Kommunikation är delad makt, delat ansvar även i sociala medier

I radion surrar den senaste nyheten om Migrationsverkets utredning mot en av sina handläggare som misstänks för att ha uttryckt sig rasistiskt på Facebook. Vilket ansvar har arbetsgivaren för det som sker i sociala medier?

Frågan som återigen kommer till ytan är yttrandefrihet kontra arbetet, privat kontra offentligt i sociala medier. Vad är det som gäller hur ska arbetsgivaren agera, vilket ansvar har den anställde? I radion uttalar sig mediestrategen Brit Stakston och säger som vanligt mycket kloka saker som:

Kommunikation är delad makt och delat ansvar, ansvar för hur kan detta uppfattas?

Arbetsgivare har ett ansvar för att föra samtal och medvetande göra sina anställa om att det är viktigt att tänka och ha å åtanke hur sociala medier fungerar att det du säger lätt kan spridas, skickas vidare, lyft ur sitt sammanhang hamnar i ett i ett annat sammanhang.

It takes 1000 tweets to build a reputation and 1 to change it all. (7 dödssynder i twitter)

Brit lyfter fram samma vikten att prata om hur dessa medier fungerar, att prata om hur kommunikationen i sociala medier skiljer sig från ett samtal med grannen. Vi behöver prata om hur vi pratar om jobbet och förstå konsekvenserna av våra åsikter för vårt arbeta.

Kommunikation i sociala medier det är privat men min omgivning kommer att uppfatta det som offentligt

Brit lyfter frågan om att det i offentlig förvaltning finns en rädsla att ta upp frågan om vad och hur man pratar om arbetet, jobbet i sociala medier, att det ska upplevas som arbetsgivaren inskränker yttrandefriheten. Sedan tar Brit Stakston upp ett beklämmande exempel på en grupp rektorer som visste att en fritidsledare mobbades av elever på Facebook, på eleverna fritid, och de ställde frågan om de skulle gå in och agera. Brit är tydlig:

Naturligtvis ska ni gå in Facebookgruppen och diskutera det som händer i facebookgruppen, inte reglera det som ska sägas, inte förbjuda samtalet, men visa er närvaro. Sedan behövs det riktlinjer.

Om åsikter om det som kopplas till det som man arbetar med…

Känn ett ansvar för det du kommunicerar om, hur uppfattar min omgivning det här…

Lyssna på hela intervjun med Brit Staktson på Sverigesradios sajt. Den hjälper och ger alla vägledning i hur de ska hantera sociala medier. Vi har ett ansvar, ett delat ansvar!

13 reaktion på “Kommunikation är delad makt, delat ansvar även i sociala medier

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: Maria Mamma Telenius

  3. Pingback: Maria

  4. Johan

    I fallet med fritidsledaren som blev mobbad så menade nog Britt att rektorerna skulle prata med eleverna IRL och diskutera hur det de skriver sårar en annan människa och jag förstår inte alls vad hon menar med att man inte får reglera eller förbjuda det som sägs i detta fall. Mobbning är olagligt och sådant som är olagligt innefattas inte av yttrandefriheten eller har jag fel kanske…..?

  5. Kristina

    Trakasserier är olagligt, kräkningar likaså, och visst gäller samma lagar på nätet som överallt annars. Men i samtal om skolan måste vi i skolan också delta, inte bara passivt stå bredvid och låta det pågå, så uppfattar jag andemeningen. Exemplet visar på bristen på handling, osäkerhet inför ansvar och hur man ska agera.

    1. Plura

      Kristina – det är förbluffande okunnigt om dessa frågor. Så fort det kommer till rektors eller skolledningens kännedom ska de agera direkt. Lagen är strikt i den meningen att den som blir trakasserad eller kränkt inte behöver bevisa det. Jag säger bara Bjärsta. Något mer klantigt skött har jag inte varit med om. Skolan bör nogsamt läsa skollagens kapitel 14a och diskrimineringslagen. Det är de två lagrum som gäller.

        1. Plura

          Självklart menar jag både läsa och agera. Ibland finns hälften i huvudet och hälften på nätet (det man förr sa ”på pappret”).

  6. Plura

    Sedan lite allmänt.

    Tycker fenomenet känns igen från stenåldern när mailet kom. Där fördes denna typ av kommunikation, dock i en begränsad grupp. Det är så lätt att i ilskan slänga med orden och trycka på knappen.

    Samma förhållningssätt ska gälla på nätet i de sociala medierna som när man offentligt pratar inför andra.

    Ibland blir jag riktigt skrämd när man läser kommentarer till artiklar i tidningarnas nätupplagor. Det verkar som skribenterna tror att de sitter hemma och skriver, ingen ser. Folk måste ha dåliga spärrar för hur de uttrycker sig. Jag gömmer mig bakom en skärm och tangentbord. Ingen ser mig. Ack vad de bedrar sig. Därför har skolan ett uppdrag att lära ungarna vikten av vilken ton man har när man kommunicerar. Och de äldre att förstå hur man kommunicera på nätet. Att det inte går att gorma som hemma i soffan.

    Tycker det är viktigt att man är personlig när man skriver. Men det innebär inte att jag ska vara privat när jag är ute på nätet. En konst många borde lära sig. Kanske en kurs i skolan på vad skillnaden är.

    Det blev mycket, men en bok om ”vet och etikett” på nätet vore inte så dumt. Kanske du Kristna kan skriva en sådan!!

    1. cwasteson

      Klokt!

      Visst är det lite som bilförare som vågar skrika obscena saker och räcka finger åt folk, i tron att de är skyddade (och anonyma?) i sina egna bilar?

  7. cwasteson

    Ett bra inlägg! Tack!

    Jag har lyssnat på Ring P1 och förstått att det råder mycket olika meningar kring om yttrandet ska uppfattas som rasistiskt, men det är väl en annan fråga?! Principfrågan, som du tar upp här, är mycket mer intressant!

Kommentarer inaktiverade.