Dagsarkiv: 10 juni 2010

Hur jag bedömer mina elevers arbeten i sociala medier?

Jag fick frågan av Jens Rantil på twitter:

Intressant! Av nyfikhet, hur bedömmer du kollaborativa projekt i skolan? Antar att du, precis som Niklas, har sånna också.

Frågan väcktes av mitt inlägg om Niklas Karlsson igår om hur han fångar det stora med sociala medier, och det svåra med att bedöma det eleverna gör. Att förklara hur jag gör och dessutom redogöra för hur jag tänker på 140 tecken (twitter) ansåg jag var en omöjlighet så jag har lovat JensRantil ett mer utförligt svar, genom att jag berättar hur resonerar, när jag bedömer mina elever kollaborativa arbeten.

Ett ganska långt svar på en kort fråga är…

Jag insåg ganska snart att om mina elever fritt skulle få blogga och om jag sa: jag bedömer ert arbete utifrån vad ni skrivit i era blogginlägg, och utifrån era kommentarer på andras inlägg, så skulle jag få väldigt mycket att läsa, ok. Men jag insåg också att jag riskerade att missa en viktigt dimension nämligen det gemensamma kunskapandet som sker genom att de referera till varandra och kommenterar varandras inlägg. Det blev dessutom svårt om inte nästintill omöjligt att få syn på en hel elevs insikter och kunskaper. Men jag började där, med att läsa min elevers gruppbloggar, från första till sista inlägg, från första kommentar till sista, genom att klicka igenom alla referenser, alla internlänkar som hade skapats till de inlägg som väckte mycket tankar och reflektioner. Och det var där jag blev frälst, när jag såg deras samtal, deras dialog, deras intresse för varandras åsikter, deras vilja att kommunicera kring sitt skolarbete.

Jag skulle drunkna i blogginlägg, lycklig, men det skulle bli mig övermäktigt, så jag var tvungen att lösa problematiken: Hur ska jag få till ett grupparbete, där mina elever lär tillsammans och där jag får varje elev att delta i kunskapandet, i lärandet i bloggandet, och samtidigt få dem att kunna visa mig att de förstått av uppgiften och själva frågeställningen som de bearbetat?

Inte ens jag vill ju jobba ihjäl mig…

Lösningen blev följande och är svaret på din fråga Jens…

  1. Mina elever får en gemensam/eller flera gemensamma frågeställningar att blogga om
  2. under en begränsad till (en till två veckor), sedan
  3. får eleverna följande förutsättningar för att får delta i ”examinationen” krävs följande:
    1. du ska ha bloggat minst ett blogginlägg om varje enskild frågeställning
    2. du ska minst ha kommenterat ett inlägg i varje frågeställning
  4. bara de elever som genomfört ”läxan” dvs bloggat och kommenterat (enligt minimumkraven) får delta i examinationen som är
  5. att individuellt sammanfatta det som sagts, skrivits, kommenterats på bloggen i den fråga som eleverna har bearbetat tillsammans
  6. sammanfattningen (kan vara en insändare) får bara göras i skolan och på begränsad tid om 40-60 minuter

Varför? Jo, alla måste delta, jag vill minska ”free riders-problematiken”, som finns i alla grupparbete, mindre när hela processen dokumenteras, vilket den gör i en blogg, för att då kunde jag få syn på vad varje elev förstått av det samtal som först, den dialog som de haft kring varje fråga som de skulle belysa och bearbeta. Processen fram till kunskapen finns dessutom dokumenterad, och tillgänglig, men för att få de högsta betygen måste du också kunna förstå det du resonerat kring, och det var inte helt enkelt till att börja med, många bommar i början, men trägen vinner…

Sedan är det A och O att jag faktiskt kan veta att det är ”min” elev som löser uppgiften och inte någon annan. Jag vill ju helst betygsätta mina elevers kunskaper, och inte någon annans…

Så kunskapandet sker alltså i en process, i en kollaborativ dialog, på nätet med sociala medier som verktyg, men vad eleven förstår, vad eleven uppfattar av samtalet det redogör eleven för individuellt genom att sammanfatta dialogen, samtalet i skolan på begränsad tid. På så sätt fick jag det bästa av två världar, eller ett samarbete fram till kunskapen men ett individuellt resultat som jag kunde bedöma. Dessutom ska eleverna aktivt länka till de inlägg och kommentarer som de använder i bloggen.

Jag bedömer sedan deras sammanfattningar! Underlaget är samtalet på bloggen, som fungerar som ett stöd för både mig och eleverna, men det är inte det centrala bedömningsunderlaget.

Svenskämnet och källkritik på Kolla Källan

På Kolla Källan har de just en en serie artiklar om Källkritik i ämnet svenska skrivna av Filippa Mannerheim. Jag läste just igenom den första, Källkritik ett självklart perspektiv i svenskundervisningen, som handlar om hennes egen undervisning och tänker vilken underbar uppgift läs bara här:

En mer skojfrisk, men kanske också nyttig (?) lektionsövning jag gjorde en gång var att jag själv saxade stora delar ur mina elevers textanalyser: sju rader från Mia, åtta rader från Olle och tio rader från Erik och utifrån dessa byggde ihop min alldeles ”egna” analys som jag sedan glatt läste upp för klassen och sa att jag själv hade skrivit. Här blev det verkligen inga gråzonsdiskussioner om att ”visst kan man ta från andras texter men bara litet grand”. Mina elever var stenhårda. Detta var STÖLD! Hur kunde jag? Så nedrigt av mig att hävda att det var min egen text när det bara var hopplock från deras som de arbetat så hårt med under flera veckors tid! Källhänvisning tack, kära fröken!

När jag läser om Filippas lilla övning så ser jag henne framför mig med all energi och all lust, med ett litet finurligt leende på läpparna.

Nästa artikel handlar om det möten som Filippa haft med mig och Anne Marie Körling. Hon har nämligen intervjuat oss om hur vi arbetar med källkritik i ämnet svenska, ett litet smakprov även från artikeln Vem har skrivit texten? När och varför? få bli följande citat, som jag tycker fångar förklaringen till att jag ifrågasätta allt:

— Vilka källkritiska uppgifter kan du jobba med som svensklärare?

Varken Anne-Marie Körling eller Kristina Alexanderson förstår frågan. För dem båda är det självklart att källkritik inte handlar om separata moment eller specifika ämnesuppgifter utan mer om ett genomgående perspektiv som genomsyrar allt de gör i klassrummet.

— För mig personligen är det naturligt att ifrågasätta allt. Det har att göra med att jag har en sådan livlig fantasi. Allt blir så väldigt fort sant för mig och då måste jag granska och fundera över det mesta, säger Kristina Alexanderson och skrattar.

Det är en otroligt trevlig artikel om hur mig och Anne-Marie och vårt arbete med källkritik i svenskundervisningen. Läs den också!