Hur jag bedömer mina elevers arbeten i sociala medier?

Jag fick frågan av Jens Rantil på twitter:

Intressant! Av nyfikhet, hur bedömmer du kollaborativa projekt i skolan? Antar att du, precis som Niklas, har sånna också.

Frågan väcktes av mitt inlägg om Niklas Karlsson igår om hur han fångar det stora med sociala medier, och det svåra med att bedöma det eleverna gör. Att förklara hur jag gör och dessutom redogöra för hur jag tänker på 140 tecken (twitter) ansåg jag var en omöjlighet så jag har lovat JensRantil ett mer utförligt svar, genom att jag berättar hur resonerar, när jag bedömer mina elever kollaborativa arbeten.

Ett ganska långt svar på en kort fråga är…

Jag insåg ganska snart att om mina elever fritt skulle få blogga och om jag sa: jag bedömer ert arbete utifrån vad ni skrivit i era blogginlägg, och utifrån era kommentarer på andras inlägg, så skulle jag få väldigt mycket att läsa, ok. Men jag insåg också att jag riskerade att missa en viktigt dimension nämligen det gemensamma kunskapandet som sker genom att de referera till varandra och kommenterar varandras inlägg. Det blev dessutom svårt om inte nästintill omöjligt att få syn på en hel elevs insikter och kunskaper. Men jag började där, med att läsa min elevers gruppbloggar, från första till sista inlägg, från första kommentar till sista, genom att klicka igenom alla referenser, alla internlänkar som hade skapats till de inlägg som väckte mycket tankar och reflektioner. Och det var där jag blev frälst, när jag såg deras samtal, deras dialog, deras intresse för varandras åsikter, deras vilja att kommunicera kring sitt skolarbete.

Jag skulle drunkna i blogginlägg, lycklig, men det skulle bli mig övermäktigt, så jag var tvungen att lösa problematiken: Hur ska jag få till ett grupparbete, där mina elever lär tillsammans och där jag får varje elev att delta i kunskapandet, i lärandet i bloggandet, och samtidigt få dem att kunna visa mig att de förstått av uppgiften och själva frågeställningen som de bearbetat?

Inte ens jag vill ju jobba ihjäl mig…

Lösningen blev följande och är svaret på din fråga Jens…

  1. Mina elever får en gemensam/eller flera gemensamma frågeställningar att blogga om
  2. under en begränsad till (en till två veckor), sedan
  3. får eleverna följande förutsättningar för att får delta i ”examinationen” krävs följande:
    1. du ska ha bloggat minst ett blogginlägg om varje enskild frågeställning
    2. du ska minst ha kommenterat ett inlägg i varje frågeställning
  4. bara de elever som genomfört ”läxan” dvs bloggat och kommenterat (enligt minimumkraven) får delta i examinationen som är
  5. att individuellt sammanfatta det som sagts, skrivits, kommenterats på bloggen i den fråga som eleverna har bearbetat tillsammans
  6. sammanfattningen (kan vara en insändare) får bara göras i skolan och på begränsad tid om 40-60 minuter

Varför? Jo, alla måste delta, jag vill minska ”free riders-problematiken”, som finns i alla grupparbete, mindre när hela processen dokumenteras, vilket den gör i en blogg, för att då kunde jag få syn på vad varje elev förstått av det samtal som först, den dialog som de haft kring varje fråga som de skulle belysa och bearbeta. Processen fram till kunskapen finns dessutom dokumenterad, och tillgänglig, men för att få de högsta betygen måste du också kunna förstå det du resonerat kring, och det var inte helt enkelt till att börja med, många bommar i början, men trägen vinner…

Sedan är det A och O att jag faktiskt kan veta att det är ”min” elev som löser uppgiften och inte någon annan. Jag vill ju helst betygsätta mina elevers kunskaper, och inte någon annans…

Så kunskapandet sker alltså i en process, i en kollaborativ dialog, på nätet med sociala medier som verktyg, men vad eleven förstår, vad eleven uppfattar av samtalet det redogör eleven för individuellt genom att sammanfatta dialogen, samtalet i skolan på begränsad tid. På så sätt fick jag det bästa av två världar, eller ett samarbete fram till kunskapen men ett individuellt resultat som jag kunde bedöma. Dessutom ska eleverna aktivt länka till de inlägg och kommentarer som de använder i bloggen.

Jag bedömer sedan deras sammanfattningar! Underlaget är samtalet på bloggen, som fungerar som ett stöd för både mig och eleverna, men det är inte det centrala bedömningsunderlaget.

9 reaktion på “Hur jag bedömer mina elevers arbeten i sociala medier?

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Britt Hansson

  4. Niklas Karlsson

    Tack för ditt givande inlägg.

    Spännande att läsa hur du går tillväga när du bedömer kunskaper när du använder sociala medier i undervisningen. Detta liknar till stor del de sätt som jag har gått tillväga på, men jag har även låtit elever välja ut några inlägg/kommentarer de har skrivit för att sedan i mindre grupper låta dem diskutera inlägget med andra elever och i de samtalen har jag bedömt eleverna.
    I några kurser, där jag har haft färre elever, har lektioner ibland startat med att eleverna spontant fortsätter diskussionen som från förra lektionstillfället först i olika sociala medier – i de fallen är det enkelt att ge feedback och bedöma eleverna, eftersom det är uppenbart att de har kunskaper i ämnet. Jag upplever att det även fungerar bra att läsa vilka förändringar eleverna gör i ”gruppwikis” och utifrån det fånga upp kunskaper under lektionstid.

    Den riktigt stora utmaning har varit när vi använt gemensamma dokument som Zoho writer och google docs, där jag inte ser vad varje elev har skrivit. Fördelarna med att använda gemensamma dokument har i många fall uppvägt och jag har bedömt kunskaper på annat sätt än att läsa igenom allas kommentarer.

    En viktigt del i formativ feedback/bedömning har varit att låta eleverna göra självvärderingar och kamratvärderingar utifrån mål och kriterier, där jag sedan med eleverna diskuterar bedömning med dem och visar på exempel där jag ser olika kvaliteer.

    Under året har jag aldrig känt att jag inte på ett rättsäkert sätt kan bedöma kunskaper, men det har tagit mycket tid, precis som du säger.

    Efter att jag under året har läst många inlägg i Ning-nätverk, Diigo-kommenterarer, wave wikis m.m. så tänker jag att det går att förfina sätten att ge formativ feedback och på ett rättssäkert sätt bedöma eleverna. Att jag har lagt mycket tid på att läsa kommentarerna gör att jag förstår mer om hur kunskaperna visas i den kontexten, vilket är otroligt intressant.

    Min fråga kvarstår: ”Hur bedömer man kunskaper när elever och lärare använder sociala medier i undervisningen?” Det jag uppfattar är att både du och jag skapar en annan kontext för att kunna bedöma kunskaper i ämnena, men vilka kunskaper visas i kontexten ”sociala medier”? Frågan är ställd utifrån att det kanske behövs andra kriterierbeskrivningar, iallafalla i de ämnen jag undervisar i, eller tom en annan syn på kunskapsbedömning.

  5. Pingback: Veronica Sävmarker

  6. Pingback: @twittcoachen

  7. Pingback: Christer Holger

  8. Jens Rantil

    Hej Kristina!

    Här kommer ett sent (och långt) svar!

    Oerhört stort tack för detta! _Jätte_spännande och roligt att höra att det finns så drivna lärare som du och Niklas! Framförallt också att ni hänger med – jag har alltid levt med att den svenska skolan ligger så mycket efter vad gäller teknisk utveckling. Låt mig förklara och ge min bakgrund:

    Jag är nu 25 år gammal och är numera heltidsarbetande som utvecklare/programmerare i Lund och närapå även civilingenjör i Teknisk Matematik. Med andra ord – en tekniker ut i fingrarna. Jag har pillat med datorer sedan jag var 5-6 år gammal och var hela min skolgång experten i klassrummet när det kommer till datorer; Under mitt första år i lågstadiet kommer jag ihåg hur jag förklarade för min lärarinna hur man använder ett ordbehandlingsprogram… Det finns en del människor som menar att det svenska skolsystemet inte låter folk växa där de har potential att göra det*, och jag kan bara hålla med om att detta tyvärr har gjorts med mig när det kommer till datorer, fysik och matematik. Jag kan med ärlighet i rösten säga att jag inte har lärt mig någonting överhuvudtaget vad gäller datorer i skolan, på 12 år!

    * http://www.tedvalentin.com/2010/06/inspiration-nathan-myhrvold.html

    MEN! Mitt 3:e-4:e år i grundskolan fick jag upp ögonen för Internet. Jag läste, och läste, och läste. Jag ställde frågor till sökmaskinen Altavista, och den svarade med långa listor av information mitt framför mina ögonen! Helt plötsligt kunde min hunger för ny kunskap om datorer mättas. Jag lärde mig hur man gjorde hemsidor, delvis med hjälp av böcker lärde jag mig programmera (C/C++/JavaScript/Basic/Perl), om Linux, servrar, systemadministration och nätverk. Jag lärde mig så mycket att jag idag jobbar på ett företag där jag lever på mina kunskaper som jag har förvärvat själv delvis under denna tid, trots att jag läst en 5-årig civilingenjörsutbildning!

    Internet har varit min lärare. Mailinglistor och forum har varit mina övningsledare/lärare. Detta har format mitt sätt att se på lärande och under en termin fick jag också tillfälle att fördjupa mig i dessa då jag läste pedagogik vid Lund Universitet. Väldigt intressant. Det största intryck på mig gjorde just den idéen att en skola inte ska lära ut så mycket fakta, utan istället fokusera på att aktivt söka upp fakta, att ifrågasätta fakta/källkritik – att hantera verktygen för personlig utveckling. Det finns för mycket information här i världen och man kan aldrig lära sig allt – bara att leta upp den.

    Jag har under det 1-2 åren mer och mer börjat intressera mig för sociala medier och detta går hand i hand med detta. Helt plötsligt blir vår gemensamma kunskap sökbar. Jag tänker främst bloggar. Inte bara det – den blir interaktiv. Med bloggar kan diskussioner uppkomma i blogginlägget – inlägget står för informationen och kommentarerna för det som övningsledaren/läraren står för i det fysiska klassrummet. Det är spännande att dessa två också kommer närmre varandra. Ett annat exempel på detta är de böcker som finns på nätet där läsare interaktivt kan kommentera i marginalen – avstånden mellan hårdfakta och interaktivitet minskar.

    Jag tycker därför att det är spännande med det ni gör av sociala medier. Jag hör från min yngre bror som går gymnasiet att ”skolcommunities” börjar sprida sig i svenska skolor. Kul! Kanske är spridningen större än vad jag vet – det kan säkert ni berätta för mig.

    Sist men inte minst så ser jag att du Kristina är svensklärare, och därför vill jag ta upp ytterligare en tes. Kanske något som är värt att tänka på, eller fundera över med dina elever: Under min skoltid skrev vi uppsatser. Man hade 2-3 timmar på sig att skriva så mycket man bara kunde. Skrivkramp och blyertskletade händer (vänsterhänt). Mitt problem var alltid att jag hoppade över ord mitt i meningar. Jag gjorde det upptsats efter uppsats. Det kändes hopplöst och jag fick lågt betyg varje uppsats. Det tog lång tid innan jag insåg varför – jag var van vid att skriva på dator och att kunna låta mina tankar följa med i samma hastighet som jag skrev. På papper blev helt plötsligt saker och ting så påtagligt. I tanke var jag 2 meningar fram – inte konstigt att jag hoppade över ord! Har du upplevt något liknande med dina elever? De måste vara mycket mer datorvana idag än på min tid. Varför ska man skriva på papper? Varför är moderna hjälpmedel inte tillåtna? En tanke.

    På återhörande,

    Jens

  9. Pingback: Johan Aspersand

Kommentarer inaktiverade.