månadsarkiv: augusti 2010

Har ni sett det här? Har ni använt det här?

Jag erkänner, just nu lever jag och andas bilder på Flickr. Jag laddar upp mina Klonbilder och sedan sitter jag i timmar och drömmer mig bort i andras bilder. Njuter tittar och inspireras. Tänk vilka bilder det finns, vilka fotografer. Bara det är värt ett eget blogginlägg.

I min strävan efter att hjälpa Hanna lite grann, med att sammanställa en lista över svenska museer som har ett flickrkonton på Flickr med bilder som ligger under Creative Commons så ramlade, fel ord hamnade jag på Spårvägsmuseets flickrkonto, sedan var jag lost…

Tänk vilka övningar i mediekritik, vi kan använda dessa gamla reklamskyltar till. Reklam från när? Med vilken avsändare? Är den trovärdig? Hur skapar den trovärdighet? Skulle en t-baneskylt som DN:s kunna fungera idag? Spännande frågor och det blir förhoppningsvis spännande samtal.

1-5119

1-5119 by Spårvägsmuseet CC (by,nc, nd)

Eller vad tror ni eleverna säger om följande skylt? Vem är avsändare? Vilket är budskapet? Är det trovärdigt eller inte? Hur skulle produkten marknadsföras idag?

1-5197

1-5197 by Spårvägsmuseet CC (by, nc, nd)

Sedan fastnade jag för följande bild och tänkte den kan man enkelt göra en replik på Hötorgets tunnelbanestation 2010. Ska ta med mig klonerna dit och se om jag inte kan få till det endera dagen.

Hötorgets tunnelbanestation

Hötorgets tunnelbanestation by Spårvägsmuseet CC (by, nc nd)

Surfa in på Flickr själva, så kanske ni förstår varför jag inte kom tillbaka…

Läser du inte Creative Commons Sverige än, då är det dags att börja nu!

Jag har puffat för sajten förut men ska passa på att göra det igen, eftersom jag är så himla stolt över att Rebecka skrivit ett underbart och ärligt inlägg om hur det är att ”tvingas” arbeta med Creative Commons bilder, när hon med mig som arbetskamrat utsmyckat Webbstjärnans sajt med text och bild. Hon skriver om det så här:

Under sommaren har jag jobbat med att förnya en hemsida och en av mina uppgifter har varit att hitta bilder att komplettera texterna med. Men inte vilka bilder som helst, vi skulle använda bilder licenserade under Creative Commons.

Till en början var jag föga imponerad. Det var jobbigt att leta sig igenom Flickr:s aldrig sinande utbud utan att garanteras ens ett par användbara bilder. Det var omständigt att skriva erkännanden, hålla reda på vilken förkortning som hör till vilken licens och att slutligen länka all information tillbaka till källan. Jag kände hur mitt tålamod minskade i takt med de sidor med bilder jag betade av.

Sedan vänder det naturligtvis men hur det går till får ni läsa om på Creative Commons Sverige i hennes inlägg Creative Commons ett hemligt sällskap eller en genväg till bilder.

Sedan tycker jag att ni ska surfa in på Webbstjärnan och kolla in de härliga bilderna som Rebecka valt. De gör hela skillnaden.

Att arbeta med sociala medier- vad ger det mig som lärare?

supervice

I min inbox kom ett mejl från ”Tea” med följande fråga:

du vill att skolan ska anamma den digitala kulturen till skolan..tänker på sociala medier t.ex.och webbpublicering av skolarbeten. Men det finns så många traditionella lärare som fastnat i det gamla skolsystemet hur ska man få dem att införa/bli inspirerade att använda det till sin undervisning? eleverna nappar säkert lätt på det.Men läraren tänker säkert:” What’s in it for me?” så du som är lärare vad blir det för svar? =)

”What’s in it for me?” Vad kan jag som lärare vinna på att arbeta med Webbpublicering, med digitala verktyg?

Jag har varit lärare ända sedan 1997, och jag har verkligen levt, andats mitt yrke. Jag blev lärare för att jag har en enorm passion för att lära, lära nytt, utvecklas och möta andra i mitt eget sökande efter mer kunskap, fler insikter. Jag blev lärare för att jag älskar skolan, för att det är en plats som jag förknippar och förknippade med lärande. Jag blev lärare för att jag ville fortsätta lära och inspirera andra att få en passion för det jag älskar nämligen att lära.

Jag blev lärare och alla vet ju vad en lärare gör. Jag har hört det så många gånger, om hur bra lärare har det, hur långa sommarlov vi har, hur tacksamt det måste vara att bara kopiera av en lärobok. Jag har hört det så många gånger, vi lärare gör inte så mycket. En lärare gör inte många knop, han/hon tar fram en gammal stencil och delar ut den och låter sedan elever fylla i den, för att sedan låta dem hitta lösningen i facit. Alla har erfarenheter av hur en lärare är, alla har gått i skolan. Alla vet vad en lärare gör.

Lärare blir man för att få lov, långa lov, som sommarlov.

Jag valde att börja arbeta med sociala medier (bloggar) var det för att jag ville att alla skulle möta Blackeberg.  Jag ville visa mina elevers skolarbete. Alla skulle genom deras skolarbete inse Blackebergs storhet. (Naivt, jag vet). Deras slit skulle inte bara vara för mig, och endast för mina ögon. Och jag misslyckades, mina elever föll inte för Blackeberg, världen hittade inte våra sajter om Blackeberg, min kärlek till Blackeberg besvarades inte. Men det hände något annat, bilden av vad jag och min dåvarande tvåa gjorde i skolan förändrades. Jag fick helt plötsligt kommentarer som:

-Tänk vilka saker de lär sig i skolan.

-Vi satt hemma och titta igenom guiden Att skriva för webben tillsammans, tänk om jag hade fått lära mig det i skolan.
(inom parantes ska jag väl säga att den föräldern inte växte upp i en digital värld…)

Sedan hände något mer, helt plötsligt kom en mamma fram till mig och sa:

-Det är så häftigt att ha dig som lärare…
-Va, sa jag, jag är inte din lärare utan din dotters, men ok?
-Ja, men jag kan ju följa med i era samtal i era diskussioner och du är ju över allt, jobbar du jämt eller?

Jag tittade upp, log lite generat och tänkte du ska bara veta att jag aldrig har arbetat mindre än nu, men svarade:
-Nej, jag jobbar inte jämt. Jag har ett liv också och då avbröt mamman och sa:

-Men du kommenterar ju här och där, du är ju ständigt närvarande.

Jag log generat, tittade ner och tänkte det är så det är att vara lärare:

  • att ständigt vara närvarande,
  • att underlätta lärande, genom att ställa frågor, genom att verka utan att synas.

De digitala verktygen, de sociala medierna, bloggen, i mitt fall, gjorde mig, mitt och mina elevers skolarbete synligt.

Så vad finns i de sociala medierna, i de digitala verktygen, i webbpubliceringen för mig? Vad kan en lärare vinna?

Kort och gott: Skolan, lärare och yrket har allt på att vinna på att synliggöra det vi gör och hur vi gör det. Skolan har allt att vinna på att berätta vad elever/lärare/pedagoger gör. Det är bara om vi berättar som vi kan ta makten över att beskriva vad skolarbete innebär. Lärare har allt att vinna på att med stolthet visa vad vårt yrke innebär, att det innebär mycket arbete, eftersom vi arbetar in våra lov, våra sommarlov, att vårt yrke inte är att stå vid kopiatorn och trycka upp stenciler utan att vi verkar för att underlätta lärande och det är vi proffs på.

Och att skolarbete är något som vi och våra elever ska vara stolta över. Skolarbete är på riktigt och viktigt. Det är inget att skämmas över eller något som ska gömmas undan. Med hjälp av digitala verktyg kan vi visa världen vad vi och våra elever gör, i skolan och det är mycket…

Med hjälp av digitala medier, sociala medier, kan vi med väldigt enkla verktyg  visa vad vårt yrke innebär.

Låt oss göra det, vi har allt att vinna, inget att förlora. Synliggör ditt lärarskap.

Källkritik är…

Läser Anne-Marie Körlings inlägg Källkritik är inte skällkritik, och tänker så klokt att formulera:

Källkritikens tre enklaste regler:

  • Jag minns dig,
  • jag vill inte glömma dig,
  • jag vill att andra vet om dig.

Fast jag vill tillägga ytterligare några små detaljer som är avgörande för all källkritik, nämligen:

  • jag vill veta mer om dig, för jag är nyfiken på dig…

Jag frågar därför …

  • vem är du?
  • vad är du?
  • vad vill du?

Att lära är att våga pröva, göra fel och försöka igen…

Ett litet svar från din räddare i nöden…

Öppet brev till Kristina Alexanderson:

Kära Kristina, Stockholm den 29 augusti 2010

Jag har ibland problem med små ilskna detaljer i min blogg. Så då pillar jag lite i dem, trycker mig fram i min bloggs baksida och säger ok med mitt pekfinger. Vips försvinner allt och ingenting fungerar. Ibland känns det som om jag sätter en ödestumme på alltsammans, jag försvinner från Bloggportalen, försvinner från något annat jag vill finnas på och så är rubrikerna för små och … svetten lackar… och då känner jag mig vilsen och blir ledsen och ibland blir jag självförtroendeskadad… och tekniken får mig att gå på knäna… men oj så jag överdriver… om jag sände ett telegram skulle jag kort och gott ha skrivit… kanske ett telegram. Med detta handskrivna brev tackar jag å det ödmjukaste för all hjälp,

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

Vad ska jag säga kära systa mi, vad ska jag säga… Att lära är att pröva, våga göra fel och sedan få försöka igen… Du gör så mycket själv nu och jag njuter, ser och tycker att det är underbart…

TELEGRAM!

Kristina Alexanderson. Stop. Jag är i panikbehov av hjälp. Stop. Kontakta min bloggs baksida så fort du någonsin hinner. Stop. Jag förtvivlar! Stop. Om jag tar hänsyn till din lediga helg? Stop. Sådant svarar jag inte på men sänder nog vit choklad per ord. post. Stop.

Har aldrig fått ett telegram tidigare, bästa, det bästa jag fått! Tack!

SMS

Tusen tack för all hjälp. Nu fungerar allt som det ska. Livet känns plötsligt så mycket enklare. Tusen tack =)

Skönt att höra, så ska det vara, tveka inte att pröva igen, och glöm inte att fråga om det går fel, tillsammans löser vi det…

Samtal per telefon.

Det är bara min röst som jag lämnar ut. Kristina Alexandersons röst vill jag inte lämna ut för det får hon i så fall skriva i sin blogg:

– Tjenahureremere?

Det är bra, mycket nytt bara, hur har du det själv?

– Allså så härere, jag råka trycka på nån tangent och okeya nåt som inte va så bra, nu (snörvel, harklingar, snyft och snörvlande) som inte funkar, kaaaaaaaaaan du hjelpa mej… ja… nu jenast… barn? näääää måste du va me dom nu – det eju bara en pyttegrej du ska fixa…

Oj! Vilken tangent? Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Med vad?

– jettegulligt av dej, verkligen jettegulligt av dej, hur ska ja tacka… kan jag göra något för dej… jaså… ingenting….så praktiskt … ja, ja… jag får vel tacka dåra…

Jag hjälper dig så gärna, det vet du… Bra att du våga pröva och bra att du fråga när det gick lite snett, nästa gång går det lättare…

Att lära är att våga, pröva, göra fel och lära sig av det och sedan våga pröva igen. Jag finns här, vet du!

Nyfiken på mig?

Läs då månadens porträtt på Skolbibliotek.se, det handlar nämligen om mig. En liten teaser kan jag väl ge er för att ni ska vilja läsa mer, vad är det som driver mig?

Vad är det som driver dig och vilken är den röda tråden i det du gör?

Den röda tråden i det jag gör? Det som främst driver mig i min vardag i skolan, livet och rent generellt är att jag älskar att lära, lära nytt, att utmanas och utmana. Roligt att ni väljer att beskriva mig som en ”känd” profil (även om jag inte känner mig så ”känd” direkt). Men visst, jag använder sociala medier en hel del, de är viktiga verktyg i min vardag.

Läs hela intervjun med mig…

Det här var en svår puff att skriva. Men är du nyfiken på min relation till bibliotek så lär du hitta mer där…

The boy with the Camera without colors

The boy with the Camera without colors

Originally uploaded by Kalexanderson

Bilden är tagen idag, och när jag lade upp den på Flickr så sa pojken på bilden:

”Det är jag, fast utan färger”.

Genast insåg jag att i min värld är det naturligt att bilder kan komma i grå toner, svartvitt, men för honom kommer han i färg. Han är i färg, lever i färg, bilder på honom är i färg men på den här bilden är det ”jag fast utan färger”.

Tänk hur olika vi ser på världen, våra erfarenheter påverkar vårt sätt att se på bilden på verkligheten, på oss själva. Hur kan vi möta de barn som växer upp idag med deras erfarenheter och utan att ta ifrån dem deras färger, utan att ta för givet att de har alla de erfarenheter som vi har. De kanske inte ens behöver allt vi fick med oss…

Men frågan om hur kan vi använda deras kunskaper och erfarenheter för att låta dem berika vår verklighet och vår vardag är lika viktig, eller än viktigare… Så att vi inte bara slår undan deras erfarenheter…

Jag tror det krävs ödmjukhet och lyhördhet för att barnens verklighet är lik vår, men inte densamma. Men att våra världar möts och berikar varandras.

Vad tror jag på?

Jag läser Anne-Marie Körlings inlägg Lärarens trosregler där hon klokt och insiktsfullt räknar upp de trosregler som hon som lärare  och jag tänker jag måste skriva upp vad jag tror på och komplettera Anne-Maries lista, för jag tror på

  • att skapa samarbeten
  • människorna
  • att ha tillit
  • att ge förtroenden
  • att ta ansvar
  • att fördela makten
  • den lilla människan
  • att lyssna
  • att skapa möjligheter
  • att ta möjligheterna
  • att se lösningar
  • att alla kan
  • att alla vill göra det bästa de kan (som Malin Ströman så sant skriver)
  • att ge alla en röst
  • skolan
  • läraren
  • eleven
  • mötet
  • samtalet
  • frågan
  • funderingarna
  • öppna svar
  • öppna frågor
  • nyfikenhet
  • hoppet

Sedan instämmer jag fullt ut i Anne-Maries lista:

  • Tro på mitt yrke
  • Tro på innehållet
  • Tro på elevens möjligheter
  • Tro på kursplanernas innehåll
  • Tro på redskapens möjligheter
  • Tro på relationen
  • Tro på skolan som trots allt är en plats för lärandet
  • Tro på skolan
  • Tro på yrkesrollen
  • Tro på styrkan i aktionerna här och nu
  • Tro på platsen
  • Tro på här och nu
  • Tro på frågorna
  • Tro på intresset
  • Tro på framtiden
  • Tro på frågorna
  • Tro på eleverna
  • Tro på skillnaderna
  • Tro på likheterna
  • Tro på en skola för alla elever
  • Tro på sitt ledarskap
  • Tro på läroplanen
  • Tro på kursplanerna
  • Tro på teorierna
  • Tro på ifrågasättandet
  • Tro på det obekväma
  • Tro på det som eleverna kan
  • Tro på samspel

Så tack!

Med hjälp av Internet kan skolan använda daguerreotyper

Jag är ingen läroboksmänniska eller läroboks-lärare har aldrig varit kommer kanske aldrig bli. Men en sak som läroböcker ofta är bra på är bilder, och med åren har jag insett att jag ständigt är på jakt efter bilder, samlar, sparar, kopierar, för att sedan visa på projektorn, OH:n, på vykort. Jag tilltalas av många olika sorters bilder. Men att samla på bilder är ganska otympligt i synnerhet om man ska ta med sig dem till klassrummet. Idag är min fotosamling främst digital för jag gillar bilder.

De sätter igång min fantasi, och när jag arbetar i skolan är det inte helt ovanligt att jag använder just bilder som utgångspunkt för att mina elever ska reflektera över något, skriva en novell, en dikt, utreda, argumentera för olika saker.

Jag samlar på bilder, av alla sorter, nya såväl som gamla och när jag via twitter får syn på Nordiska museets daguerreotyper som de publicerat på Flickr blir jag alldeles salig. Kolla bara vilka bilder:

NMA.0052442_01

NMA.0052442_01 by Nordiska Museet CC (by)

NMA.0052444_01

NMA.0052444_01 by Nordiska Museet CC (by)

Skrivuppgifterna bara far i huvudet på mig, vilka är dessa människor, hur upplever de situationen? Hur ser det ut i omgivningarna etc. Ja, de är verkliga tidsdokument över en annan tid och ett annat sätt att se på bilder och fotografering. Samtidigt väcker dessa bilder många andra frågor som jag vet att museerna brottas med, kring upphovsrätt och licenser. Men genom att bilderna är digitaliserade kan jag lägga dem i min samling ta dem med mig till mitt klassrum och mina elever kan skriva om de här bilderna eller andra, samtidigt som vi får en möjlighet att få en liten lektion i fotohistoria. För läs bara vad Daguerreotypi är:

Daguerreotypin var den första fotografiska metod som fick kommersiellt genomslag. Louis Daguerre utvecklade tillsammans med Joseph Nicéphore Niépce denna process som år 1839 presenterades för allmänheten. Daguerreotyper framställdes i stor skala till dess att mer raffinerade och mindre arbetsintensiva tekniker som kollodiumprocessen (våtplåtsnegativ) blev dominerande på 1850-talet.

Nordiska Museet CC (by)

Och det berättar Nordiska museet, inte Wikipedia, och det vet vi ju alla att på Nordiska museet kan vi lita på. Det är en säker källa, men jag kollar för säkerhets skull med Wikipedia också, för de kanske kan ge lite mer kött på benen, så vad säger Wikipedia:

Daguerr(e)otypi är en tidig fotoprocess, uppfunnen av Louis-Jacques-Mandé Daguerre tillsammans med Niécephore Niépce, där bilden formas i amalgam (en förening av silver och kvicksilver) på en tunn silverplåt som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag.

Daguerre och Niécephore Niépce fick varsin livspension från franska staten för att i gengäld släppa fritt detaljerna av processen utan patent.[1] Daguerrotypin användes flitigt, i synnerhet för porträtt, men även för arkitektur- krigs- och astronomisk fotgrafering[2][3] ända till 1860-talet. Nackdelarna med processen var att den krävde dyrbara material och att oxideringen av silvret måste förhindras genom att daguerrotypin bevaras bakom en glasskiva i en förseglad ram eller etui. Bilden består av lösa silveramalgam-kristaller, små som pulverkorn, som ligger på silverplåtens yta. Bilden försvinner om man ta på den med ett finger.

Daguerrotypi av Wikipedia CC (by, sa)

Och här är början till en lektion kring källor, Wikipedia om man så vill. Vad ska man tro på? Vilken källa litar vi på, och varför?

Sedan få jag via Johan Carlström och hans inlägg Tips för dig som vill använda CC-bilderCreative Commons Sveriges blogg syn på följande bilder som inte är Daguerreotypi, men bara grymma otroligt häftiga bilder och som ligger under CC, tänk vilken resurs som skolan får av museerna och med hjälp av Creative Commons. Hela mitt skolhjärta ler!

NMA.0028732

NMA.0028732 by Nordiska museet Foto KW Gullers CC (by, nc, nd)

Sedan hoppas jag ju att skolan vet om det, och kan CC…

Läs mer om det här eller här

Jag har funderat mycket kring hur vi på hur nätet, bloggar och länkar fungerar, samt vilka normer som finns för källhänvisningar fungerar samt varför de finns. Jag fick själv frågan på twitter från @Nolite häromdagen om:

Vad heter dokumentären?

som jag hade som utgångspunkt för mitt inlägg Wikipedia trivialiserar sanningen som hade sin utgångspunkt i en film (the truth according to Wikipedia) som jag hade sett, och eftersom jag kände mig ganska trött och slut när jag väl skrev ner mina reflektioner så blev min källhänvisning ganska intetsägande:

Ägnar en del av min kväll åt att ta del av en dokumentär om Wikipedia.

Men jag rättfärdigade mitt beslut med att texten ändå den talar om vad som kan tänkas finnas bakom länken, men naturligtvis borde jag har skrivit ut hela titeln, hela källan och helst även vilka som står bakom filmen. Men det gjorde jag inte, trött som jag var. Nolites fråga fick mig att fundera på just källor, länkar och hur vi refererar till inlägg, källor, artiklar på nätet, samt vilken funktion de fyller.

Utan att peka ut någon annan än mig själv så använder jag emellan åt att det kan du läsa mer om ”här eller här”. Men fungerar det som en ”teaser”, som sparkade igång min läsare, eller som en fortsättning på det som jag skrivit? Jag har funderat en längre tid på om jag klickar på de ”här” länkarna?

I min egen lilla ovetenskapliga undersökning som bara utgår från mig och mitt eget agerande i förhållande till länkar och texter, bilder, filmer som mina vänner delar på twitter eller i bloggar, så kan jag säga att jag sällan om ens någonsin klickar på en obekant länk. Om inte avsändaren är någon jag känner som skickat det till mig som ett @kalexanderson eller som ett DM, men länkar från obekanta avsändare klickar jag inte på, även om de @-s mig.

Är det bara en länk, utan rubrik så är chansen att jag ska ta del av innehållet minimalt, är det inte mer information än ”bit.ly” får länken flyta vidare. På bloggar där bloggaren skrivit ni kan läsa mer om det här, klickar jag om ämnet intresserar mig, och om jag litar på den som tipsar (bloggaren) annars inte. Ordet ”här” säger inget om källan, inget om avsändaren inget om vad som väntar bakom klicket. Då avstår jag från att klicka.

Källor, källkritik pratas det om på nätet, men ibland undrar jag hur noga vi är med våra källor, med vår källkritik själva, och hur mycket vi hjälper våra läsare att vara källkritiska i det som de läser på våra bloggar. Jag vet att länkar är nätets infrastruktur och att de är viktiga, men om vi länkar till källor, som vi vill att andra ska läsa (och nu pratar jag bara utifrån mitt eget beteende) kanske man behöver ge lite mer information är ”här”.

Jag lovar inget, men jag ska försöka att bättra mig, inte bara skriva att ni kan läsa mer om källkritik ”här”, utan skriva i mitt inläpp Källkritik behöver inte vara svårt på Kolla Källans blogg kan du läsa mer om hur du kan komma igång.

Det blir dessutom mer läsvänligt och så hjälper jag ju dig som är nyfiken på mina källor, som själv vill förhålla dig till dem och så erkänner jag dessutom källan åtminstone till namn och det blir tydligare än ett ”här”.

Men om du har andra erfarenheter snälla berätta, delge mig…