Skolan det digitala ödelandet

Igår lyssnade jag på David Buckingham som inledde dagen i Karlstad (World Summit 2010) med att prata om ”att växa upp i den digitala eran”. Samt vilken roll skolan ska ha i denna nya medietid? Buckingham sa så mycket klokt och jag vill helst återge allt, men jag nöjer mig med att lova ett inlägg på temat skolan och den digitala eran…

Buckingham menade att skolans roll är att ge en karta till dåtiden, skapa förutsättningar för att hjälpa eleverna att klara den vardag som de befinner sig i och ge dem en ritning för hur de ska klara framtiden. Våra barn växer upp i en digital värld och det måste skolan också ta hänsyn till.

Buckingham satte fingret på så många sanningar som att barn och media förknippas antingen med hopp eller med rädsla. Och det känner vi alla igen, antingen är det ett hot med den nya tekniken eller så är det frälsningen. I skolan tycks det vara så att den nya tekniken möts som ett hot. Buckingham pratade om skolan som den sista utposten försvaret för det traditionella lärandet. I sin argumentation var Buckingham tydlig teknologin måste in i skolan, men på skolans villkor, inte för att marknaden trycker på, utan för att det är en del av barn och ungas vardag. Om skolan inte anammar den nya tekniken så skapar det nya digitala klyftor skillnaden mellan vad de unga gör i skolan och utanför skolan blir alltför stor.

The School becomes the ICT-Wasteland

Men sina filter, sin bristande utrustning i bästa fall upplevs den av barnen/eleverna som något som är uthärdligt, och lite pittoreskt trevligt i värsta fall som något som de inte kan se nyttan av. Koppla skolan till verkligheten med hjälp av den digitala teknologin. Sedan får inte teknologin användas för att klä ut det gamla i en ny kostym, pedagogiska spel använde Buckingham som exempel på detta. Spel är i spelares värld roliga, underhållande, skoj, fascinerade, lärorika och fyllda av informellt lärande, men sen finns det de pedagogiska spelen som vi i skolan tror vi kan använda för att lära barnen ”viktiga” eller de ”riktiga” sakerna, men det är som att sockra medicinpiller, barnen kommer bara att slicka av sockret och det som vi tror de ska lära sig ger ingenting.

Skolan måste ta de digitala verktygen på allvar lära barnen kritiskt tänkande, lära barnen ställa frågor som vem lade ut den informationen, och varför? Vad vill de uppnå? Det är ett viktigt demokratiskt uppdrag. De digitala verktygen måste bli verktyg för lärande.

Jag återkommer till Buckingham igen, inser jag just…

6 reaktion på “Skolan det digitala ödelandet

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: kalexanderson

  3. Pingback: stefan palsson

  4. Pingback: Elisabeth Lövgren

Kommentarer inaktiverade.