställdhet. Det är avgörande i alla sammanhang, så låt oss höja svenskämnet status och då ämnet handlar om träna elevernas färdigheter i att kommunicera, eftersom det är det viktigaste som vi människor håller på med, från den dagen vi föds till dess vi dör.

Till alla mina kollegor i skolan vill jag säga: använd sociala medier för att lära eleverna mer om kommunikation. Jag hoppas att alla i skolan inser att kommunikationsverktygen som finns på nätet är redskap som hjälper oss lärare i vår vardag, och att kunskaper om hur dessa fungerar samt hur man integrerar i dem är viktigt för att våra elever ska klara sig på framtidens arbetsmarknad.

Kränkningar på nätet, beror de på nätet?

Jag har just avslutat kvällens sista grej på min to-do-listan när jag av en tillfällighet ser en tweet i ögonvrån från Brit Stakston

”Ok så vi mobbas på nätet enligt er undersökning TV4. Ska vi stänga av Internetet nu eller?”

Jag inser att återigen har media gjort en enkel poäng av att unga utsätts för kränkningar på nätet. Jag frågar Brit om en url och får en genast.

Inslaget kommer från Tv4 och handlar om att kränkningar som enligt en undersökning är vanligt på nätet . Enligt deras undersökning (Novus Opinion) har 20% utsatts för mobbning på nätet… Sedan slänger Tv4-nyheterna sig med en rapport från datainspektionen, som stödjer deras uppgifter.

Jag vill göra det klart från början. Jag förstår att det förekommer kränkningar på nätet, men frågan är vad det beror på? I inslaget visar Tv4 bara på problemet, att det förekommer, och att det eventuellt har ökat i omfattning, men sen då?

Vilken är lösningen? Varför uppstår dessa beteenden? Vad gör att människor kränker varandra. I inslaget får några ungdomar svara på frågan och de säger ”det är liksom lättare att säga det på nätet, än face to face”. Men vad säger undersökningen och vad säger forskningen?

En liten källkritisk undran så här på lördagkvällen också. Den där undersökningen som Novus Opinion gjort, hur många deltog, hur gjorde urvalet? Hur stor var svarsfrekvensen?

Vad vill tv4 uppnå?

Jag har skrivit om det förut men vill lyfta det igen, vi vuxna har ett ansvar, och vi i skolan har också ett ansvar. Kanske ska jag passa på att puffa för några av de inlägg jag skrivit i frågan. Läs mitt gästinlägg på Cybernormer, eller mina reflektioner kring Elza Dunkels otroliga krönika.

Vi diskuterar begreppet, men hur blir det en del av vardagen

I flera dagar har min bloggosfär fyllt med diskussioner kring begrepp och vilket eller vilka som ska användas. Idag är det it eller ikt – en het potatisit-mammans fantastiska blogg, igår adresserade min goda vän Hanna begreppet google generation, och granskade det ingående i ett gästinlägg. Mathias Klang och jag har diskuterat digital turist kontra digital inföding tillsammans med Mats Olsson och Morrica Diskussionen kring dessa begrepp är viktigt det är viktigt att vi har ett metaspråk, gemensamma begrepp som vi är överens om vad de står för och hur de ska användas, samt att vi belyser de problem som vissa av dessa begrepp skapar.

Jag har sagt det tidigare, och vill säga det igen, begreppet it (informationsteknik) skrämmer mig eftersom det svåra och mycket krävande ordet ”teknik” finns i det. Jag känner mig inte tekniskt bevandrad, är inte intresserad av teknik. Jag är intresserad av att använda redskap som underlättar lärande, skapar möjligheter för elever att få de färdigheter som de behöver för att klara sig i sin vardag. Jag vill använda pedagogiska verktyg tillsammans med mina elever i skolan. Sedan får dessa verktyg gärna vara ”datorn”, ”nätet”, ”bloggar”, ”twitter”, ”wikisar” etc men det har väldigt lite med teknik att göra. För mig är dessa kommunikationstjänster verktyg som underlättar min pedagogiska vardag, som gör det lättare för mig att se vad mina elever kan, uppfattar och upplever. Jag kan lättare få syn på varje enskild individ och jag tycker att jag med dessa verktyg lättare kan skapa en god pedagogisk vardag. Skapa bättre förutsättningar för lärande.

I mina öron får det gärna heta it, eller itk, bara jag får kalla det för mina pedagogiska verktyg. Jag vill inte kalla dem it, ikt, eller ngt annat tekniskt utan pedagogiska verktyg. Anledningen ligger också i de förväntningar som finns på att eleverna ska vara tekniska, de skrämmer både mig och dem.

Teknik är för mig svårt, komplicerat, avancerat och det jag ser och använder tillsammans med mina elever är enkla tjänster som är pedagogiska och väldigt lite tekniska, för kan jag, så kan alla. Jag behöver inte skriva en enda rad kod, inte göra några egentliga tekniska inställningar.

Diskussionen kring metaspråket leder fel och skapar onekligen vi-dom, men inte bara inom gruppen utan även gentemot de lärare som är teknikrädda.

Frågan borde inte handla om det heter it eller ikt utan om hur vi får dessa verktyg, denna teknik att bli en naturlig och integrerad del av vår vardag. Och jag tror, det må vara förment av mig, inte att vägen till en vardag med it/ikt i skolvardagen finns i att vi ensas om det ska vara förkortningen it eller ikt. Låt oss komma fram till samma slutsats som de gjorde på Bett det är inte it det är pedagogiskt lärande

Om Google Generation och vår världsbild

Jag blev för några veckor sedan intervjuad av min kollega Kristina Alexanderson, lärare på Enskilda Gymnasiet, tillika utbildningsansvarig på Webbstjärnan/.se och bloggare på Kolla källans idélåda. Kristina dyker alltid upp på skolan på tisdagar, vilket är trevligt även om det ofta blir alltför snabba hälsningar eller korta utbyten av jobbtankar, mellan lektioner, möten och bibliotekslåntagare…

***

Denna tisdag hann vi dock med ett lite längre möte då vi hade bokat tid för intervju inför artikel i Kolla källans idélåda som lades ut 4 maj. Kristina ville skriva om hur jag arbetar med att undervisa elever på skolan i informationssökning, vilket jag tycktes kändes lite svårt och prestationsladdad. Men jag hade bestämt mig för att låta mig intervjuas ändå och som tur var hade jag nyligen haft lektioner i infosök inom ett pågående projekt på skolan, färskt i minnet och lämpligt att utgå ifrån under samtalet. (Sedan blir vi väl ”alla” glada för ett och annat tillfälle att få visa upp det vi gör i våra jobb ;).

Ett givande samtal

Det blev ett givande samtal som kom att handla om allt från elevers frågor i biblioteket till deras olika sökvägar och informationskompetens. Jag tänkte efteråt att här finns ju flera uppslag att både prata och skriva mer om, vilket Kristina troligtvis också gjorde, då hon följde upp inlägget i Kolla källan med ett uppföljningsinlägg i sin egen blogg under lördagen: Elevers informationskompetens, hur ser den ut?

Vilka är bibliotekariens svårigheter?

Innan jag blir alltför självupptagen i detta inlägg ska jag försöka komma till saken ;-). Mot slutet av vårt samtal frågade Kristina mig vad jag upplever för svårigheter i mitt jobb med att lära elever att söka information. Överhuvudtaget är det ju relativt svårt att försöka lära ut något till en målgrupp som denna redan anser sig rätt bra på – internet är ungdomarnas arena som Kristina skriver. Likväl som elever kan läsa, skriva, cykla så kan de som regel även googla och hitta fakta på internet. Men det stannar ju inte där egentligen, inte om vi pratar om riktig informationssökning i ett djupare sammanhang…

Hittar elever schyssta webbresurser?

Nu ska jag genast säga att av det jag sett av elevers sökande efter information på internet, så har de blivit markant bättre på att just googla sedan jag började som skolbibliotekarie 2002. Ökad tillgång i hem och skola med dagligt internetanvändande som följd har naturligtvis gett vissa resultat. Men också av denna anledning tycker jag att det svåraste att nå fram med till eleverna är just söktekniker i Google. Här gäller det att kunna komma med något nytt och överraskande för att fånga intresset, men utrymmet finns inte alltid… Så länge jag kan visa eleverna skolans databaser såväl som fria webbresurser som Länkskafferiet och andra schyssta portaler, så är detta relativt nytt och nyttigt för dem – det tycker de även själva ibland (tror jag). Men när det kommer till att visa hur man kan effektivisera sina googlesökningar så är det genast ”stopp och belägg”, Google kan vi faktiskt, vad vill du tillföra här egentligen…?

Eleverna ställer smarta frågor…

Här ställer eleverna gärna smarta frågor, som varför ska vi gå igenom just Google när det finns andra sökmotorer som Alta Vista, eller det där man göra i ”Avancerad sök” osv. … Helt rätt – som jag tidigare skrev har eleverna generellt blivit hyfsade på att googla och det finns nog en eller ett par i varje klass som hanterar flera smarta söktekniker. Men det betyder inte att alla i varje klass känner till dessa genvägar eller att jag som bibliotekarie inte har något nytt att komma med här… Jag tycker ändå att det är värt att lägga lite tid under en infosöklektion på att prata Google (eller för allt del någon annan likvärdig sökmotor), söktekniker och funktioner. Det behöver inte vara jag som talar om för eleverna hur de ska söka, det kan lika gärna vara ett utbyte av kunskaper och sökvägar – alla kan vi lära oss något nytt i en sådan dialog. Allra minst jag!

Google generationen och internet

Under samtalet med Kristina försöker vi sätta fingret på vad det är med just googlesökningar som gör eleverna lite provocerade, som gör det svårt att nå fram till dem på ett bra sätt. Då slår mig uttrycket ”Google generation”, vilken spridning det begreppet fått och vilket synsätt det har fört med sig. Nu kanske de flesta unga inte har hört talas om just Google generation och den forskning som föregått begreppet. Men under sin uppväxt har de troligtvis matats med liknande föreställningar om sig själva, från media och annat vuxet håll. Hur duktiga ”alla ungdomar” är på datorer, vad mycket de kan om internet och hur vana de är på att söka och hitta information”. Så mycket bättre ”alla unga” är på ”allt på internet” än dem som är äldre. Ok, kanske jag generaliserar lite grovt här. Men jag tror att detta synsätt är relativs spritt över åldersgrupperna, vilket både skapar missförstånd och gör oss alla en otjänst. Den bild de unga har av sig själva är att de är just Google generation. De och inte vi (vuxna).

Vi tillhör alla google generationen

Jag vill inte förminska de unga här på något sätt, mycket av dessa förutfattade meningar stämmer. Många barn och unga är smarta nätanvändare, snabba på att anamma nya tekniker och webbtjänster. Men vad rapporten som delvis ligger bakom begreppet Google generation visar, är ju att de inte tillhör denna generation mer än vad någon annan gör. Vi (vana nätanvändare) tillhör alla Google generation och när det gäller att använda internet för att hitta bra information, att kunna värdera och hantera all denna information på ett medvetet sätt, så är det inte en ålders- eller generationsfråga. Långt därifrån. Där tror jag faktiskt att vi vuxna, lärare och bibliotekarier, har en del kunskaper att tillföra. Och det vore synd om vi inte gjorde just det. Samtidigt har de unga en hel del annat att lära oss vuxna, massor rentav, ifråga om datorteknik, kommunikation och internettjänster.

Informationskompetens handlar nog om ett evigt givande och tagande, helt enkelt. En kunskapsvärld där ingen någonsin kommer att kunna luta sig tillbaka och känna sig fullärd ;).

Hanna Johansson bibliotekarie på Enskilda Gymnasiet (min bibliotekarie) i Stockholm, ämnesredaktör för Länkskafferiet, aktiv i Nätverket för informationskompetens och som medlem i skolbibliotek bloggar även Hanna för SkolbibliotekÖst.

—-

För mer information om Google generation och de forskningsresultat som Ian Rowlands och hans forskarteam (Storbritannien) kommit fram till, läs gärna rapporten ” Behaviour of the Researcher of the Future”. Rapporten kom ut januari 2008.

Läs även Stefan Pålsons artikel på Kolla källan om den  brittiska rapporten som har genomförts av Ian Rowlands och forskargruppen CIBER: Informationskompetens — nyckeln till lyckade studier.

Ian Rowlands var huvudföreläsare på NIK-konferensen 2009 då han pratade om Google generation och forskningsrapporten. Här finns Dokumentation och blogginlägg från konferensen.

Ett suveränt gästinlägg och jag är stolt!

Jag skrev igår ett inlägg om termen ”begreppet digital inföding ger skolan en dålig ursäkt” och försökte belysa en del av de problem som begreppet skapar. Ett annat begrepp delvis skapar samma problematik är ”google generation”. Jag har skrivit om begreppet i inlägget ”The google generation finns den?” på Stjärnkikarna i samband med NIK konferensen i höstas som belyste ju problematiken med och svårigheterna med att använda begrepp som ”the google generationen” för att beskriva ungas förhållningssätt till internet och informationssökning.

Jag har av min goda vän, kollega och bibliotekarie Hanna Johansson fått äran att publicera ett inlägg som hon skrivit på temat Google generationen och i vilket hon belyser de problem som hon som bibliotekarie möter i sin vardag som en följd av dessa föreställningar som dessa begrepp skapar. Det är ett inlägg som är initierat intressant och väldigt spännande att läsa.

Hannas inlägg kan ses som en naturlig avslutning på en liten serie om informationskompetens i skolan, som jag publicerat på Kolla Källans idélåda och på min egen blogg med ett inlägg om elevers informationskompetens, som alla handlar om Hannas arbete. Nu tar hon ordet själv och berättar 🙂

Imorgon kommer Hannas inlägg, så läs det! Det är bra! Jag är så stolt som får publicera Hannas inlägg på min blogg!

Frihet, upphovsrättsproblematik och mångfald på Internet

I måndags (den 10 maj) hade jag en otroligt spännande och givande eftermiddag på Högskolan i Borås. Dagen har ägnats åt sociala medier och politik. Bland de inbjudna som talare var:

Jan Nolin, professor vid Institutionen för Biblioteks- och Informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, som pratade på temat Internet och politiken

Det var ett intressant föredrag om Internet och sociala medier. Internet som enligt Norlin står för frihet för alla utan kontroll, med ett tydlig undantag nämligen kontrollen av upphovsrätten. Norlin menade att upphovsrättslobbyn ständigt kräver mer kontroll över internet. Norlin förklarade att sambandet beror på att ”musikindustrin” trodde att de i och med digitaliseringen av musik på internet skulle kunna göra samma vinster som vid det teknikskiftet från vinyl till CD. Då konsumenterna köpte upp hela sin skivsamling igen och tjänade stora pengar på det.

Men fildelningsmöjligheter satte stopp för dessa tänkta vinster, att kopiera musik kostade ingenting, och med de uteblivna vinster ökade kraven på kontroll, en starkare upphovsrätt och ökade krav på strängare lagstiftning, samt uppföljning av de rådande lagstiftningen.

***

I Norlins presentation fastnade också kloka insikter som att bilden av en mångfald av sociala medier som den här (nedan) med en mångfald av tjänster, valmöjligheter. Det ser ut som ett enormt kanalutbud, men själva verket är det bara några få aktörer bakom de olika tjänsterna som finns i sociala medier.

Bilden är tagen i Kungsbacka den 8 mars på #kbaentillen

Facebook, Google och Twitter. Mångfalden är bara en synvilla, eftersom det bara är några få som står bakom de flesta av de tjänster som vi använder i sociala medier. Det är som Comhem med ett brett kanalutbud.

Sedan lärde jag mig mer elementär fakta om internet som att www: world wide web bara är det översta lagret på internet. En bland många andra…

En fråga till twitterdamerna? Ett svar till… #smp10

”Twitterdamerna” (??) by Anna-Stina CC(by)

När vi hade haft vår presentation på #smp10 så var det paneldebatt och då fick vi en fråga:

Jag har en fråga till twitterdamerna…

Frågan handlade om avsaknade av reflektion på twitter, att på 140 tecken finns inte utrymme för reflektion, för djupsinniga tankar. Men jag undrar jag, som jag sade igår, jag har nog alltid twittrat, fast i huvudet och då har ingen sett det, ingen hört det, ingen mött den tanke jag haft, bara jag. Ingen har haft, fått möjligheten att prövat min tanke mot sin, på twitter möter jag andras tankar små som stora, korta som långa, och andra möter mina prövar dem mot sina…

Idag när jag kom hem hittade jag några små korta anteckningar från när jag lyssnade på radioprogrammet Filosofiska rummet, som för någon vecka sedan handlade om Blaise Pascal som en tidig twittrare. Jag minns att jag lyssnade, skrev ner några rader om Pascals aforismer, och twitter. Pascals aforismer var de tankar som Pascal delade med Gud, och som gavs ut efter hans död, ingen utom eventuellt Gud fick möta hans tankar under Pascals livstid. Hans aforismer  är djupa insiktsfulla iakttagelser om livet, mänskligheten, om att vara. Idag delar vi våra tankar med varandra på twitter, på 140 tecken.

Varför tänkte jag inte på det igår?

Twitter ger utrymme för all sorts kommunikation, precis som alla andra kommunikationsverktyg, med den lilla twisten att du har 140 tecken att formulera dig på.