månadsarkiv: juni 2010

Öppenhet, dialog och utvecklar skolan

Jag var förbi skolan idag, mötte kollegor som sa, när ska LR ta den panelen till Stockholm? När ska de föra samtalet om sociala medier med och för lärare och skolpersonal? I Almedalen handlar det väl bara om politiker, när ska debatten nå oss som jobbar i skolan? Säg till dem på LR att det ska ha den där debatten i Stockholm också!

Samtalet fick mig att återigen ta upp Brit Stakstons bok Politik 2.0, som är väldigt läsvärd! Även denna gång stannar jag upp inför följande formulering:

Den individ eller organisation som fortfarande styrs av att hålla saker gömda och tror att allt som kommuniceras kan kontrolleras kommer inte att utvecklas

Är inte detta skolans problematik i ett nötskal, hålla saker gömda, och sedan tror skolan att allt som kommuniceras kan kontrolleras, och resultatet i utvecklingsnivå får ni bedöma själva.

Åh, va skolan skulle kunna lära av att öppna, bli mer transparent, inte låta det som sker vara gömt, eller bara stanna på skolan väggar, eller i elevernas pärmar, tänk om skola kunna kommunicera vad de gör och varför de gör som de gör till sin omvärld, då skulle inte bara organisationen utvecklas utan även vårt sätt att se på skolan som institution, verksamhet skulle kunna utvecklas och förändras, kanske bli mer tidsenligt med det som skolan faktiskt gör.

Tänk vad skolan och omvärlden skulle kunna berika varandra vi skulle kunna

vidareutveckla och skapa något nytt tillsammans

Sociala medier är verktyg, skapar möjligheter för skolan, såväl som andra institutioner att just öppna upp för dialog, utbyte, möjlighet att bli berikad och utvecklas… När ska vi i skolan ta steget?

Jag inser att om jag ska reflektera över allt som jag stannar upp inför i Brits bok får jag nog skriva en egen. Kanske ska jag göra en bloggserie med bra och relevanta lärdomar för skolan utifrån Politik 2.0? Vi får se…

Sociala medier i skolan eller skola 2.0, i Almedalen och så lilla jag…

Amledalen, Visby, Gotland, jag minns att jag var där på 80-talet, som flicka, när ännu Palme var statsminister. Åh, jag har tänkt att kanske en dag så kommer jag tillbaka, som besökare, som politiskt intresserad vuxen. Kanske en dag, kanske …

Så kom det ett mejl, om att LR ska ha en paneldebatt om sociala medier i skolan, och de ville bjuda in mig att sitta i deras panel… Så i sommar, i juli, ganska snart ska jag till Gotland, till Visby och till Almedalen för att sitta i en panel och prata om sociala medier i skolan.

Bara läs, och kom för all del och lyssna, ta del av samtalet, delta, yttra din åsikt.

Sociala medier i skolan – är det dags för skolan 2.0?

Dag:  7/7 (onsdag) 2010 13:00 – 14:00

Plats: Högskolan på Gotland, Cramérgatan 3

Allt fler riksdagspolitiker använder sociala medier för att närma sig väljarna på deras arenor. Kan skolan dra lärdom av politikernas användning av sociala medier?

Beskrivning

Allt fler riksdagspolitiker använder sociala medier för att närma sig väljarna på deras arenor. De finns på Facebook, de twittrar och bloggar för att skapa en dialog med väljarna, övertyga dem om sina åsikter och ideologier och för att skapa debatt. Medan politikerna ligger i framkant, har skolan halkat efter i utvecklingen. Kan skolan dra lärdom av politikernas användning av sociala medier? Kan skolan använda dessa forum för att nå sina kunskapsmål? Ska lärare i sin profession närma sig de sociala medier där eleverna finns och vilka är i så fall fallgroparna?

Medverkande: Rossana Dinamarca (V), Fredrick Federley (C), Brit Stakston, författare till boken ”Politik 2.0 – Konsten att använda sociala medier”, Kristina Alexanderson, gymnasielärare och bloggare samt Helena Linge, Lärarnas Riksförbund. Moderator: Alexandra Pascalidou

Tänk vilket sällskap, Brit Stakston, Rossana Dinamarca, Fredrick Federley, Helena Linge med Alexandra Pascalidou som moderator, och i det sällskapet ska jag som bloggare och gymnasielärare ingå! Det känns så stort!

Är du i Visby, kom!

Internet ger enorma möjligheter, för alla…

Jag är lycklig, tänk att det finns de som BrianKotts, som kväll efter kväll skickar länk efter länk till lilla mig, igår var det en fantastik film, jag skrattade högt. Tänkte hur ser mina twittervänner på mig egentligen, 😆 Bifogar filmen för er som missade den eller som inte twittrar 🙂

Idag fick jag tips om en enorm sajt Critical Past med bilder, filmer från amerikanska arkiv, och lyckan är fullständig, och jag blir alldelens till mig. Åh, vilken sajt, och än bättre att BrianKotts tänker på mig. Jag sätter mig och riktigt virtuellt gräver jag ner mig i sajtens alla vindlingar och dess innehåll, ett bild och filmarkiv som heter duga.

Sedan slår det mig, vem står bakom detta? Vem är ägaren till allt detta material, och jag surfar in på About sidan och läser följande:

CriticalPast.com was formed by a team of archival research, film, and Internet professionals, working together to create one of the largest privately held online archival footage sources in the world. The collection spans thousands of hours of video, millions of still photos, and continues to grow. It is easily searched by professionals and non-professionals alike, and placing an order for footage or photos is simple and straight-forward.

Drawn largely from U.S. government agency sources, the clips and images in the CriticalPast.com collection are available for license without the clearance concerns encountered when ordering from typical stock footage providers. Our world-class storage and hosting environment and unique image processing algorithms allow us to instantly transcode our full-resolution moving images into your desired format on demand, filling your order in minutes instead of days or weeks. Our still photos are also available for download as JPEG files, or you may take advantage of our professional photo printing services and have prints delivered right to your door.

Ett privat arkiv online, tänk om våra gemensamma arkiv också kunde vara tillgänglig online som Critical past, det vore grymt! Om det går eller inte vet jag inget om, men jag tror och vill att det ska gå för jag är totalt förälskad i detta digitala arkiv!

Hur ska vi hantera plagiat?

I förra veckan var jag i Kungsbacka och pratade om källkritik och frågan om plagiat upp. Är det möjligt att kringgå urkund genom att kopiera en artikel från Wikipedia som man sedan raderar  den? frågade en lärare. Jag sade som det var: Jag vet inte. Genast berättade hon att en av hennes elever faktiskt hade prövat att göra just detta för att se om de kunde undgår urkund, naturligtvis hade han lyckats. Lärare sedan: men hur gör jag om eleverna gör så? Hur ska jag då ta reda på om eleven fuskat eller inte?

Mitt svar är då som nu: Wow, vilken elev! Grattis!

I kaffepausen fortsatte samtalet och jag fick möjlighet att byta några ord med läraren och sa till henne: Du ska vara stolt över att dina elever vågar pröva, och sedan berättar för dig att de har prövar. Att de prövar var gränserna går att de undersöker hur urkund som verktyg fungerar. Jag såg att denna lärare log lättad och sa: ”Det kändes inte så då, men nu när du säger det så…”

Idag läser jag Rachel Williams artikel Internet plagiarism rising in school i Guardian som handlar om plagiat. Artikeln belyser att plagiat är vanligt i skolan och att eleverna enkelt uttryckt endast kopierar och klistrar in andras texter och lämnar in dem som sina. I England precis som i Sverige är det vanligt att man använder tjänster som ”urkund” för att upptäcka plagiat.

I artikeln sägs det att barn så tidigt som i elva års ålder måste lära sig källhantering, att ange källor och hur man erkänner upphovsmannen, när de använder digitala källor. Det formuleras på följande sätt i artikeln:

”We need to get students to understand that the internet is not just some kind of information smorgasbord you can turn to – it’s actually somebody’s work that needs to be credited and sourced in the same way as you would other sources,” he said.

But the internet also has a positive effect on learning, Calvert added.

”When I was a child our local library used to be sick of the sight of us saying ’has that book come back yet?’ because there was only one book on the Vikings or the Romans. So on the one hand the internet has opened up a greater opportunity for everybody to learn, but on the other it’s created that opportunity for people to just cut and paste.”

Internet ökar tillgängligheten på information, men också möjligheterna att lära sig mer, att hitta källor som berör det specialintresse som elever kan ha. Men vi som arbetar i skolan har ett stort ansvar för att lära eleverna att texter och bilder som de hittar på nätet är resultatet av någon annans arbete, och att vara tillåtande och öppna för samtal om plagiat, urkund och hur man bör förhålla sig till källor och källhantering. Sedan bör det vara naturligt för eleverna att lära sig att man ska ”ära den som äras bör”. Men för att det ska ske måste vi i skolan, vi som lärare, vi som vuxna föregå med gott exempel och ange våra källor, inte själva bara klippa och klistra, utan att ange källor.

Genom Björn Kindenberg, som kontaktat Urkund, fick jag reda på att Urkund inte kontrollerar gentemot Wikipedias historik-sidor, så om en elev raderar en artikel från Wikipedia så kommer inte texten att fastna i urkundsfilter.

Youtube och Copyright en självklarhet?

Igår somnade jag till TED (på Youtube). Det brukar kanske ni också göra… jag somnade efter att jag sett två klipp där Youtube (en femåringen) figurerade i samband med en diskussion kring copyright/upphovsrätt.

Det första klippet är ett med Margret Stewart (YouTube’s head of user experience) som pratar om Yotubes förhållningssätt till copyright. Hon illustrerar Youtubes förhållningssätt med en trevlig, lite gullig historia om Chris Browns video forever, som förekommer i en bröllopsfilm som blev en hit både för brudparet och för SONY och för YouTube. En trevlig liten historia som berättas för att alla upplevs som vinnare: bröllopsparet som fick vara med i TV, fick in pengar till välgörenhet, Sony som fick in pengar på att sälja fler mer musik av Chris Brown på i-tunes och YouTube på att sälja fler annonser (fast det sägs inte).

Strax efter jag hört denna underbart gulliga och sockersöta historia klickade jag in på ett klipp med Lawrence Lessig som handlade om creativitet, copyright och creative commons i slutet av klippet kommer Lessig till frågan om att det måste få finnas ekologi i förhållande till upphovsrätten. Lawrence Lessig pratar i förbigående om en film webside chat som handlar om ”fair use” i förhållande till upphovsrätten. Lessig berättar att han laddade upp filmen på Youtube med musik från WMG, som naturligtvis fastnade i Youtubes copyrightfilter, och eftersom han inte ”svarade” på Youtubes frågor, blev hela hans filmklipp utan musik men ironiskt nog fanns annonser under klippet till musiken (som inte hördes i klippet) på i-tunes.

Det lustiga blir att utifrån Youtubes världsbild gör de något gott, de skyddar skaparen till verket, medan Lessigs historia visar att det inte är riktigt så enkelt, vad skyddar man egentligen och varför?

Sedan kan vi ställa frågan som Lessig gör: Om inte ”inlåsningen” eller den begränsning av användande av ”verk” som skyddas av upphovsrätten, om inte det hämmar skapandet, för visst sker väl skapande till viss del i en kontext av andras skapande?

Vad innebär dessa begränsningar i nyttjande av andras skapande för vår kultur och för vårt samtida kulturarv, vem kommer kunna ta del av det som skapas idag om det är inlåst hela skaparens livstid och 70+1 år efter hans/hennes död…

Bolibompa är barnens ingång på internet

Att får reda på mer om Bolibompa-webben är som att äta en god och söt karamell. Det är en sajt som är de flesta barns ingång på internet. Det är ett stort ansvar, och det gör sajten otroligt rolig och spännande att få reda på mer om. Erik Wahlgren (conceptutvecklare av webben) berättade saker som att det var först när besökarantalet steg till 200 000 på webben som ”TV-folket” förstod att inse att webben har betydelse.

Presentationen i fredags på World Summit kring hur de arbetar med att skapa en webbplats som engagerar barn, som är säker för barn, som är underhållande men ändå inte för präktig, var underbar. Bland annat fick vi reda på att ”pruttknappen” som funnit på Bolibompa sajtens första sida hade varit mer populär än allt annat. Den genererade mest klick av alla funktioner som fanns på sajten under en period.

Erik Wahlgren visade också upp hur genomtänkt tänket är bakom sajten att de har lagt upp hela innehållet utifrån vilka färdigheter som barn har i olika åldrar. Att han som konceptutvecklare på webben arbetade uifrån en färdighetskarta, som var åldersrelaterad…

Samtidigt kunde inte jag släppa tanken, tänk om allt den information som Bolibompa samlar in skulle hamna i kommersiella aktörers händer, skulle det vara lika gulligt då?

Skolan måste förmedla kunskap på elevernas villkor

Jag har en förkärlek för tal som pratar om en ny era, för skolan, för kunskaper för lärandet. Jag älskar tal som bygger på god retorik, som bygger på ett starkt ethos. Fredagen i Karlstad (World Summit 2010) inleddes med just ett sådant anförande av Lord David Puttnam som pratade om behovet av förändring av skolan, att skolan måste klara av att ta till vara på elevers vilja och lust att lära, att skolan måste reformeras för bli en del av det digitala samhället som skapar nya utmaningar för utbildningssystemet, men också nya möjligheter…

Frågan som vi ständigt återkommer till är om:

Utbildningssystemet ger eleverna det de behöver för att klara framtiden?

Puttnam menade att det är en gyllene tid för undervisning, som ska förbereda den kommande generationen för en föränderlig värld där de ska verka och vara kreativa och förändringsbara. Skolan kan inte som institution stå kvar och inte anta den digitala teknologin som har ändrat världen utanför och hur vi kontaktar varandra…

Teknologin skapar nya förutsättningar för lärande, och vi måste förbereda eleverna för att använda och bli mer medvetna i sitt användande av ny teknologi, lära elever att sortera ta ställning, skilja gott från ont…

Puttnam var tydlig med att utbildningen är oerhört viktig och teknologin skapar möjligheter att sätta lärandet i centrum .

Sedan sa Puttnam sånt som:

I verkligheten är läraren framtidens viktigaste person, vår framtid kan inte bli bättre än vår genomsnittlige lärare

Vår uppgift, som lärare, menade Puttnam måste vara att förmedla nyfikenhet, coacha, att vara kollegor, vänner och förmedla kunskaper om den digitala verkligheten. Sedan är det inte så att de grundläggande färdigheterna inte behövs övas och förfinas i en digital värld utan naturligtvis måste elever utveckla färdigheter i att läsa, skriva och räkna men elevernas förväntningar har ändrats och det måste skolan inse. Undervisningen måste ge och förmedla kunskap om den verklighet som eleverna lever i på ett sätt som fungerar för elever.

Skolan måste förmedla kunskap om den verklighet som vi lever i och på ett sätt som fungerar för våra elever.

Hur skapar vi medvetna digitala konsumenter?

Är vi medvetna om digital marknadsföring? Hur den fungerar och vilka metoder som används? Och hur förbereder vi unga och barn så att de blir mer medvetna konsumenter i en digital era?

I torsdags morse i Karlstad inleddes World Summit med Kathryn Montgomery och hennes man Jeffrey Chester från Digital Ads med en presentation kring digital marknadsföring.

Digital marknadsföring för unga bygger på genomtänkta strategier, där de stora förtagen använder de möjligheter, som webben ger i att skapa relationer till barnen. De skapar ett helt innehåll som bara bygger på marknadsföring. Det är en interaktiv marknadsföring, som McDonalds på McWorld där användarna blir aktiva röstar, ett interaktivt samspel, där användarna är aktiva. Användarna är med och skapar marknadsföringen, skickar kampanjen vidare som kedjebrev i sina sociala nätverk, genom SMS, genom Facebook, genom övriga sociala plattformar som barnen använder.

Många av dessa kampanjen bygger på Word of Mouth, dvs att jag berättar för dig och du för det sedan vidare i ditt nätverk.

I digital marknadsföring är insamling av data som beskriver målgruppens beteende, A och O. Sedan visade tog Montogomery och Chester upp communitys som Habbo, vilka i sina plattformar inbyggt survey som användarna svarar på och sedan säljer Habbo denna data till företag som  sedan använder den för att utveckla marknadsföringen för barn och unga.

Hela marknadsföringen går ut på att användarna ska identifiera sig med varumärket, leka, leva vara det. Sedan tog Kathryn Montogomery och Jeffrey Chester upp exemplet med Hotel 626, vilket var en reklamkampanj för Dorito och deras nya chips, som byggde på att en plattform där du som användare ska ta dig igenom ett hotell och utan ett enda gång chips lyckade företaget öka sin försäljning av chips och sälja slut sina chips på två månader.

En otroligt engagerande och viktig föreläsning om hur nya former av medier skapar nya marknadsföringskanaler. Naturligtvis har vi, vuxna och skolan ett ansvar för att lära barnen att hantera detta, lära sig förstå de mekanismer som finns i dessa nya medier samt hur företag använder dessa medier och vårt beteende i dem för att öka sin försäljning. Här har skolan en nyckeluppgift, eftersom alla kommer i kontakt med skolan, oavsett bakgrund och klass, och det är viktigt att medvetandegöra barn och unga om hur digital marknadsföring går till och sedan föra samtal kring de marknadsföringsmetoder som används för att nå unga konsumenter så att de kan bli mer medvetna i sina val och i sin konsumtion.

In med mer medie- och källkritik kring nya medier i skolan.

Är du nyfiken på att bli en som klickar sig fram på nätet?

Sociala medier är det något för skolan? Är sociala medier något som du kan använda? Jag och @decembertjej (Maria) gick tillsammans på en workshop som @mediasnackers hade om sociala medier och frågan som drev workshopen framåt var vad är sociala medier, och hur kan ni använda dessa verktyg i skolan?

Liksom många andra workshops i Karlstad började även detta på Youtube, med ett klipp om cupstacking:

Cup stacking, tänker du, så tänkte jag med. Roligt, men till vilken nytta? Genom kanalen Youtube kan och kan de som är intresserade av cupstacking

  1. få kontakt med andra med samma intresse
  2. kommunicera med andra som har samma intresse

de sociala medierna är verktyg för att engagera andra, göra andra engagerade i det som intresserar dig, cupstacking eller vad det nu är. Frågan är hur kan skolan använda dessa verktyg? @mediasnackers var tydlig det handlar om att engagera sig i the button theory, på webben handlar det om att klicka sig fram, inte leta efter manualen utan att klicka för att lära…

Sedan handlar det om att inse att det på webben finns massor med verktyg som gör att du kan engagera dina användare i dina intressen, och det gäller att använda dessa olika verktyg för att engagera dem. Om du bara har en hammare, så är det enda du ser spik.

Några av de verktyg som vi fick demonstrerade var:

Det tydligaste var dock att utgångspunkten för alla dessa dynamiska verktyg var bloggen, och själva ledordet idag måste du vara en människa inte ett varumärke, organisationer kan inte twittra/facebooka/blogga. Berätta vem du är som skriver, berättar, säg ditt namn!

Vill du veta mer om hur du kan klicka dig fram på nätet? Vill du veta mer om hur du kan arbeta med att engagera din elever? Du kanske missade kanske World Summit, då kanske Klicka här är ett alternativ. Jag kommer tillsammans med Peter Ellwe, Mats Larsnäs, Marie Linder, Josef Sahlin och Sandras blogg göra en turné runt om i riket för att inspirera lärare att klicka sig fram på nätet, allt enligt The Button Theory.

Create your own video slideshow at animoto.com.

Klicka här!

Det är Sandra som klickat sig fram i Animoto…

Härligt med lite sommarilska…

Jag läser Max Wallinders inlägg Förbannad och tänker: härligt att någon är arg, och vågar säga det med. Wallinder är arg på:

Att vi lärare inte äger mediediskussionen om vår egen vardag. Att vi inte äger den opinion som rör vår egen arbetssituation.

När jag läser det blir jag också arg, och samtidigt glad! För med sitt inlägg säger Max Wallinder att nu får det vara nog, nu får vi ta oss an rollen att leda diskussionen kring skola, och skolpolitik. Låt våra erfarenheter färga debatten om skolan. Låt oss äga samtalet som handlar om vår yrkesvardag. Men för att göra det krävs att vi aktivt tar ställning och inte lämna debatten till alla som ”vet” allt om skolan och pratar utifrån sina skolerfarenheter, pratar om skolan, som de gick i, eller går i, den skolan som de upplever att deras barn är, eller var en del av.

”skolan största dilemma är att alla har direkta erfarenheter av skolan, sin egen eller sina barns”

Anledningen till att debatten ser ut som den gör beror delvis på oss själva, då vi har lämnat, eller aldrig tagit en aktiv roll i diskussionen om skolan och vad den innebär eller bör innehålla.  Jag blir arg och samtidigt glad och tänker bra, fram med fler arga eller förbannade lärare, som tar bladet från munnen som Max Wallinder. Så kanske vår röst också börjar höras.