Dagsarkiv: 30 juni 2010

Twitter och de sju dödssynderna, något att ta ställning till?

Att twitter och jag är bästa vänner är knappast någon nyhet. BrianKotts på twitter fick mig att fundera kring twitter och de sju dödssynderna idag, och frågan om twitter och dödssynderna? En intressant tanke!

Likaså är Mats Lindholms fråga om privat kontra offentligt spelade någon roll under bondesamhället, då var väl allt offentligt? Alla dina hemligheter var offentliga sådana…

I postcasten de sju dödssynderna på twitter, som är gjord utifrån Scott Strattens inlägg på sin blogg un-marketing The 7 deadly twitter sin. I pdcasten pratar han och programledaren om twitter och de sju dödssynderna. Podcasten i sig är väl värd att lyssna på. Jag både läste inlägget och lyssnade på poscasten, och i stort handlar det om följande:

Greed (girighet)

is quite a popular sin. Twitter by default is a self-centered tool. It’s about us. But it’s 100x better if used as a conversational tool versus a dictation.

Härligt att höra, men låt twitter handla om samtalet, dialogen, använd inte verktyget som en diktafon.

Gluttony (frosseri)

GET FOLLOWERS FAST!!!!

Vilja vill du följa, de som bara ser twitter som en tävling i att få många följare?

Sloth (lättja)

Twitter is a conversation, it’s truly what I love about it. But imagine having a conversation with someone where they take an hour to reply to you, face-to-face. How awkward would that be: “How, how’s business?” and they blankly stare off for an hour, then reply “Good thanks!”

Lättja, är det en synd att inte besvara en fråga inom rimlig tid?

Wrath (vrede)

One of the worst things about Twitter is the reactionary nature of it. Most of us don’t think before tweeting and for the most part it’s ok since most tweets are harmless/boring/innocent by nature. But once in a while we react/lash out above our better judgement. It takes 1000 tweets to build a reputation and 1 to change it all.

Tänk innan du postar, i synnerhet om det rör politik eller religion säger Stratten. Sedan tänker vi alla på SJ:s twittrande lokförare

Lust (kättja) /…/have a flattering picture as your Twitter profile, it catches the eye. The problem is when people turn creepy or obnoxious (and by people I mean guys).

Hmm, jag undrar jag!

Pride (stolthet/högmod)

I have no problem with you being proud of something. I mean true pride. Something you accomplished, your kids, whatever. Scream it from the top of the mountains, good on you. Just do it in moderation. Don’t just talk about yourself, spread pride of others too.

Lätt att rå på, du behöver faktiskt inte bara prata om dig själv? Prata om andra och med andra också twitter är ett konversationsverktyg..

Envy (avund)

I podcasten pratar Skott Stratten om avund i förhållande till antalet följare, att vi stirrar oss blind på siffror, och inte ser den tid och det engagemang som ligger bakom siffrorna i antalet följare. Tänk kärlek, istället för avund…

Podcasten och inlägget om de sju dödssynderna fick mig att fundera en del kring mitt eget twittrande, samt hur jag ser på det, och dödssynderna. Kanske värt att fundera kring så här mitt i ledigheten och semestern.

Går det att skilja det privata från det offentliga?

När jag läser twitterprofiler ramlar jag regelbundenhet över formuleringar som ”de åsikter som jag uttrycker här är personliga” eller ”det är mina ord inte min arbetsgivares”. Jag beundrar styrkan i de orden och funderar över hur gör du då?  Och om det går, hur lär vi elever det?

Jag har brottats med frågan ett tag nu, funderat över hur det ser ut, funderat på om jag kan skilja privata från min yrkesroll? Frågan jag brottas med är: om jag har eller uttrycker kontroversiella åsikter kommer det inte bara att förknippas med min yrkesroll, med mina arbetsgivare, och/eller uppdragsgivare? Om mina elever har kontroversiella åsikter, hur kommer det att återspeglas sig på min skolan, på min yrkesroll, på mina elever? Frågan aktualiserades idag av Stakstons inlägg Befriad Zon en twittrande lokförare en utmaning för SJ AB.

En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.

En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.

Det gäller faktiskt även skolan, vi har elever, som agerar på nätet i offentliga arenan, på Facebook, på Youtube etc och vi måste också förhålla oss till deras agerande vare sig vi vill eller inte. De uttrycker sina åsikter privata eller inte om skolan, om lärare, om kamrater, sin vardag, de delger världen sina berättelser, men lyssnar vi? Tar vi del av den? Eller inte?

Att vara aktiv på nätet i sociala medier innebär att vara offentlig, och den offentligheten måste vi i skolan hantera, reflektera över belysa tillsammans med eleverna, frågan som Stakston så tydligt belyser är om det går, eller om omgivningen klarar av att skilja yrkesrollen från den privata Det är en fråga som vi alla måste brottas med i vårt nya medielandskap. Låt oss i skolan ta vårt ansvar och kanske börja med att belysa frågan om privat kontra offentligt, en av de frågor som vi måste förhålla oss till i sociala medier, varför inte börja där.