månadsarkiv: juli 2010

Vad mäter klicken eller statistiken i sociala medier?

En start kan vara att erkänna: samtiden bjuder inga lätta frågor – och gårdagen hjälper oss inte med några lätta svar.

Anders Mildner Wikileaks, centrifuger och journalisterna

Att bli sedd, att få återkoppling är viktigt, för alla, även för mig. I sociala medier är det enkelt med återkoppling, den är enkel och kostar väldigt lite, ett klick så är det gjort. Och vem älskar inte att få kommentarer (med brasklappen att de bör vara konstruktiva). Det räcker med att någon klickat på ”gilla” på Facebook, eller att någon på twitter retweetar ett inlägg för att jag ska känna mig sedd. Jag känner att jag når fram.

Det fantastiska är att med hjälp av sociala medier går det lätt att mäta. För visst är det enkelt att mäta återkoppling, eller? Jag kan genom google analytic lätt mäta vad, eller vilka inlägg som är mest lästa, hur lång tid i genomsnitt en besökare är på min blogg, och mycket mycket mer. Jag kan mäta genomslaget genom antalet kommentarer, eller antalet retweets på twitter. Och alla dessa saker gör att jag känner mig bekräftad sedd och hörd. Jag känner att jag får ett genomslag för det som jag brinner för. Det som jag bloggar om.

Men jag undrar om allt detta mätande gör att det som gör, skrivs, produceras i sociala medier faller tillbaka till att mitt värde mäts i siffror. Ytligt sett blir jag i sociala medier:

  • hur många vänner jag har,
  • hur många tweets jag skrivit,
  • hur många följare jag har,
  • hur många besökare min blogg har,
  • hur många kommentarer,
  • hur många retweets,
  • etc.

Och frågan jag ställer mig är hur påverkar det mig, mitt sätt att skriva, mitt sätt att uttrycka mig? Mina mål, mina texter, min blogg? Och vad är det egentligen som mäts? Och vad säger det egentligen om mitt värde? om min text, om syftet med min blogg? Vad säger siffrorna om mig:

  • som bloggare?
  • som twittrare?
  • som lärare?
  • som människa?

Varför skriver jag det här inlägget? För att jag brinner för utbildning och lärande eller för att få fler läsare? Eller skriver jag för att jag behöver det? För att jag tycker det är roligt/intressant? Hur mäts värdet av ett blogginlägg? Hur mäter jag att jag träffar rätt målgrupp/läsare? Vilket värde har innehållet i en blogg, om kvaliteten bara är antalet läsare, antalet träffar, antalet länkar? Stämmer då sanningen om att:

The content is the King

The content is the king är en sanning om nätet, som jag brukar säga till mina elever och brukar ge Wikipedia som exempel, och mina elever köper aldrig den sanningen…

För det krävs mer än bara ha ett bra och gediget innehåll för att bli ”the king” eller the queen” på nätet. Det handlar inte bara om att ha ett innehåll, utan också ha kunskap om mediet, om sina läsare samt varför man skapar innehåll på nätet, vad man vill uppnå etc. och allt det har Wikipedia…

Jag inser att med sociala medier, som befinner sig i statistikens förlovade land, eller åtminstone i det land där allt går att mäta, är det lätt att bli offer för siffrorna och deras makt, offer för antalet klick, antalet vänner, följare etc. Frågan man måste ställa sig är vad mäter dessa siffror? Hur mäts kvalitet?  Vad är kvalitet? Är det min, din eller? Vem sätter normen och på vilka villkor? Och hur mäts genomslag?

-Vet du det?
(Jag anar …)

Åter är jag tillbaka i min planhalva, för att inte bli ett offer, eller en som styras av dessa enkla siffror behövs kunskap. Kunskap om:

  • skrivandets hantverk,
  • förmågan att skapa multimedia, att ta bra bilder
  • om digitala publiceringsplattformar, som en bloggar eller en wikis
  • om internets infrastruktur
  • om sociala medier och hur dessa fungerar
  • hur google fungerar,
  • vad du kan läsa ut av statistiken och vad den säger om ditt genomslag,
  • att analysera statistiken utifrån ditt syfte och dina mål
  • textanalys (med ett vidgat textbegrepp) med fokus på syfte och mottagare
  • att söka information och
  • att förhålla sig medveten gentemot den information som vi använder on- resp offline
  • och i källkritik

Jag anser att varje lärare, som tänker sig att arbeta med internet i någon form, allt från att bara konsumera information till att aktivt starta terminen med en klassblogg, behöver grundläggande kunskaper om internet och hur internet fungerar, för att det är så mycket lättare då.

Sedan ska man vara medveten om att på internet går allt att mäta och statistiken är både ett mått på att återkoppling eller och genomslag, men både som konsument och skapare på nätet tycker jag att du fundera på vad dessa klick, views har för betydelse, för värde, och hur de påverkar dig, din text, ditt sätt att agera på nätet…

Sharing is caring -varför är det inte en sanning överallt?

Jag funderar mycket kring hela situationen. Jag har insett att i sociala medier befinner jag mig i ett väldigt speciell verklighet, den är generös, som bygger på att vi som är en del av den världen delar, hjälper och stöttar varandra. Den delen av världen saknas till stora delar i min värld offline, och jag undrar varför? Kulturen i sociala medier är som Evan Ratliff beskriver i sitt inlägg Self-Service: The Delicate Dance of Online Bragging

Immodesty thrives on Facebook and Twitter because they enable what social scientists call self-enhancement — the human tendency to oversell ourselves. But they also nurture a sense of mutual admiration that the offline world often does not. Social networking tends to create self-reinforcing spirals of reciprocal kindness. You like my cat pictures, so I celebrate your job promotion. The incentives tend to be stacked against negativity, and in some cases implicitly discourage it. In the Facebook world, we can Like or Hide things, but there’s no Dislike button — even when you need one.

In fact, James Fowler, a political scientist at UC San Diego who studies social networks both online and off, has shown that positive networks built on cooperation and altruism tend to thrive, while negative ones tend to dissolve. “Apparently, evolution favors behaviors that cause us to disconnect from mean people,” he says.

And why not? In a modern world that bombards us with reasons to feel bad about ourselves, maybe there’s room for a little extra public celebration when things go well. Online, we’re safe to note our achievements, our loves, our tiny daily triumphs in a bid for a little positive feedback. So go ahead and, as the marketing gurus say, tend the Brand of You. Just don’t be me-first. Roll as many logs to others as you do back to yourself. Promote those deserving friends too humble to promote themselves and you’ll be tending the entire social-network ecosystem.

När jag läser detta citat frågar jag mig är det bara ett andrum, ett undantag från den verklighet som gör att vi ständigt känner oss mindre lyckade, kan det inte vara mer?

Kulturen i sociala medier bygger på att vara ödmjuk, lyhörd och tillåtande. Min bild är att i sociala medier finns en kultur, en tanke som bygger på att ”min kunskap växer i mötet med din och tillsammans kan vi skapa något större och i bästa fall något bättre”. Det är en verklighet som finns i sociala medier, på twitter, på flickr, etc. men också i de fysiska möten som jag har med de som befinner sig i sociala medier, hos de som är aktiva, de som delar. Jag har skrivit om flera sådana möten som det med Björn Falkevik.

Igår var jag tillsammans med min familj hemma hos Stellan och Christina Löfving och vi kom naturligtvis att prata omkring just detta, viljan att dela, och generositeten som finns i sociala medier, att vi aldrig hade möts utan sociala medier, aldrig blivit vänner. Christina och jag pratade en del om att det ibland inte förstås av de utanför sociala medier, och bland annat det reflekterar hon kring det i sitt inlägg Närhet, avstånd, djup och ytlighet. Där hon skriver:

Att skriva på nätet är att bjuda på sig själv, på sina tankar, erfarenheter och kunskaper. Det kan sticka i ögonen på folk att man gör det, men det är smällar man får ta. Jag vill inte vara utan dem som inspirerar mig och får mig att fundera vidare. Aldrig någonsin.

Jag inser att jag via just sociala medier har skapat flera sådana relationer, som bygger på att vi delar, bjuder på oss själva, men jag tänker inte outa dem här. Men samtidigt undrar jag om alla förstår att det finns så mycket mer än bara vänner att vinna på att dela, att vara generös. Det belyser Peter Ellwes i följande tweet:

skolor som håller hårt i det ”egna” materialet och inte delar med sig – tänk om! Lärare utvecklas snabbare via feedback från omvärlden.

Och jag tror inte bara att det gäller skolor och lärare, utan alla människor, vi behöver feedback, återkoppling, bli sedda och positivt bekräftade av vår omvärld för att växa och utvecklas. Sedan tror ju jag att vi i skolan kan uppnå enorma vinster av att dela, både för alla för att vi får mer insikter, kunskaper, erfarenheter tillsammans än var och en själv.

Hjalmar Söderberg säger det så tydligt i Doktor Glas 1095:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Men jag tror att mest näring får vi, som människor får mest näring och växer bäst genom positiva nätverk. Jag tror att det är den bästa myllan för att skapa och leva och dela. Vi har alla ett ansvar för att skapa goda spiraler, och skapa fler rum, platser där det är tillåtet att säga att jag är bra, eller få berätta att jag tycker det är roligt att du är bra, sociala medier är för mig ett andrum där det kan ske, jag hoppas och drivs av en vilja att det ska kunna bli så fler delar av mitt liv både on- och offline…

Mina råd till en nyexaminerad lärare

Vilka råd skulle jag ge till en nyexaminerad lärare? Jag kände att jag fick frågan genom att Brian Kotts skickade följande tweet till mig:

@kalexanderson Om du bara hade en timme ….. http://bit.ly/bHQvo5

En stor fråga, en fråga med stort ansvar på mina axlar. Vilka är mina bästa råd? Svårt men jag skulle nog ge följande råd:

  • Våga vara personlig och våga vara dig själv!
    • Dela och var lyhörd, tro på dig själv och berätta om dig själv.
    • Barnen behöver möta människor…
    • du är bra!
  • Häng inte upp dig ”att det är så mycket du ska hinna med”
    • ”du hinner det du hinner”
  • Fokusera på de centrala målen i Läroplanen. Fokusera på skolan huvuduppgifter!
    • Det är inte att hinna med en eller annan lärobok, vårt uppdrag är större än så, fokusera på det
  • Dokumentera ditt och barnens arbete
    • med bilder
    • med texter
  • Var transparent med det som sker i ditt klassrum, dela genom att använda webben:
    • ha en klassblogg,
      • skapa en digitalportfölj för din klass och dina kurser/ämnen
    • en lärarblogg, där du själv reflekterar över ditt och klassens arbete
    • ett klasskonto på Flickr
  • Våga fråga, och fråga igen om allt du undrar över, över allt du vill veta, det du inte förstår
  • Berätta och förklara hur och varför du arbetar som du gör, berätta för alla och använd din kompetens:
    • elever
    • kollegor
    • föräldrar
    • skolledning
    • omvärlden
  • Ta dig en mentor…
    • En som lyssnar, stödjer och ser dig, som har ett ögonblick över då du behöver prata, en som du kan sätta dig tillsammans med och ta en kopp kaffe för att du bara ska få prata om lärarskapet, för man behöver pratat, mycket…
  • Läs bloggar och skaffa dig vänner som de på twitter (idag får BrianKotts vara symbol för lärare på twitter)
  • Ha roligt!
  • Du blir aldrig fullärd, aldrig
    • med åldern och erfarenheten lär man sig hantera situationer, men det uppkommer alltid nya situationer
    • ny kunskap som vi behöver lära oss, (och det är det roliga)
    • vi får nya elever…

Jag skulle nog säga att en nyexaminerad lärare bör läsa följande råd också hämtade från If You Have One Hour with a New Teacher…

  1. Sign up for Twitter! If you need to know why, read this post or read the Innovative Educator’s fantastic blog on how to use Twitter.
  2. Start a classroom blog; Tumblr or Blogspot are just fine – my classroom blog is is well visited by parents and they love how everything is accessible to them.
  3. Start a professional blog for your own reflections, this can even be tied in with your PDP and you will be amazed at the thinking you end up doing.
  4. Meet with teammates, ask questions but don’t forget yourself, after all, you will be teaching your own class and must be able to stand behind what you teach.
  5. Think about a morning and afternoon routine, or coming and going routine if you are non-elementary.  I explain and establish this on the 1st day of school and it sets the tone for the rest of the year’s expectations.
  6. Reflect on your hidden rules of your classroom.  We all have pet peeves, figure your out and then share them with your students!
  7. Come up with community building projects.  Although curriculum will need to get started quickly, make sure you have opportunities where the kids are engaged in something creative to establish trust and excitement in your room.
  8. Send home an introduction letter to students and parents.  Give them insight into you and your classroom.
  9. Don’t waste too much time on your hallway bulletin boards.  Spend the time in your classroom instead, setting it up for great learning and collaboration.  Cybraryman has a wonderful webpage with great resources for how to set up your room to boost learning.
  10. Laugh, joke, smile, and most importantly be yourself! You were hired because you were a great candidate, so go in there and show it.  Curriculum will be taken care of but those first few days set the tone for the year so have fun with it!

Sedan har jag säkert missat massor, massor, men jag vill säga att för nyexaminerade lärare har vi som redan är i yrket ett stort ansvar att stödja, hjälpa, dela och vara närvarande. lyssna, hjälpa, och vara ödmjuka för att det är stort och spännande…

För vi har ju alla varit där, eller hur…

Ett positivt tonläget i bloggsamtalet

I min undervisning har bloggen, som pedagogiskt verktyg, blivit ett naturligt inslag. Bloggen är ett verktyg bland andra verktyg som vi använder för att redovisa kunskap, inget märkligt. Mina elever bloggar för att redovisa sina framsteg, lämna in sina uppsatser, redovisa lektionsuppgifter, för att publicera podcast. Jag bloggar i sin tur för att följa upp och ge tips och råd. Jag gillar verktyget för att det skapar dynamik, och ger mycket möjligheter.

Jag tycker dessutom om att arbeta i offentligheten. Jag tycker att det finns stora fördelar med att alla elever kan ta del av allas arbeten och alla mina kommentarer och råd. Allt för att alla ska kunna lära, ta del av goda exempel. Men det ställer också krav både på mig och mina elever.

Jag är mycket medveten om att det är att jag som är den som initierar samtalet så är mina kommentarer viktiga, min återkoppling är viktig. Det är jag som sätter tonen, tonläget, jag talar om vad som är tillåter och inte tillåtet. Men ytterst är jag ansvarig för vad som är tillåter och inte tillåtet, precis som i mitt analoga klassrum.

I mitt arbete med att kommentera, har jag valt att söka en positiv ingång, att ta fram det som är positivt. Jag lyfter det som andra kan lära av, jag arbetar aktivt för att ha en konstruktiv ton och ta fram det positiva, det som varje elevgrupp tillför till gemensamma arbetet. Min uppgift är att se det som tillför något hos alla elever i alla elever insatser. Det kräver en del, men framför allt kräver det aktivitet hos eleverna. Så här kan det till exempel se ut:

skriver också källkritik till min glädje, visst ironi tycks kunna skönjas bakom orden… kring Skatteverket

Bakom sidan står en myndighet vars vision är: ”ett samhälle där alla vill göra rätt för sig.”

Ännu en snygg källkritik från Louise och Sofia, ni följer verkligen regelboken och jämför med andra källor…

Småfnissar lite i inlägget om Kristina Alexanderson-Källkritik Och inser att ni har blivit lurade, och använder dessutom Mathias Klang i fel sammanhang. Han har skrivit en guide om Copyright/Copyleft och den har jag använt, men inga guider om wordpress eller om hur man skapar en webbplats. Hihihihi

Jag är grymt impad av ert arbete tjejer, men det gäller att kolla upp frökens källor, samt hur hon använder dem, och försöker ni ju göra …. härligt!

Tonläget, och samtal kring tonläget har varit något som jag och eleverna kom tillbaka till i många sammanhang, och det är ett arbete som vi gemensamt och tillsammans skapar. Vi pratar också om tonläge och ton i klassrummet, gemensamt, vi belyser frågor kring hur det är att arbeta på internet, att får taskiga kommentarer, vad man kan göra etc. Och jag tycker att vi vårt gemensamma arbete hitta ett tonläge där jag kunde puffa och knuffa och stödja, hjälpa och finnas närvarande. Men det är inte alltid enkelt.

Ett av de finaste inlägg jag någonsin fått, den finaste bekräftelsen på att mitt arbete verkligen hjälpte någon, fick en annan människa att ta ett steg framåt, är när Emelie skrev följande en kommentar som visar på hur stark IKEA-effekten är och blir för skolarbete när elever arbetar med sociala medier…

Jag vill tillägna det här inlägget till min blogg som fyller 100 inlägg idag och till min handledare Kristina .

Idag har jag skrivit mitt hundrande inlägg i min lilla blogg ! Och jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Inte för att jag har världens mest revolutionerande och coolaste blogg men för att jag faktiskt har skapat någonting. Jag tycker om min blogg, den är min och bara min, och så brukar jag inte känna med mycket. Kärleken till min blogg har sakta men säkert vuxit. Eftersom det är jag som skrivit alla texter, valt alla bilder osv känns bloggen som något viktigt. Jag har lagt ner så mycket tid och energi på den att jag vill skydda den mot allt ont. Den har blivit som min lilla bebis som jag måste ta hand om, och jag älskar det.

Jag är så himla glad att jag valde att just skapa en blogg som projektarbete. Processen har varit jobbig och trälig men riktigt rolig och lärorik. Jag har verkligen tyckt om att hålla på med bloggen och det lutar åt att jag kommer att fortsätta blogga trots att projektarbetet är över.

Det är en fin kommentar, den är underbar för när hörde du senast en elev prata om sitt skolarbete som ”bebis”, jag bara undrar. Samtidigt så ser jag den som en fin biljett på att vårt bloggsamtal har fungerat.

Det finns en törst på Wikipediakunskap i skolan

Igår skrev jag ett inlägg om Wikipedia, och responsen har varit helt oväntad, i synnerhet i förhållande till att det är mitt i sommarlovet. Det tycks finnas en enorm törst efter kunskap om Wikipedia i skolan. Mitt inlägg kan kanske inte släcka den Wikipedia-törst som finns där ute i skolan, men jag har lovat @opedagogen att komplettera med lite bilder, och förklaringar. Det kommer så snart jag har semestrat klart.

Sedan ska jag skriva ett om Creative Commons också, med lite tips på vad jag brukar lära mina elever om upphovsrätt och Creative Commons, med övningar där till.

Via mejl fick jag följande respons från Anne-Marie Körling, som skriver:

Nu har jag skickat ut en länk till ditt Wikipediainlägg till hela min kommun. Du ska ha en pedagogisk ros för ditt inlägg – alla inlägg med – näe – du ska ha blomsterfång. Det är något annat jag tänker på också – det är ordet SHARE som jag tycker är något större i engelska ordet – och det gör vi på nätet. Vi delar generöst med oss. Vilket kollegium vi utgör. Öppet för alla. Jag kan bli rörd till tårar när jag tänker på det. Och just för sådana inlägg som jag nyss läst hos dig. Återigen – hur säger man tack när hjärtat vill skrika ut det.

Och du – publicera mitt mail i din blogg.

Sedan fick jag en underbar länk av Britt Tågmark om att hon lagt upp mitt Wikipedia inlägg på Kumlas skolwebb, kolla så snyggt det blev:

Och jag hamnade i Veckans bästa, med kommentaren:

Så ofantligt bra! Skriv in i läroplanen genast!

och tack till Lars Lundqvist för att du puffa för mig på Facebook, och tack alla som retweetade mig på Twitter 🙂 Tänk med ett semesterinlägg om Wikipedia…

Personlig, men inte privat – en kommentar om Facebook

Jag skrev ett inlägg Vän på Facebook, en komplicerad historia för lärare för ett tag sedan om Facebook och att jag låter mina elever bli mina vänner på Facebook, men att det är deras val. Jag ”addar” inte dem, men de som vill ha mig som ”vän” får gärna adda mig och jag accepterar, alltid!

Inlägget har väckt mycket funderingar, frågor och en del diskussion, som i kan läsa om i samband med inlägget. Många tycks tycka vän med elever på Facebook innebär att blandar ihop privatliv med sitt professionella, yrkesliv.

Det har fått mig att fundera mycket kring begreppen privat, professionellt och personligt. När jag läser Malin Strömans inlägg Alla kan inte vara vuxna och professionella att hon fick följande reaktion på mitt inlägg av en förskoleföreståndare:

Den förskoleföreståndare som satt vid middagsbordet reagerade direkt mycket starkt mot detta. Hon förstod inte alls varför lärare skulle, och upplevde direkt att lärare och elever inte ska involveras i varandras privatliv. Normalt sett vill lärare inte jobba i det område de bor i just av denna anledning. De vill inte jobba när de är lediga. Det ska vara skillnad mellan arbetsroll och privatliv.

Jag undrar hur den förskoleföreståndaren förhåller sig till sina förskolelärare, får inte de heller bli vänner med henne på Facebook? Är det inte samma sammanblandning mellan privat och professionellt? Problematiken ligger i mina ögon inte i frågan om privat kontra professionellt, utan i makt och relationer, påverkan och asymmetriska relationer som finns mellan arbetsgivare-arbetstagare, lärare och elev. Sedan kommer ålder, mognad och ansvar till som aspekter för mig som är lärare i förhållande mellan mig och mina elever.

Malin Ströman berättar vidare väldigt personligt och fint om sina egna högstadieår och vilken betydelse hennes klassföreståndare hade för henne:

Jag minns min egen högstadietid som fasligt rörig. Tonåringar (fler än jag måste jag väl ändå tro) bryter sig med bravur loss från sina föräldrar och lyssnar främst till sina vänner och till media (Internet, TV, musik). Jag uppskattade mina klassföreståndare enormt mycket. För det första var de feminister och noga med att hålla en jämn fördelning av uppmärksamhet och hörda röster tjejer och killar emellan. Men sen var de också ganska privata – vuxna, mycket närvarande och personliga. Jag trodde på dem, på vad de sa, och på att de fanns där för mig.

I mina ögon visar Malin på vikten av att unga i skolan har lärare som vågar vara personliga, det betyder inte att jag behöver vara privat. Jag har sett mitt engagemang i sociala medier främst som del av mitt arbete, som en del av mitt lärarskap, eller min roll som utbildningsansvarig för Webbstjärnan.

Jag försöker vara personlig men avstår från att vara privat. Det är en gränsdragning, som är viktig för mig.

När jag arbetar med retorik med mina elever brukar vi prata en hel del kring skillnaden mellan privat och personlig. Jag brukar säga till mina elever att vi människor är intresserade av andra människor, vi vill veta mer om den andre, om personen bakom faktan, bakom talet. Och jag brukar exemplifiera med att säga till mina elever att de aldrig lyssnar så bra som när jag berättar något som de kan relatera till, när jag berättar något om mig själv som människa, att jag kopplar någon komplicerad teori till deras vardag, till mig eller min familj. Det är ett retorisk grepp.

Det tycks vara en sanning som de tagit med sig och i deras diplom till mig på skolavslutningen skrev de:

-du pratar alltid om dina barn för att få oss att lyssna, personlig som retorisktknep!

-för roligt att dra upp sonens kalsonger ur väskan i klassrummet

Jag är medveten om att när jag är personlig så lyssnar mina elever bättre. Och att jag vågar vara personlig gör också att de får en relation till mig, som människa, jag blir något mer än bara en lärare, en byråkrat. Facebook är för mig en personlig arena, men absolut inte privat. Så när det kommer till den aspekten på Facebook, att elever på Facebook skulle leda till att jag blandar ihop privat (om Facebook nu är privat) med mitt professionella, det valde jag att göra i och med att jag fick bli vän med min rektor.

Jag tror med andra ord att jag kan vara personlig och professionell i förhållande till mina elever även på Facebook.

Handen på hjärtat, vad kan du om Wikipedia?

Alla, och jag menar alla behöver lära sig hur Wikipedia fungerar. Handen på hjärtat vad kan du om Wikipedia? Och om du är lärare vad lär du dina elever om Wikipedia?

Jag lär mina elever att Wikipedia är en bra källa, en viktig källa, en källa som alla kan redigera, en källa som de ska använda för att den är aktuell, relevant och uppdaterad.

Jag lär mina elever att:

  • det finns de som klottrar på Wikipedia,
  • det finns de som aktivt saboterar artiklar på Wikipedia

Ett klassiskt exempel är artikeln om John Seigenthaler

  • det finns de som prövar hur pass källkritiska vi är i vår användning av Wikipedia

Ett spännande exempel är irlänska studenten Shane Fitzgerald som planterade ett fejkcitat i Wikipedia av den franske kompositören Maurice Jarre ”When I die there will be a final waltz playing in my head” i Wikipedia, för att undersöka hur de skulle spridas och användas.

The 22-year-old sociology and economics student at University College Dublin said he had expected blogs and perhaps small newspapers to use the quotes but did not believe major publications would rely on Wikipedia without further checks.

”I was wrong. Quality newspapers in England, India, America and as far away as Australia had my words in their reports of Jarre’s death,” Fitzgerald wrote in an article in Thursday’s Irish Times newspaper.

Britain’s Guardian was one title that had to correct its obituary, saying the fake quotes appeared to have originated on Wikipedia before being duplicated on other websites.

”The moral of this story is not that journalists should avoid Wikipedia, but that they shouldn’t use information they find there if it can’t be traced back to a reliable primary source,” said the Guardian’s readers’ editor Siobhain Butterworth.

Notisen är från Reuters och publicerades 7 maj 2009

  • det finns de som aktivt bidrar till Wikipedia sk wikipedianer

Men jag lär också mina elever:

  • hur de ska skapa en permanent länk till en artikel i Wikipedia (kolla i verktygslådan)
  • att Wikipedia är en grym källa för att hitta andra källor (kolla länkar)
  • att de måste dubbelkolla, och kolla referenserna
  • vad de kan hitta för information på en artikelsida

Sedan lär jag mina elever

Men jag lär mina elever hur Wikipedia är uppbygd:

  • hur de ska göra för att redigera en artikel
  • hur de ska göra för att skapa en artikel att de ska leka i sandlådan
  • vad som krävs för att en artikel på Wikipedia ska bli godkänd
  • att de ska skapa ett konto på Wikipedia
  • att som användare på Wikipedia har du rätt att vara anonym

Jag lär dem att

  • att de ska skriva en kommentar i loggen när de redigerat en artikel
  • att de bör följa diskussionen på diskussionssidorna
  • att de ska titta på historiksidan (som finns till alla artiklar på Wikipedia)

Jag lär också mina elever att

  • Wikipedia startades 2001 (inte ens 10 år)
  • att syftet är att samla all världens kunskap
  • att det är ett projekt som inte finansieras genom annonser
  • att alla får bidra och välkomnas att bidra
  • att det är gigantiskt samarbetsprojekt

Sedan är det så mycket mer så mycket mer, som ständigt händer kring Wikipedia som jag diskuterar med mina elever. Alltför att mina elever ska känna att de förstår och kan hantera källor som Wikipedia, att de inte ska undvika Wikipedia utan veta hur de ska använda källan och granska källan, och vilka källor som artiklarna har. För Wikipedia till skillnad från ”traditionella” uppslagsverk anger sina källor, så att du som användare ska kunna kontrollera dem, och det har vi som användare ett ansvar att göra. Ansvar och förtroende är nyckelord för en källa som Wikipedia.

Jag vet att genom Wikipedia kan mina elever lära sig enormt mycket om webben, webbpublicering och källor samt källkritik, upphovsrätt och Creative Commons. Sedan är det så att i vårt arbete med Wikipedia är det alltid så att jag lär mig mer, nytt och sånt som jag inte visste. Det är lyckan med att vara lärare, att jag ständigt får lära nytt, om och om igen.

Lite referenser som kan hjälpa dig en bit på vägen:

Ett poetiskt manifest riktat till mig, till dig om framtiden

Anne-Marie Körling kör på sin blogg en serie med lektionstips, idéer på lektioner som hon vill att andra ska göra, som hon vill inspirera andra lärare att göra tillsammans med sina elever. Här kommer ett inspirationstips från Youtube, som jag har fått av BrianKotts (har jag sagt att ni bör följa honom på twitter, om du inte gör det så starta nu).

Detta klipp är ett manifest skrivet av barn riktat till mig, dig till alla er i skolan som inte ännu ser datorn som ett ”naturligt inslag i er undervisning”.

Texten i sig är som en dikt, och barnen som läser in den har spelat in den och lagt upp den på Youtube, med musik i bakgrunden som förstärker upplevelsen. Den är underbar och så fin och äkta jag bara älskar formuleringen

”Vi fuskar inte, vi samarbetar”.

Det är en dikt om framtiden som är…och skolan, vi som blockerar framtiden, vi som är rädda, ett uppmaning om att låta barnen få tala, de är annorlunda, ett rop på oss, på att vi ska hjälpa eleverna in i framtiden stiga ur textböckerna, ut ur textböckerna…

Låt eleverna visa det, en uppmaning om att vi vuxna måste vara modiga, för barnen är redan där…

Dikten är svaret på några enkla frågor Vad är framtiden, var befinner sig skolan och hur hjälper skolan barnen in i framtiden, låt oss göra resan tillsammans…

Låt dina elever också skriva dikter som ni spelar in på film, sedan kan ni publicera dem på Youtube ni med, kom igen! Gör som A_nikas, vågar inte dela hennes underbara elevfilmer, men fråga henne. De är så fina.

Samband mellan nätmobbning, anonymitet och tonläge på nätet

I samband med diskussionen kring nätet och sociala medier kommer alltid de mörka sidorna upp. Att gränserna inte är tydliga, att vi inte har tydliga normer för hur ”vi” beteer oss mot varandra online. När det kommer till unga och sociala medier kommer diskussionen in på mobbning och beteenden, och ofta får barn och unga stå som symboler för att tonen i sociala medier kan vara ganska rå.

Igår läste en intervju med John Palfrey, Harvard Law School professor, co-director of Harvard’s Berkman Center for Internet & Society, and author of ”Born Digital: Understanding the First Generation of Digital Natives.” som i en intervju i New York Times blir intervjuad om Q&A: Rumors, Cyberbullying and Anonymity och där börjar med att definiera mobbning på nätet enligt följande:

Cyberbullying is when kids treat one another awfully online, when they hurt one another psychologically. So an example might be going onto Facebook and saying something cruel about one of your peers on their Web pages, their Facebook page. It might be going on MySpace and posting something there. It might be spreading something on a service like Twitter. It’s the act of bullying, only doing it online.

Mobbning på nätet skiljer sig inte från annan form av mobbning. Det enda som mobbarna gör är att använda teknologin för att kränka andra. Det är även Stig Roland Rask inne på i artikeln ”Inte märkligt att mobbning sker på nätet”

Nätet är bara en ny arena för mobbning. Det är inte märkligt att mobbning sker på den arenan för det är ju där ungdomar umgås. På samma sätt som det där finns hyllningar och kärleksförklaringar finns det hån och trakasserier. Men det är inte någon ny sorts mobbning som kräver speciella kunskaper, säger han.

Det finns dock en skillnad: angreppen når betydligt fler.

Mobbningen sker och många gånger tycks de som kränker andra gömma sig många bakom anonymitet, att i den anonymitet som internet ger blir många mer djärva och tar ut svängarna på ett sätt som de annars kanske inte skulle göra.

Det får mig att tänka på att jag för ett tag sedan träffade en forskare för att prata om just sociala medier och skolan, och i samband med intervjun så ställde jag en fråga som jag undrat mycket över nämligen varför man alltid erbjuds anonymitet i förhållande till forskningsrapporter. Är det det så viktigt, ska inte jag kunna stå för det jag säger. Svaret jag fick var väldigt tydligt:

att anonymitet är viktig för att respondenten ska kunna ge en så ”äkta” ärlig bild som möjligt av det som forskaren vill studera. Vidare fick jag reda på att de bästa svaren får man aldrig på kontoret med sekreteraren närvarande utan utanför kontoret i en avslappnad miljö.

Men det där med anonymitet på nätet är en komplicerad fråga och det belyser även David Mikkelson när han säger:

DP: So many of the things that are wrong with the Internet have to do with anonymity. What would be wrong with everyone being attached to their own names everywhere they go on the Internet?

JP: I think it’d be great if more people were more accountable about how their lead their lives online. And if people, in fact, used their real names more frequently.

Facebook has an advantage, for instance, over some other social networks because people tend more likely to be themselves. But the fear around anonymity is that there are places in the world where it’s very important. People are able to be anonymous and to say things about their government, for instance, without the likelihood that they’re going to be put in jail the next day. But I think in everyday life, for kids dealing with one another, or grownups dealing with one another, or corporations dealing with one another, we should be much more accountable and we should use our real names.

Men hans slutsats att vi umgänget med varandra bör vi kunna stå för våra handlingar och våra åsikter och det har vi en större benägenhet att göra om vi använder våra riktiga namn. Sedan måste vi också ta i beaktan det Elza Dunkels säger i artikeln Skillnad på mobbning och nätspråk:

Men Elza Dunkels menar att man i debatten klumpar ihop frågan om nätbeteende med regelrätt mobbning som flyttat ut på nätet. Hon menar att vi måste skilja på mobbning och det speciella nätspråket där överdrifter och förstärkningar ingår.

– Mobbning är mobbning och ett problem som vi hittills haft svårt att lösa. Ofta ser man nätet som något som ytterligare försvårar arbetet med att stävja trakasserierna. Men egentligen ger nätet en möjlighet här. Mobbarna synliggörs och bevisen är fler. En framväst hotelse i en korridor kan vara omöjlig att belägga, ord står mot ord, men en skriven kommentar på nätet försvinner inte.

Det finns skolor som redan börjat använda internet som ett verktyg i jakten på mobbare. Flera skolor har ett speciellt nummer dit elever kan ringa eller sms:a om de utsatts för kränkningar på nätet. Skolan försöker sedan ta reda på vad som har hänt och vem som ligger bakom kränkningen.

Att det finns ett språk, ett sätt att bruka språket bland unga som vi äldre inte alltid är bekväma med, och att vi måste vara tydliga med att skilja på begreppen. Sedan är Elza Dunkels slutsats om att internet är en tillgång i arbetet med mobbning, och tonläge samt valörer i språket viktig att vi tar till oss i arbetet med skolans värdegrund.

Vi i skolan bör arbetar med de språkliga uttrycken pratar om hur svårt och fyrkantigt det skrivna kan uppfattas, samt att vi vuxna inte bara slår på stora trumman om att på internet mobbar bara eleverna varandra. Sedan måste vi naturligtvis också prata om kränkningar och mobbning, och varför det uppstår och hur vi arbetar mot det.

En bra utgångspunkt för att prata om språk och ton kan vara Nikke Lindqvist och Niclas Strandhs inlägg Måste man vara snäll som belyser vikten av att han en konstruktiv ton i dialogen på nätet precis som i alla andra samtal vi har. Det är något som alla vinner på.

Innan man letar efter oskrivna regler bör man påminna sig om att det inte finns två verkligheter, en vanlig och en på internet. Det anslag och det bemötande som fungerar bra i ett samtal ansikte mot ansikte på ett torg fungerar därför också bra i sociala medier. Där någonstans tycker jag sedan man kan sluta leta eftersom man redan funnit en bra tumregel:

Uttryck dig som du skulle göra om personen du vänder dig till sitter mittemot och det finns andra människor runt bordet som hör er.

Ömsesidig respekt, lyhördhet, nyfikenhet, tydlighet och självdistans är några av de saker som jag tycker präglar ett bra politisk samtal, oberoende av var det förs. Hot, grova tillmälen, rasistiska kommentarer och åsidosättande av andras integritet är exempel på sådant som de flesta betraktar som övertramp

Den diskussionen behöver vi föra i skolan också, men för att vi ska förstå hur samtal sker på nätet behöver vi också vara online och se internet och datorn som något mer än ”ett redskap där man löser uppgifter, lär sig multiplikations-tabeller t.ex.” Något som Mats Lindholm reflekterar över i inlägget Datorn är social.

Jag gästarbetar lite åt Systra Mi, Anne-Marie Körling

Jag har fått äran att hjälpa Anne-Marie Körling lite med hennes blogg Körlingsord. Jag har fått lyckan att vara gästarbetare på hennes blogg. Hon har bett mig hjälpa henne lite med några WordPress plugins, och jag har tagit mig friheten att lägga till några till för att det ska hennes underbara texter ska bli lästa fler gånger och av ännu fler.

  • Spana in plugin-et Yarpp

Jag vet att Anne-Marie är stolt över sin blogg, och jag känner mig som ”en liten lurker” som går in på hennes sajt och fixar och grejar lite, utifrån mitt tycke och mina kunskaper om bloggeri och WordPress.

Men eftersom jag känner mig lite som en besökare som tagit över någons hem, bloggen är Anne-Marie Körlings virtuella hem, på nätet, och hon har sin ordning, sin idé om hur det ska vara, och där kommer jag och klampar in. Så jag frågar ständigt om det blev som hon ville, om hon tycker att det är ok. Idag fick jag ett mejl i min inbox som gjorde mig lycklig Anne-Marie Körling skriver så här om mina besök i hennes blogg:

Du får bosätta dig i den, pinka in revir, äta blåbär där, skriva på väggarna, skratta högt i garderoben, sitta vid fikabordet och skvallra, undersöka mörka sidor, klaga på att mjölken är sur i kylskåpet, slippa diska den interaktiva kaffekoppen, lägga fötterna på bordet, vila ut på soffan, sitta på balkongen och ropa – kom med te, chokladbitar och mackor!
Och du får publicera mitt svar om du vill… Kram Anne-Marie

Jag tänker jag har fått en inbjudan som heter duga, och den vill jag verkligen tacka för, systa mi!

Ticketack, skulle Anne-Marie säga, jag säger vinkevink för det är vi överens om att jag ska göra. Tack för att du finns och för att du är så generös Anne-Marie Körling