Dagsarkiv: 17 juni 2010

”De digitala infödingar” säger mer om oss

Vi pratar om de digitala infödingarna, den digitala generationen, cybergenerationen men frågan är om inte det säger mer oss, eller snarare dem, som använder begreppet, för att beskriva dagens barn och unga eller de som föds nu när de de digitala medierna är en naturlig del av vår vardag.

Undrar om vår generation kallades vi för TV-generationen? eller…

Jag har redan skrivit om David Buckingham, som jag lyssnade på igår, men återkommer till lite av hans tankar även i detta inlägg.

David Buckingham menade att vår relation till medier förändras långsamt. Det sker ingen revolution och de unga kommer inte att stå för den eventuella revolutionen, och inte heller kommer de digitala medierna att förändra oss, precis lika lite som TV förändrade oss. Sedan måste vi inse att medierna inte utesluter varandra, digitala medier kommer inte att ersätta TV lika lite som TV har inte ersatt boken. Det de digitala medierna gör är att den ändrar våra vanor, men vi för över våra konventioner om medieanvändning till ett nytt medium.

Den digitala generationen eller begreppet digitala infödingar säger mer om oss och vårt sätt att se på unga, menade Buckingham. Vi ser på de unga som något främmande, konstigt, märkligt… Visst unga, barn använder media på andra sätt, de ifrågasätter inte, de letar inte efter manualen de prövar, men hur de använder media beror på deras sociala bakgrund, deras klass och deras utveckling. Teknik i sig har inget värde menade Buckingham, teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov.

”teknik skapar inte behov, vi använder tekniken för att tillfredsställa behov”

I skolan handlar det om att transformera, eller överföra barns teknikanvändande till lärande…

Barnen i sig är inte kreativa i sitt användande, det är ordinärt, de använder internet, mobiltelefoner till kommunikation, för att upprätthålla kommunikation och relationer till andra. De upprätthåller de grundläggande behoven som vi har som människor.

Buckingham återkom till att skillnaderna överdrivs, men sa sedan ett faktum är att ”den digitala generationen” tittar mer på TV, och ”relikerna från TV-eran” tillbringar mer tid online. Det finns inga givna sanningar.

Unga är inte flytande eller kunniga i sitt medieanvändande. De upplever ny media som svår och tråkig precis som allt annat lärande tar det emot. Teknologi, som sådan, är en marginell företeelse, unga och barn använder media för att upprätthålla relationer, hålla kontakt med andra, till att vara människor.

Så låt oss sluta använda begrepp som alienerar oss från de unga, och som gör dem till något, några andra än vi. Vi är alla människor som alla vill bli bekräftade, bli ett jag och ett du. Sluta använda begrepp som digital inföding, digitala generationen, för det skapar bara nya klyftor.

Jag slapp prata på engelska #win

Jag har knepat i timmar, i dagar, och övat på uttal, men så var publiken i alla fall bara svenskar så jag körde min presentation på svenska, men med engelska texter #win, eller inte med tanke på vilken tid jag lagt ner på att få till det, men då har jag det tillbaka en annan gång.

Min presentation, om du skulle vilja se…

Skolan det digitala ödelandet

Igår lyssnade jag på David Buckingham som inledde dagen i Karlstad (World Summit 2010) med att prata om ”att växa upp i den digitala eran”. Samt vilken roll skolan ska ha i denna nya medietid? Buckingham sa så mycket klokt och jag vill helst återge allt, men jag nöjer mig med att lova ett inlägg på temat skolan och den digitala eran…

Buckingham menade att skolans roll är att ge en karta till dåtiden, skapa förutsättningar för att hjälpa eleverna att klara den vardag som de befinner sig i och ge dem en ritning för hur de ska klara framtiden. Våra barn växer upp i en digital värld och det måste skolan också ta hänsyn till.

Buckingham satte fingret på så många sanningar som att barn och media förknippas antingen med hopp eller med rädsla. Och det känner vi alla igen, antingen är det ett hot med den nya tekniken eller så är det frälsningen. I skolan tycks det vara så att den nya tekniken möts som ett hot. Buckingham pratade om skolan som den sista utposten försvaret för det traditionella lärandet. I sin argumentation var Buckingham tydlig teknologin måste in i skolan, men på skolans villkor, inte för att marknaden trycker på, utan för att det är en del av barn och ungas vardag. Om skolan inte anammar den nya tekniken så skapar det nya digitala klyftor skillnaden mellan vad de unga gör i skolan och utanför skolan blir alltför stor.

The School becomes the ICT-Wasteland

Men sina filter, sin bristande utrustning i bästa fall upplevs den av barnen/eleverna som något som är uthärdligt, och lite pittoreskt trevligt i värsta fall som något som de inte kan se nyttan av. Koppla skolan till verkligheten med hjälp av den digitala teknologin. Sedan får inte teknologin användas för att klä ut det gamla i en ny kostym, pedagogiska spel använde Buckingham som exempel på detta. Spel är i spelares värld roliga, underhållande, skoj, fascinerade, lärorika och fyllda av informellt lärande, men sen finns det de pedagogiska spelen som vi i skolan tror vi kan använda för att lära barnen ”viktiga” eller de ”riktiga” sakerna, men det är som att sockra medicinpiller, barnen kommer bara att slicka av sockret och det som vi tror de ska lära sig ger ingenting.

Skolan måste ta de digitala verktygen på allvar lära barnen kritiskt tänkande, lära barnen ställa frågor som vem lade ut den informationen, och varför? Vad vill de uppnå? Det är ett viktigt demokratiskt uppdrag. De digitala verktygen måste bli verktyg för lärande.

Jag återkommer till Buckingham igen, inser jag just…