Dagsarkiv: 28 augusti 2010

Vad tror jag på?

Jag läser Anne-Marie Körlings inlägg Lärarens trosregler där hon klokt och insiktsfullt räknar upp de trosregler som hon som lärare  och jag tänker jag måste skriva upp vad jag tror på och komplettera Anne-Maries lista, för jag tror på

  • att skapa samarbeten
  • människorna
  • att ha tillit
  • att ge förtroenden
  • att ta ansvar
  • att fördela makten
  • den lilla människan
  • att lyssna
  • att skapa möjligheter
  • att ta möjligheterna
  • att se lösningar
  • att alla kan
  • att alla vill göra det bästa de kan (som Malin Ströman så sant skriver)
  • att ge alla en röst
  • skolan
  • läraren
  • eleven
  • mötet
  • samtalet
  • frågan
  • funderingarna
  • öppna svar
  • öppna frågor
  • nyfikenhet
  • hoppet

Sedan instämmer jag fullt ut i Anne-Maries lista:

  • Tro på mitt yrke
  • Tro på innehållet
  • Tro på elevens möjligheter
  • Tro på kursplanernas innehåll
  • Tro på redskapens möjligheter
  • Tro på relationen
  • Tro på skolan som trots allt är en plats för lärandet
  • Tro på skolan
  • Tro på yrkesrollen
  • Tro på styrkan i aktionerna här och nu
  • Tro på platsen
  • Tro på här och nu
  • Tro på frågorna
  • Tro på intresset
  • Tro på framtiden
  • Tro på frågorna
  • Tro på eleverna
  • Tro på skillnaderna
  • Tro på likheterna
  • Tro på en skola för alla elever
  • Tro på sitt ledarskap
  • Tro på läroplanen
  • Tro på kursplanerna
  • Tro på teorierna
  • Tro på ifrågasättandet
  • Tro på det obekväma
  • Tro på det som eleverna kan
  • Tro på samspel

Så tack!

Med hjälp av Internet kan skolan använda daguerreotyper

Jag är ingen läroboksmänniska eller läroboks-lärare har aldrig varit kommer kanske aldrig bli. Men en sak som läroböcker ofta är bra på är bilder, och med åren har jag insett att jag ständigt är på jakt efter bilder, samlar, sparar, kopierar, för att sedan visa på projektorn, OH:n, på vykort. Jag tilltalas av många olika sorters bilder. Men att samla på bilder är ganska otympligt i synnerhet om man ska ta med sig dem till klassrummet. Idag är min fotosamling främst digital för jag gillar bilder.

De sätter igång min fantasi, och när jag arbetar i skolan är det inte helt ovanligt att jag använder just bilder som utgångspunkt för att mina elever ska reflektera över något, skriva en novell, en dikt, utreda, argumentera för olika saker.

Jag samlar på bilder, av alla sorter, nya såväl som gamla och när jag via twitter får syn på Nordiska museets daguerreotyper som de publicerat på Flickr blir jag alldeles salig. Kolla bara vilka bilder:

NMA.0052442_01

NMA.0052442_01 by Nordiska Museet CC (by)

NMA.0052444_01

NMA.0052444_01 by Nordiska Museet CC (by)

Skrivuppgifterna bara far i huvudet på mig, vilka är dessa människor, hur upplever de situationen? Hur ser det ut i omgivningarna etc. Ja, de är verkliga tidsdokument över en annan tid och ett annat sätt att se på bilder och fotografering. Samtidigt väcker dessa bilder många andra frågor som jag vet att museerna brottas med, kring upphovsrätt och licenser. Men genom att bilderna är digitaliserade kan jag lägga dem i min samling ta dem med mig till mitt klassrum och mina elever kan skriva om de här bilderna eller andra, samtidigt som vi får en möjlighet att få en liten lektion i fotohistoria. För läs bara vad Daguerreotypi är:

Daguerreotypin var den första fotografiska metod som fick kommersiellt genomslag. Louis Daguerre utvecklade tillsammans med Joseph Nicéphore Niépce denna process som år 1839 presenterades för allmänheten. Daguerreotyper framställdes i stor skala till dess att mer raffinerade och mindre arbetsintensiva tekniker som kollodiumprocessen (våtplåtsnegativ) blev dominerande på 1850-talet.

Nordiska Museet CC (by)

Och det berättar Nordiska museet, inte Wikipedia, och det vet vi ju alla att på Nordiska museet kan vi lita på. Det är en säker källa, men jag kollar för säkerhets skull med Wikipedia också, för de kanske kan ge lite mer kött på benen, så vad säger Wikipedia:

Daguerr(e)otypi är en tidig fotoprocess, uppfunnen av Louis-Jacques-Mandé Daguerre tillsammans med Niécephore Niépce, där bilden formas i amalgam (en förening av silver och kvicksilver) på en tunn silverplåt som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag.

Daguerre och Niécephore Niépce fick varsin livspension från franska staten för att i gengäld släppa fritt detaljerna av processen utan patent.[1] Daguerrotypin användes flitigt, i synnerhet för porträtt, men även för arkitektur- krigs- och astronomisk fotgrafering[2][3] ända till 1860-talet. Nackdelarna med processen var att den krävde dyrbara material och att oxideringen av silvret måste förhindras genom att daguerrotypin bevaras bakom en glasskiva i en förseglad ram eller etui. Bilden består av lösa silveramalgam-kristaller, små som pulverkorn, som ligger på silverplåtens yta. Bilden försvinner om man ta på den med ett finger.

Daguerrotypi av Wikipedia CC (by, sa)

Och här är början till en lektion kring källor, Wikipedia om man så vill. Vad ska man tro på? Vilken källa litar vi på, och varför?

Sedan få jag via Johan Carlström och hans inlägg Tips för dig som vill använda CC-bilderCreative Commons Sveriges blogg syn på följande bilder som inte är Daguerreotypi, men bara grymma otroligt häftiga bilder och som ligger under CC, tänk vilken resurs som skolan får av museerna och med hjälp av Creative Commons. Hela mitt skolhjärta ler!

NMA.0028732

NMA.0028732 by Nordiska museet Foto KW Gullers CC (by, nc, nd)

Sedan hoppas jag ju att skolan vet om det, och kan CC…

Läs mer om det här eller här

Jag har funderat mycket kring hur vi på hur nätet, bloggar och länkar fungerar, samt vilka normer som finns för källhänvisningar fungerar samt varför de finns. Jag fick själv frågan på twitter från @Nolite häromdagen om:

Vad heter dokumentären?

som jag hade som utgångspunkt för mitt inlägg Wikipedia trivialiserar sanningen som hade sin utgångspunkt i en film (the truth according to Wikipedia) som jag hade sett, och eftersom jag kände mig ganska trött och slut när jag väl skrev ner mina reflektioner så blev min källhänvisning ganska intetsägande:

Ägnar en del av min kväll åt att ta del av en dokumentär om Wikipedia.

Men jag rättfärdigade mitt beslut med att texten ändå den talar om vad som kan tänkas finnas bakom länken, men naturligtvis borde jag har skrivit ut hela titeln, hela källan och helst även vilka som står bakom filmen. Men det gjorde jag inte, trött som jag var. Nolites fråga fick mig att fundera på just källor, länkar och hur vi refererar till inlägg, källor, artiklar på nätet, samt vilken funktion de fyller.

Utan att peka ut någon annan än mig själv så använder jag emellan åt att det kan du läsa mer om ”här eller här”. Men fungerar det som en ”teaser”, som sparkade igång min läsare, eller som en fortsättning på det som jag skrivit? Jag har funderat en längre tid på om jag klickar på de ”här” länkarna?

I min egen lilla ovetenskapliga undersökning som bara utgår från mig och mitt eget agerande i förhållande till länkar och texter, bilder, filmer som mina vänner delar på twitter eller i bloggar, så kan jag säga att jag sällan om ens någonsin klickar på en obekant länk. Om inte avsändaren är någon jag känner som skickat det till mig som ett @kalexanderson eller som ett DM, men länkar från obekanta avsändare klickar jag inte på, även om de @-s mig.

Är det bara en länk, utan rubrik så är chansen att jag ska ta del av innehållet minimalt, är det inte mer information än ”bit.ly” får länken flyta vidare. På bloggar där bloggaren skrivit ni kan läsa mer om det här, klickar jag om ämnet intresserar mig, och om jag litar på den som tipsar (bloggaren) annars inte. Ordet ”här” säger inget om källan, inget om avsändaren inget om vad som väntar bakom klicket. Då avstår jag från att klicka.

Källor, källkritik pratas det om på nätet, men ibland undrar jag hur noga vi är med våra källor, med vår källkritik själva, och hur mycket vi hjälper våra läsare att vara källkritiska i det som de läser på våra bloggar. Jag vet att länkar är nätets infrastruktur och att de är viktiga, men om vi länkar till källor, som vi vill att andra ska läsa (och nu pratar jag bara utifrån mitt eget beteende) kanske man behöver ge lite mer information är ”här”.

Jag lovar inget, men jag ska försöka att bättra mig, inte bara skriva att ni kan läsa mer om källkritik ”här”, utan skriva i mitt inläpp Källkritik behöver inte vara svårt på Kolla Källans blogg kan du läsa mer om hur du kan komma igång.

Det blir dessutom mer läsvänligt och så hjälper jag ju dig som är nyfiken på mina källor, som själv vill förhålla dig till dem och så erkänner jag dessutom källan åtminstone till namn och det blir tydligare än ett ”här”.

Men om du har andra erfarenheter snälla berätta, delge mig…