månadsarkiv: juni 2010

Twitter och de sju dödssynderna, något att ta ställning till?

Att twitter och jag är bästa vänner är knappast någon nyhet. BrianKotts på twitter fick mig att fundera kring twitter och de sju dödssynderna idag, och frågan om twitter och dödssynderna? En intressant tanke!

Likaså är Mats Lindholms fråga om privat kontra offentligt spelade någon roll under bondesamhället, då var väl allt offentligt? Alla dina hemligheter var offentliga sådana…

I postcasten de sju dödssynderna på twitter, som är gjord utifrån Scott Strattens inlägg på sin blogg un-marketing The 7 deadly twitter sin. I pdcasten pratar han och programledaren om twitter och de sju dödssynderna. Podcasten i sig är väl värd att lyssna på. Jag både läste inlägget och lyssnade på poscasten, och i stort handlar det om följande:

Greed (girighet)

is quite a popular sin. Twitter by default is a self-centered tool. It’s about us. But it’s 100x better if used as a conversational tool versus a dictation.

Härligt att höra, men låt twitter handla om samtalet, dialogen, använd inte verktyget som en diktafon.

Gluttony (frosseri)

GET FOLLOWERS FAST!!!!

Vilja vill du följa, de som bara ser twitter som en tävling i att få många följare?

Sloth (lättja)

Twitter is a conversation, it’s truly what I love about it. But imagine having a conversation with someone where they take an hour to reply to you, face-to-face. How awkward would that be: “How, how’s business?” and they blankly stare off for an hour, then reply “Good thanks!”

Lättja, är det en synd att inte besvara en fråga inom rimlig tid?

Wrath (vrede)

One of the worst things about Twitter is the reactionary nature of it. Most of us don’t think before tweeting and for the most part it’s ok since most tweets are harmless/boring/innocent by nature. But once in a while we react/lash out above our better judgement. It takes 1000 tweets to build a reputation and 1 to change it all.

Tänk innan du postar, i synnerhet om det rör politik eller religion säger Stratten. Sedan tänker vi alla på SJ:s twittrande lokförare

Lust (kättja) /…/have a flattering picture as your Twitter profile, it catches the eye. The problem is when people turn creepy or obnoxious (and by people I mean guys).

Hmm, jag undrar jag!

Pride (stolthet/högmod)

I have no problem with you being proud of something. I mean true pride. Something you accomplished, your kids, whatever. Scream it from the top of the mountains, good on you. Just do it in moderation. Don’t just talk about yourself, spread pride of others too.

Lätt att rå på, du behöver faktiskt inte bara prata om dig själv? Prata om andra och med andra också twitter är ett konversationsverktyg..

Envy (avund)

I podcasten pratar Skott Stratten om avund i förhållande till antalet följare, att vi stirrar oss blind på siffror, och inte ser den tid och det engagemang som ligger bakom siffrorna i antalet följare. Tänk kärlek, istället för avund…

Podcasten och inlägget om de sju dödssynderna fick mig att fundera en del kring mitt eget twittrande, samt hur jag ser på det, och dödssynderna. Kanske värt att fundera kring så här mitt i ledigheten och semestern.

Går det att skilja det privata från det offentliga?

När jag läser twitterprofiler ramlar jag regelbundenhet över formuleringar som ”de åsikter som jag uttrycker här är personliga” eller ”det är mina ord inte min arbetsgivares”. Jag beundrar styrkan i de orden och funderar över hur gör du då?  Och om det går, hur lär vi elever det?

Jag har brottats med frågan ett tag nu, funderat över hur det ser ut, funderat på om jag kan skilja privata från min yrkesroll? Frågan jag brottas med är: om jag har eller uttrycker kontroversiella åsikter kommer det inte bara att förknippas med min yrkesroll, med mina arbetsgivare, och/eller uppdragsgivare? Om mina elever har kontroversiella åsikter, hur kommer det att återspeglas sig på min skolan, på min yrkesroll, på mina elever? Frågan aktualiserades idag av Stakstons inlägg Befriad Zon en twittrande lokförare en utmaning för SJ AB.

En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det gäller faktiskt även skolan, vi har elever, som agerar på nätet i offentliga arenan, på Facebook, på Youtube etc och vi måste också förhålla oss till deras agerande vare sig vi vill eller inte. De uttrycker sina åsikter privata eller inte om skolan, om lärare, om kamrater, sin vardag, de delger världen sina berättelser, men lyssnar vi? Tar vi del av den? Eller inte?

Att vara aktiv på nätet i sociala medier innebär att vara offentlig, och den offentligheten måste vi i skolan hantera, reflektera över belysa tillsammans med eleverna, frågan som Stakston så tydligt belyser är om det går, eller om omgivningen klarar av att skilja yrkesrollen från den privata Det är en fråga som vi alla måste brottas med i vårt nya medielandskap. Låt oss i skolan ta vårt ansvar och kanske börja med att belysa frågan om privat kontra offentligt, en av de frågor som vi måste förhålla oss till i sociala medier, varför inte börja där.

Josef och Tegelbobarn startar min sommarserie

I höstas var jag tillsammans med Copylinda ute i Årsta på Årstaskolan och fick ta del av en skoldag i Josef Sahlins klass. Det var en dag som gav mersmak på mer än ett sätt. Josef är en av de lärare som jag lärt känna genom mitt arbete för .SE och hans medvetna och genomtänkta arbete med internet i skolan bländade verkligen mig. Mer om det kan du läsa i hans inlägg Mina elever blir aldrig färdiga och det gör mig stolt på internetdagarna. Jag tänker bara vilken lycka att få vara ett Tegelbobarn! Inlägget nedan är tidigare publicerat på Stjärnkikarna. Vårt besök på Årstaskolan resulterade även i ett inlägg om de bloggande 7-åringarna som är fantastiska.

Josef Sahlin

Det är måndag morgon, när jag och Copylinda kommer in i klass 1 på Årstaskolan. I klassrummet är Smartboarden på och lyses upp av klassbloggen Tegelbobarn. En liten grupp med tre till fem barn står framför den. De trycker, småpratar och tittar på samma film om och om igen. Samtidigt droppar det in barn efter barn i klassrummet och alla stannar en stund framför Smartboarden.

Vi kan lättare följa deras arbete

Stämningen i klassrummet är avspänd och lite lekfull. Jag passar på att fråga en pappa, som lämnar sitt barn, om han upplever någon skillnad i att vara förälder i en bloggande klass. Pappan säger:

”Det egentligen inte är så stor skillnad, men vi ser ju mer av barnens arbete. Den stora skillnaden är för barnen. Det är roligt att se vad de gör, roligt för barnen att få återkoppling om deras arbete. Vi kan ju lättare följa det som händer i skolan.”

Dagen börjar i bloggen

Lektionen börjar med att Josef frågar sin klass: Om vilken ”ruta” (symbol) de ska ha för bloggen. Josef föreslår att bloggen ska ha symbolen snabel-a, och eleverna instämmer.

untitled

”Några har sett den på morgon, ska vi se den igen?” Frågar Josef sedan sin klass. Genast kommer ett spontant: ”Jaaaaaa! den är jättebra, vi ser den igen.”

Sedan spelar Josef upp klassens Gosedjursfilm, som ligger på bloggen. Den som spelades in fredags, när klassen hade gosedjursdag. Barnen tittar igenom filmen, under tillfredsställda hummande. När filmen är slut visar och läser Josef tillsammans med eleverna igenom de senaste kommentarerna, som kommit in på bloggen.

Han stannar upp vid alla kommentarer och lyfter fram varje kommentar för sig ”Regina har varit inne och skrivit för första gången”, säger Josef och läser sedan upp hennes kommentar. ”Leo har skrivit något när han var borta” och så tar Josef upp det som Leo skrivit på bloggen. Det är en kommentar till ett meddelande som Josef skrev till klassen när han själv var borta. Leo har skrivit ”Vilken bra bild!”

Bloggen är utgångspunkt för dokumentation och reflektion

I bloggen Tegelbobarn finns en ”nyfikenlista”, där Josef har skrivit ner de saker som eleverna vill lära och göra i ettan (inlägget publicerades den 2 september). Tillsammans med klassen går Josef igenom listan och stryker under de saker som de arbetat med, som matematik, lära sig bokstäver etc.

Det är stora frågor som ettorna i Årstaskolan vill jobba med som: ”Vem födde den första människan?” Josef berättar för klassen att de ska de börja med historia på onsdag och då kommer de få svar på frågan. Men svaret på frågan om vem som födde den första människan behöver dock inte vänta till på onsdag för det kommer genast i en kommentar från en elev: ”Det vet jag. Det var Gud”.

För att dokumentera den sammanfattning som klassen gemensamt har gjort tar Josef en bild av skärmen. Arbetet med bloggen genomsyras av ett medvetet tänk, som ger eleverna uppföljning och återkoppling på vad de har gjort och samtidigt reda på vad de kommer att göra.

Varför blogga?

Josef använder bloggen för att det spar tid. ”Genom att lägga upp min planering på bloggen, blir det transparens. Både barn och föräldrar kan se, ta del av och vara en del av undervisningen. Ja, visst lägger jag ner mycket tid på skolan, men det är det värt. Jag skriver från telefonen, lägger upp planering och allt finns där. Det spar tid för mig.”

”Vi är tegelbobarn,
strax söder om stan
bor det tegelbobarn,
vi är bäst på plan”

Inlägget är licensierat under följande Creative Commons licens: by, nc, sa

Jag har tänkt köra en sommarserie

Jag har ju året bloggat lite här och lite där, och på sommaren ska man ju vara ledig, ta igen sig och njuta. Det har jag också tänkt göra, men för att verkligen ge mig hän och leva det enkla livet har jag bestämt mig för att ha en sommarserie på bloggen.

Jag har tänkt att publicera några inlägg från Stjärnkikarna… så under mina semsterveckor kommer jag på tisdagar att publicera ett inlägg i veckan från Stjärnkikarna.

Hur kan jag göra det? Jo, det kan jag genom att alla inlägg på Stjärnkikarna är licensierade under Creative Commons licensen by (erkännande), nc (icke kommersiellt), sa (dela lika). Så de inlägg som jag återpublicerar kommer också att publiceras under den licensen.

Jag vet, jag vet, jag vet… Säg inget, jag vet…

Var finns debatten om hur twitter ska användas i skolan?

Jag fick en kommentar via bloggen som tydligt efterlyser en ”debatt” en diskussion kring it i skolan, var pågår den?

Jag är van att diskutera och försöka övertyga kollegor och chefer om att vi måste förbereda eleverna för verkligheten och det kan man inte göra med enbart blyertspennor och whiteboards.

Eftersom jag krigar så mycket för det här så kom jag att tänka på att när jag läser vad folk skriver på bloggar, twitter och Dela så har jag aldrig sett en enda gång då någon inte hållit med varandra. Det är bara medhåll och strykningar medhårs. Har aldrig sett en hetsig diskussion om twitters vara eller inte vara i skolorna. Håller alla IT-pedagoger instinktivt med varandra och tycker alla att allt är bra hela tiden.

Det fick mig att fundera: var pågår debatten? Och vad handlar diskussionen om? Frågan om varför jag aldrig sett en hetsig diskussion kring twitters vara eller inte vara i skolan? Tror jag beror på att twitter i skolan är en ”icke-fråga”! Men kanske beror det på att vi alla är överens, eller? Eller är det så att eftersom vi ägnar vår vardag, åt en debatt som handlar om att övertyga de som inte är övertygade, de som aldrig sett twitter, om att twitter är ett verktyg som skolan kan använda, bör använda, och då är frågan om: hur twitter ska användas inte rätt fråga att ställa, för då är skolan inte där än…

Men vad tror ni? Var finns debatten? Och vad bör den handla om?

Tio saker som varje lärare bör klara av…

BrianKotts har jag nämn honom förut? Kanske, men återigen kommer en tweet med ett inlägg om 10 saker som varje lärare bör klara av:

All teachers should be able to……….

1. Subscribe to an RSS Feed

2. Bookmark, tag and annotate websites in the Cloud

3. Create and use a Blog

4. Create and use a Wiki site

5. Create hyperlinks (in e-mail, at blogs, websites and wikis)

6. Create a PDF file for Free

7. Capture, Remix and upload Photos (free of copyright restrictions)

8. Capture, Remix and upload Audio/Video

9. Use Google Docs or other collaborative file sharing system.

10. Locate and Participate in Social Networks on Education, Useful Tech Tools for Learning, 21st Century Learning and content-specific Education Sites.

What would you add?

Listan består av tio enkla saker som varje lärare borde klara av att hantera, och till alla lärares hjälp finns dessutom internetkunskaps filmer. De ger er vägledning för att klara av alla 10 sakerna.

Naturligtvis bör listan koppas till svenska DELA, till den nationella bokmärkssamlingen för utbildning och lärande som skapas. Sedan anser ju jag att man ska använda WordPress som bloggverktyg, men varför hänga upp sig på detaljer. Bland kommentarerna till inlägg hittade jag följande lista av Harold Shaw Jr över saker som en lärare bör behärska:

But all teachers should be able to:

1. Like to be around children – otherwise go home.

2. Teach with or without technology.

3. Listen to what their students need to learn.

4. Be collegial with their peers.

5. Communicate effectively (orally & in written communications)

6. Read boring stuff (online or PNP) like regulations, laws, IEPs, etc. for some reason or other some teachers don’t do this one either very well or very often.

7. Continually improve their pedagogical skills – i.e. stay current technologically (your list is a great start) and classroom skills.

There are many more things that all teachers should be able to do with or without technology, it just seems such a shame to only have technology focused items, when teaching is so much more than simply using technology.

Teachers do need to be able to do the technology related things everyone has talked about in this blog, but what happens when the power goes out or the server goes down? Then we have to be able to teach without all this wonderful technology. Sometime the best technology is the simplest one that will do the job efficiently. I would hate to have a teacher who couldn’t teach if the power goes out.

Det är viktigt med perspektiven 🙂

Vad innebär det att vara kritisk?

Jag läser Anne-Marie Körlings inlägg Devlavering av ordet -här om ordet kritik och slås av följande formulering:

Frågan är om vi kan utveckla detta lärande då eleverna mycket sällan får två källor att undersöka ur eller använda sig av sina egna erfarenheter i sin lärande skolvardag. Det vill säga om inte läraren utgör en källa i sig. Undervisningen sker ur en bok och ur den boken hämtas all kunskap. Därför är elevernas spontana frågor viktiga ingångar för undervisningen. Eleverna utgör en källa och en referensmöjlighet, en hel klass mångfald av källor. Vilket inte är att underskatta. Här kommer begreppet textrörlighet att verka för en ökad diskussion mellan text och den som tänker kring den.

Inser återigen vilket ansvar vi, som lärare (vuxna) har att lyssna på våra elever (barn), deras funderingar, reflektioner deras erfarenheter, i synnerhet om vi som lärare väljer att bara använder en källa i undervisningen läroboken. Sedan anser jag att det är lärarens ansvar att ta in flera källor, flera infallsvinklar vara tydlig med att läraren också är en källa,och  att mina kunskaper, insikter bygger på källor som jag bör ange. Det är mitt ansvar som lärare, det är en  skyldighet att ange att även jag har källor för min kunskap, mina insikter, mina påståenden.

När jag läst Körling går jag till den text som hon förhåller sig till Henrik Berggrens ledare Kritik: har blivit en bristvara. Läser följande, väldigt klokt välformulerat och insiktsfullt:

Immanuel Kant skrev inte ”Kritik av det rena förnuftet” för att han var emot förnuftet utan för att han ville undersöka dess möjligheter och begränsningar. Inom konstarterna har kritik traditionellt förutsatt att recensenten delar konstnärens ambitioner men bedömer huruvida han eller hon har uppnått dem. På det politiska fältet har kritik inte bara inneburit ett avståndstagande från en viss samhällsordning utan också en förpliktelse att antyda hur sakernas tillstånd skulle kunna förbättras.

Kritik bör vara underhållande, skarp, personlig. Men den är till formen alltid framåtriktad, även om innehållet kan vara hur missnöjt konservativt som helst. Du kan, vi kan bättre – om man gör så här i stället. Kritik – oavsett om det handlar om ett konstverk eller samhället – är del av ett gemensamt projekt.

Otroligt intressant att Berggren ser kritik som att den alltid ska vara konstruktiv, som jag och mina elever brukar säga. Du ska alltid säga hur det kan bli bättre, eller hur det man kritiserar kan utvecklas. Vi har nämligen valt att lägga till det lilla ordet konstruktiv för att kritiken inte bara ska bli konsumentupplysning, eller gnäll.

När det kommer till källkritik handlar det om att vara medveten i valet av källor, förhålla sig till andra källor och det är en kunskap som elever (alla) måste träna, och träna samt åter träna. Det gäller både kritik mot medier såväl som kritik mot texter och erfarenheter, eleverna ska i skolan träna och utveckla sina färdigheter i att ta reda på om journalisten, kamraten, författaren, källan har uppnått sina ambitioner. Det är en viktigt färdighet som skolan behöver öva de kommande generationerna i, det är en av skolans viktigaste demokratiuppdrag.

När blev du senast kallad barnslig?

I TED:s arkiv insåg jag att jag hade missat den här podcasten:

Ett härligt anslag: Vad barn kan lära oss vuxna!

Klippet börjar med att Adora Svitak ställer en retorisk fråga: När blev du senast kallad barnslig?

Jag tänker efter, barnslig när blev jag senast kallad det? I vilket sammanhang, eller var det jag som beskrev mig själv med ordet ”barnslig” och om så varför? Frågan fick mig att fundera kring hur använder vi egentligen ordet ”barnslig”? Är det positivt att vara barnslig och om så i vilka sammanhang?

Jag tycker om att vara barnslig för det gör mig glad, men samtidigt vet jag att när någon säger att jag är barnslig känns det som de förminskar mig, att ordet gör mig liten, och mindre vetande, mindre helt enkelt!

När jag tittat igenom hela klippet funderar jag över hur jag skulle beskriva Adora Svitak, och ett ord som kommer till mig är lillgammal, men vad är det egentligen för ord? Och hur använder vi det, och vad säger det egentligen om vårt sätt att se på barn, som liten men gammal? Betyder det att barn inte kan vara insiktsfulla och kloka och samtidigt vara barn? Sedan undrar jag kan man vara gammal-liten, eller barngammal, eller är det det som är att vara barnslig? Men ett barn som är barnsligt, vad är då det?

Klippet, podcasten väcker många tankar kring hur vi ser på barn, hur vi förhåller oss till barn och deras erfarenheter och insikter. Jag funderar mycket på hur vi använder språket som en markör för att skapa distans mellan barn och vuxna, för att förminska och förringa barns insikter, och mänsklighet. Barnkonventionen kommer starkt över mig.

Vad skulle skolan 2.0 kunna vara?

Jag läser som sagt Brit Stakstons bok och insikterna haglar: Jag tänker det är så det är, naturligtvis är det så…, men skolan. Stakston definierar 2.0 begreppet på följande sätt:

En besökare /…/ står själv i centrum när tjänsten används – man bidrar med sitt eget innehåll, interagerar med andra, ser de förändringar man gör, får kommentarer på det man bidrar med och man kan med lätthet dela med sig av det som produceras

I skolan ska varje elev stå i centrum för sitt eget lärande, de ska själva ta ansvar för sitt eget lärande. Webben och sociala medier som verktyg gör det möjligt för oss hjälpa, synliggöra för våra elever att de nå detta mål. Det som skapas dokumenteras, kommenteras, reflekteras kring i ett samspel med andra. Det egna lärandet synliggörs, tydligt den som skapar står i centrum blir mött, läst och ens arbete blir bemött, mottaget och inte bara bedömt.

Sedan vet jag att sociala medier är otroliga samarbetsverktyg för elever i skolan, som leder till ökade möjligheter för alla elever att komma till tals, dela och samarbeta på lika villkor, bidra med sina erfarenheter och kunskaper, tillföra sitt, sina kunskaper. Eleverna kan se sina bidrag, de ser även andras bidrag kan reflektera och kommentera kring detta.

the hat and the hair

Någon av mina elever sa till en kollega en gång:

med bloggen som verktyg blir det tydligt precis vem som gör vad. Jag vet vad jag har gjort, och vad mina kompisar gjort. Vi kan även redovisa det för vår lärare.

Det jag ser som står utanför är att deras gemensamma arbete (hela bloggen med inlägg, kommentarer, länkar, trackbacks och pingar) blir större, än vad de enskilda bitarna var för sig är.

Min elev avslutade sitt samtal med min kollega med en tydlig uppmaning:

använd bloggar i skolan, du med!

Sommarlov innebär summering, tänk vilket år…

Jag sitter och tänker tillbaka på ett otroligt läsår, ett otroligt skolår, ett webbstjärne-år, och tänker detta är inte sant. Tänk vad jag har lärt, och vad många jag lärt känna, som lärt känna mig. Men vi börjar i skolan, och jag inser att för ett år sedan började jag min handledarblogg, som nu ligger i träda i väntan på nya elever, nya projekt. Ett märkligt projekt som uppstod ur en elevkommentar:

Jag tycker att ett bra alternativ är att läraren bloggar ch ger oss underlag den vägen och så har vi elever diskussioner i skolan. Personligen tycker jag att det är mycket roligare att läsa bloggar än att skriva dem.

Ludwig Svennerståhl

Han utmanade mig, och fick mig att inse att blogga som undervisande lärare kunde vara en möjlighet, och handledarbloggen föddes. Ett otroligt praktiskt sätt att handleda och skapa förutsättningar för alla att ta del av mina råd, och insikter.

Tänk vad jag har hunnit med vid sidan av skolan och Webbstjärnan som mitt fantastiska uppdrag för Kolla Källans idélåda, och alla resor som jag gjort med Webbstjärnan, och alla möten, jag måste skriva upp, och göra en katalog (tack för tipset Anne-Marie).

Jag tänker tillbaka på tiden innan PowerPoints, innan allt det här och allt det andra. Det var en annan värld i ett annat liv i en annan tid. Tack Pernilla för att du tog mig med på den här resan, på det här äventyret, och tack ni alla andra som möter mig och mina nyfikna frågor, min vilja att veta ta reda på mer och undersöka livet och verkligheten i och utanför skolan.  Men mest tack till Pernilla, du är bara BÄST!