Personlig, men inte privat – en kommentar om Facebook

Jag skrev ett inlägg Vän på Facebook, en komplicerad historia för lärare för ett tag sedan om Facebook och att jag låter mina elever bli mina vänner på Facebook, men att det är deras val. Jag ”addar” inte dem, men de som vill ha mig som ”vän” får gärna adda mig och jag accepterar, alltid!

Inlägget har väckt mycket funderingar, frågor och en del diskussion, som i kan läsa om i samband med inlägget. Många tycks tycka vän med elever på Facebook innebär att blandar ihop privatliv med sitt professionella, yrkesliv.

Det har fått mig att fundera mycket kring begreppen privat, professionellt och personligt. När jag läser Malin Strömans inlägg Alla kan inte vara vuxna och professionella att hon fick följande reaktion på mitt inlägg av en förskoleföreståndare:

Den förskoleföreståndare som satt vid middagsbordet reagerade direkt mycket starkt mot detta. Hon förstod inte alls varför lärare skulle, och upplevde direkt att lärare och elever inte ska involveras i varandras privatliv. Normalt sett vill lärare inte jobba i det område de bor i just av denna anledning. De vill inte jobba när de är lediga. Det ska vara skillnad mellan arbetsroll och privatliv.

Jag undrar hur den förskoleföreståndaren förhåller sig till sina förskolelärare, får inte de heller bli vänner med henne på Facebook? Är det inte samma sammanblandning mellan privat och professionellt? Problematiken ligger i mina ögon inte i frågan om privat kontra professionellt, utan i makt och relationer, påverkan och asymmetriska relationer som finns mellan arbetsgivare-arbetstagare, lärare och elev. Sedan kommer ålder, mognad och ansvar till som aspekter för mig som är lärare i förhållande mellan mig och mina elever.

Malin Ströman berättar vidare väldigt personligt och fint om sina egna högstadieår och vilken betydelse hennes klassföreståndare hade för henne:

Jag minns min egen högstadietid som fasligt rörig. Tonåringar (fler än jag måste jag väl ändå tro) bryter sig med bravur loss från sina föräldrar och lyssnar främst till sina vänner och till media (Internet, TV, musik). Jag uppskattade mina klassföreståndare enormt mycket. För det första var de feminister och noga med att hålla en jämn fördelning av uppmärksamhet och hörda röster tjejer och killar emellan. Men sen var de också ganska privata – vuxna, mycket närvarande och personliga. Jag trodde på dem, på vad de sa, och på att de fanns där för mig.

I mina ögon visar Malin på vikten av att unga i skolan har lärare som vågar vara personliga, det betyder inte att jag behöver vara privat. Jag har sett mitt engagemang i sociala medier främst som del av mitt arbete, som en del av mitt lärarskap, eller min roll som utbildningsansvarig för Webbstjärnan.

Jag försöker vara personlig men avstår från att vara privat. Det är en gränsdragning, som är viktig för mig.

När jag arbetar med retorik med mina elever brukar vi prata en hel del kring skillnaden mellan privat och personlig. Jag brukar säga till mina elever att vi människor är intresserade av andra människor, vi vill veta mer om den andre, om personen bakom faktan, bakom talet. Och jag brukar exemplifiera med att säga till mina elever att de aldrig lyssnar så bra som när jag berättar något som de kan relatera till, när jag berättar något om mig själv som människa, att jag kopplar någon komplicerad teori till deras vardag, till mig eller min familj. Det är ett retorisk grepp.

Det tycks vara en sanning som de tagit med sig och i deras diplom till mig på skolavslutningen skrev de:

-du pratar alltid om dina barn för att få oss att lyssna, personlig som retorisktknep!

-för roligt att dra upp sonens kalsonger ur väskan i klassrummet

Jag är medveten om att när jag är personlig så lyssnar mina elever bättre. Och att jag vågar vara personlig gör också att de får en relation till mig, som människa, jag blir något mer än bara en lärare, en byråkrat. Facebook är för mig en personlig arena, men absolut inte privat. Så när det kommer till den aspekten på Facebook, att elever på Facebook skulle leda till att jag blandar ihop privat (om Facebook nu är privat) med mitt professionella, det valde jag att göra i och med att jag fick bli vän med min rektor.

Jag tror med andra ord att jag kan vara personlig och professionell i förhållande till mina elever även på Facebook.

8 reaktion på “Personlig, men inte privat – en kommentar om Facebook

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Alastair Creelman

  4. Pingback: Kjell Lundqvist

  5. Pingback: Mats Lindholm

  6. malin ströman

    vad man kan lära sig varje dag! nu fick jag retoriska begrepp att diskutera vidare med med de som svarade bestämt nej på frågan när jag la ut den i min Facebook Feed – tusen tack för fortsatt tanke/malin

  7. Pingback: malin ströman

  8. Pingback: malinstroman

Kommentarer inaktiverade.