Dagsarkiv: 26 augusti 2010

Wikipedia trivialiserar sanningen

Ägnar en del av min kväll åt att ta del av en dokumentär om Wikipedia.

En spännande dokumentär om Wikipedia och sanningen, som konstaterar att inget du läser på Wikipedia kan du ta för en sanning. Inte ens de största artiklarna kan du lita på eftersom du kan komma in just den stunden då någon skrivit till något tokigt och därför ska man ALLTID dubbelkolla all fakta som man tar del av på Wikipedia, men i ärlighetens namn: Vem gör det?

Ingen.

Vi antar att det är troligt och sant och sedan förs i dokumentären en otroligt intressant resonemang kring vad Wikipedia gör med sanningen. Finns det någon sanning, när alla kan bidra med sin egen sanning? Sedan kan man fråga sig om inte det som står på Wikipedia i sig blir en sanning genom alla som länkar till artiklar och på så sätt traderar vidare att sanningen finns på Wikipedia.

Vad är sanning, och vad är kvalitet? Om alla kan bidra med sin sanning, hur vet vi då att det är sanningen som står i Wikipedia? Stora svåra intressanta frågor, synnerhet i förhållande till det som skapas i Web 2.0. Vem skapar sanningen i Wikipedia? Wikipedia, som projekt ställer våra föreställningar kring vem som skapar kunskap på huvudet, eftersom alla kan bidra med kunskap på Wikipedia. I filmen ifrågasätts det och frågan som ställs: Vad blir kvar av kunskap, sanning, när vem som helst kan förändra den?

Stort, svårt och spännande…

web 2.0 hyllar amatören, möjligheten för alla att delta, alla att bidra… det är vår tids rörelse, men om historien upprepar sig kommer det ett bakslag och då kommer vi att efterfråga trovärdighet, bakslaget kommer att vara ett rop på experten…

Men jag tycker att vi måste ställa oss den fråga som finns i slutet av filmen: Vad är egentligen kunskap? Betyder att man inte är expert detsamma som att man inte har kunskap?

Att använda sociala medier väcker mycket spännande frågor

Regionbibliotek Stockholms inbjudan har jag varit med och anordnat en Open Space som hade temat Sociala Medier och bibliotek. Biblioteken och bibliotekarierna är en yrkesgrupp som använder sociala medier för att genomföra sitt uppdrag. Jag fascineras alltid av de otroliga tjänster som finns på nätet, ta till exempel tjänsten ”fråga biblioteket”.

Eftersom Open Space är ett möte som utgår från vad deltagarna vill prata om på ett givet tema så var det spännande att få ta del av de frågeställningar som bibliotekarierna stod inför i sitt arbete kring sociala medier. Det var frågor som:

  • tonen eller tonalitet, i sociala medier
  • Vem ska prata för biblioteket?
  • privat, personlig, professionell?
  • mottagare/målgrupper?
  • hur mäter man framgång?
  • Vilka plattformar används till vad?
  • Vad kommer efter Facebook? Vad händer när Facebook dör?
  • Vad är lagom uppdateringstakt i sociala medier?
  • etc.

Under dagen flöt sedan deltagarna runt i olika konstellationer pratade om sociala medier delgav varandra erfarenheter och tankar kring hur bibliotek kan arbeta med sociala medier. Det var otroligt spännande, i synnerhet sammanfattningarna, då jag att fick höra lite om de samtal som pågått under dagen. Det framkom till exempel att de diskuterat hur bibliotek kan använda Gowalla. Eller hur ett bibliotek kan få igång en Facebook sida. En frågeställning som fick mig att fundera mycket, var frågan kring hur biblioteken kan göra material som besökarna skapat sökbart på sina portaler, så att det som skapas i samspel med användarna i sociala medier får samma status som övrigt material på bibliotekets webbplats.

Jag har haft en otroligt givande dag. Det är många intressanta aspekter och frågor som lyftes kring just sociala medier och bibliotek. Frågan som jag ställer mig, är hur påverkar sociala medier bibliotekens kärnverksamhet? Är den densamma i en digital värld som i en analog, eller står biblioteken inför samma frågor som vi i skolan, vilken roll ska de ha?

I mina ögon tycks biblioteken dock ligga steget före för de har tagit språnget. De står inte kvar vid kanten och tvekar som många i skolan fortfarande gör. Biblioteken har kastat sig ut, och prövar sig fram i en ny digital värld med nya digitala verktyg.

Vad belönar skolan?

Via Twitter från jag av BrianKotts en länk till ett YouTube klipp, med ett examenstal från den student som just tagit examen som den elev som är ”the of the class”. I sitt tal säger hon mycket som mig att bli berörd men jag har valt följande parti för det väcker mycket frågor hos mig:

I am now accomplishing that goal. I am graduating. I should look at this as a positive experience, especially being at the top of my class. However, in retrospect, I cannot say that I am any more intelligent than my peers. I can attest that I am only the best at doing what I am told and working the system. Yet, here I stand, and I am supposed to be proud that I have completed this period of indoctrination. I will leave in the fall to go on to the next phase expected of me, in order to receive a paper document that certifies that I am capable of work. But I contend that I am a human being, a thinker, an adventurer – not a worker. A worker is someone who is trapped within repetition – a slave of the system set up before him. But now, I have successfully shown that I was the best slave. I did what I was told to the extreme. While others sat in class and doodled to later become great artists, I sat in class to take notes and become a great test-taker. While others would come to class without their homework done because they were reading about an interest of theirs, I never missed an assignment. While others were creating music and writing lyrics, I decided to do extra credit, even though I never needed it. So, I wonder, why did I even want this position? Sure, I earned it, but what will come of it? When I leave educational institutionalism, will I be successful or forever lost? I have no clue about what I want to do with my life; I have no interests because I saw every subject of study as work, and I excelled at every subject just for the purpose of excelling, not learning. And quite frankly, now I’m scared.

John Taylor Gatto, a retired school teacher and activist critical of compulsory schooling, asserts, ”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then. But we don’t do that.” Between these cinderblock walls, we are all expected to be the same. We are trained to ace every standardized test, and those who deviate and see light through a different lens are worthless to the scheme of public education, and therefore viewed with contempt.

Frågan som alla som bejakar ett traditionellt skolsystem, med standardiserad test, med en litterär kanon, med en kateder och en lärare som styr undervisningen, med strikt ordning och reda, bör fundera på vad vi uppnår? Vilket mål har vi för vårt undervisningssystem? Vad vill vi att de unga av idag ska kunna? Vilka färdigheter, kunskaper behöver elever/barn/ungdomar? Hur mäter vi framgång?

Och frågan vi alla måste ställa oss är om vi i skolan uppmuntrar elever att utveckla färdigheter som de John Taylor Gatto nämner:

”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then.”

Låt skolan ha det som mål att utveckla nyfikenhet och förmågan att se möjligheter, att inte söka en enda lösning eller bara ett svar. Låt skolan belöna det!