Samband mellan nätmobbning, anonymitet och tonläge på nätet

I samband med diskussionen kring nätet och sociala medier kommer alltid de mörka sidorna upp. Att gränserna inte är tydliga, att vi inte har tydliga normer för hur ”vi” beteer oss mot varandra online. När det kommer till unga och sociala medier kommer diskussionen in på mobbning och beteenden, och ofta får barn och unga stå som symboler för att tonen i sociala medier kan vara ganska rå.

Igår läste en intervju med John Palfrey, Harvard Law School professor, co-director of Harvard’s Berkman Center for Internet & Society, and author of ”Born Digital: Understanding the First Generation of Digital Natives.” som i en intervju i New York Times blir intervjuad om Q&A: Rumors, Cyberbullying and Anonymity och där börjar med att definiera mobbning på nätet enligt följande:

Cyberbullying is when kids treat one another awfully online, when they hurt one another psychologically. So an example might be going onto Facebook and saying something cruel about one of your peers on their Web pages, their Facebook page. It might be going on MySpace and posting something there. It might be spreading something on a service like Twitter. It’s the act of bullying, only doing it online.

Mobbning på nätet skiljer sig inte från annan form av mobbning. Det enda som mobbarna gör är att använda teknologin för att kränka andra. Det är även Stig Roland Rask inne på i artikeln ”Inte märkligt att mobbning sker på nätet”

Nätet är bara en ny arena för mobbning. Det är inte märkligt att mobbning sker på den arenan för det är ju där ungdomar umgås. På samma sätt som det där finns hyllningar och kärleksförklaringar finns det hån och trakasserier. Men det är inte någon ny sorts mobbning som kräver speciella kunskaper, säger han.

Det finns dock en skillnad: angreppen når betydligt fler.

Mobbningen sker och många gånger tycks de som kränker andra gömma sig många bakom anonymitet, att i den anonymitet som internet ger blir många mer djärva och tar ut svängarna på ett sätt som de annars kanske inte skulle göra.

Det får mig att tänka på att jag för ett tag sedan träffade en forskare för att prata om just sociala medier och skolan, och i samband med intervjun så ställde jag en fråga som jag undrat mycket över nämligen varför man alltid erbjuds anonymitet i förhållande till forskningsrapporter. Är det det så viktigt, ska inte jag kunna stå för det jag säger. Svaret jag fick var väldigt tydligt:

att anonymitet är viktig för att respondenten ska kunna ge en så ”äkta” ärlig bild som möjligt av det som forskaren vill studera. Vidare fick jag reda på att de bästa svaren får man aldrig på kontoret med sekreteraren närvarande utan utanför kontoret i en avslappnad miljö.

Men det där med anonymitet på nätet är en komplicerad fråga och det belyser även David Mikkelson när han säger:

DP: So many of the things that are wrong with the Internet have to do with anonymity. What would be wrong with everyone being attached to their own names everywhere they go on the Internet?

JP: I think it’d be great if more people were more accountable about how their lead their lives online. And if people, in fact, used their real names more frequently.

Facebook has an advantage, for instance, over some other social networks because people tend more likely to be themselves. But the fear around anonymity is that there are places in the world where it’s very important. People are able to be anonymous and to say things about their government, for instance, without the likelihood that they’re going to be put in jail the next day. But I think in everyday life, for kids dealing with one another, or grownups dealing with one another, or corporations dealing with one another, we should be much more accountable and we should use our real names.

Men hans slutsats att vi umgänget med varandra bör vi kunna stå för våra handlingar och våra åsikter och det har vi en större benägenhet att göra om vi använder våra riktiga namn. Sedan måste vi också ta i beaktan det Elza Dunkels säger i artikeln Skillnad på mobbning och nätspråk:

Men Elza Dunkels menar att man i debatten klumpar ihop frågan om nätbeteende med regelrätt mobbning som flyttat ut på nätet. Hon menar att vi måste skilja på mobbning och det speciella nätspråket där överdrifter och förstärkningar ingår.

– Mobbning är mobbning och ett problem som vi hittills haft svårt att lösa. Ofta ser man nätet som något som ytterligare försvårar arbetet med att stävja trakasserierna. Men egentligen ger nätet en möjlighet här. Mobbarna synliggörs och bevisen är fler. En framväst hotelse i en korridor kan vara omöjlig att belägga, ord står mot ord, men en skriven kommentar på nätet försvinner inte.

Det finns skolor som redan börjat använda internet som ett verktyg i jakten på mobbare. Flera skolor har ett speciellt nummer dit elever kan ringa eller sms:a om de utsatts för kränkningar på nätet. Skolan försöker sedan ta reda på vad som har hänt och vem som ligger bakom kränkningen.

Att det finns ett språk, ett sätt att bruka språket bland unga som vi äldre inte alltid är bekväma med, och att vi måste vara tydliga med att skilja på begreppen. Sedan är Elza Dunkels slutsats om att internet är en tillgång i arbetet med mobbning, och tonläge samt valörer i språket viktig att vi tar till oss i arbetet med skolans värdegrund.

Vi i skolan bör arbetar med de språkliga uttrycken pratar om hur svårt och fyrkantigt det skrivna kan uppfattas, samt att vi vuxna inte bara slår på stora trumman om att på internet mobbar bara eleverna varandra. Sedan måste vi naturligtvis också prata om kränkningar och mobbning, och varför det uppstår och hur vi arbetar mot det.

En bra utgångspunkt för att prata om språk och ton kan vara Nikke Lindqvist och Niclas Strandhs inlägg Måste man vara snäll som belyser vikten av att han en konstruktiv ton i dialogen på nätet precis som i alla andra samtal vi har. Det är något som alla vinner på.

Innan man letar efter oskrivna regler bör man påminna sig om att det inte finns två verkligheter, en vanlig och en på internet. Det anslag och det bemötande som fungerar bra i ett samtal ansikte mot ansikte på ett torg fungerar därför också bra i sociala medier. Där någonstans tycker jag sedan man kan sluta leta eftersom man redan funnit en bra tumregel:

Uttryck dig som du skulle göra om personen du vänder dig till sitter mittemot och det finns andra människor runt bordet som hör er.

Ömsesidig respekt, lyhördhet, nyfikenhet, tydlighet och självdistans är några av de saker som jag tycker präglar ett bra politisk samtal, oberoende av var det förs. Hot, grova tillmälen, rasistiska kommentarer och åsidosättande av andras integritet är exempel på sådant som de flesta betraktar som övertramp

Den diskussionen behöver vi föra i skolan också, men för att vi ska förstå hur samtal sker på nätet behöver vi också vara online och se internet och datorn som något mer än ”ett redskap där man löser uppgifter, lär sig multiplikations-tabeller t.ex.” Något som Mats Lindholm reflekterar över i inlägget Datorn är social.

11 reaktion på “Samband mellan nätmobbning, anonymitet och tonläge på nätet

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: malin ströman

  3. Pingback: Tina Kaikkonen

  4. malin ströman

    åh vilken bra sammanställning igen,
    du jobbar mycket utifrån ungdomarnas uppförande på nätet, när jag har jobbat med Stardoll har vi också sett det som att vi/de som driver en sajt/community kan påverka tonläget genom att vara bestämda i acceptansnivån. Jag upplevde och tror också att det går att driva stora sajter där mobbning och dålig ton mot varandra inte är accepterat, måste skriva en hel post om detta – återkommer 🙂

  5. Pingback: Anne-Marie Körling

  6. Pingback: Elisabet Norin

  7. Pingback: elisabetnorin

  8. Pingback: Internets mörka bakgård « En pappersfri skola

  9. Pingback: Veritofobi – rädsla för sanning och verkligheten

Kommentarer inaktiverade.