Dagsarkiv: 29 augusti 2010

Källkritik är…

Läser Anne-Marie Körlings inlägg Källkritik är inte skällkritik, och tänker så klokt att formulera:

Källkritikens tre enklaste regler:

  • Jag minns dig,
  • jag vill inte glömma dig,
  • jag vill att andra vet om dig.

Fast jag vill tillägga ytterligare några små detaljer som är avgörande för all källkritik, nämligen:

  • jag vill veta mer om dig, för jag är nyfiken på dig…

Jag frågar därför …

  • vem är du?
  • vad är du?
  • vad vill du?

Att lära är att våga pröva, göra fel och försöka igen…

Ett litet svar från din räddare i nöden…

Öppet brev till Kristina Alexanderson:

Kära Kristina, Stockholm den 29 augusti 2010

Jag har ibland problem med små ilskna detaljer i min blogg. Så då pillar jag lite i dem, trycker mig fram i min bloggs baksida och säger ok med mitt pekfinger. Vips försvinner allt och ingenting fungerar. Ibland känns det som om jag sätter en ödestumme på alltsammans, jag försvinner från Bloggportalen, försvinner från något annat jag vill finnas på och så är rubrikerna för små och … svetten lackar… och då känner jag mig vilsen och blir ledsen och ibland blir jag självförtroendeskadad… och tekniken får mig att gå på knäna… men oj så jag överdriver… om jag sände ett telegram skulle jag kort och gott ha skrivit… kanske ett telegram. Med detta handskrivna brev tackar jag å det ödmjukaste för all hjälp,

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

Vad ska jag säga kära systa mi, vad ska jag säga… Att lära är att pröva, våga göra fel och sedan få försöka igen… Du gör så mycket själv nu och jag njuter, ser och tycker att det är underbart…

TELEGRAM!

Kristina Alexanderson. Stop. Jag är i panikbehov av hjälp. Stop. Kontakta min bloggs baksida så fort du någonsin hinner. Stop. Jag förtvivlar! Stop. Om jag tar hänsyn till din lediga helg? Stop. Sådant svarar jag inte på men sänder nog vit choklad per ord. post. Stop.

Har aldrig fått ett telegram tidigare, bästa, det bästa jag fått! Tack!

SMS

Tusen tack för all hjälp. Nu fungerar allt som det ska. Livet känns plötsligt så mycket enklare. Tusen tack =)

Skönt att höra, så ska det vara, tveka inte att pröva igen, och glöm inte att fråga om det går fel, tillsammans löser vi det…

Samtal per telefon.

Det är bara min röst som jag lämnar ut. Kristina Alexandersons röst vill jag inte lämna ut för det får hon i så fall skriva i sin blogg:

– Tjenahureremere?

Det är bra, mycket nytt bara, hur har du det själv?

– Allså så härere, jag råka trycka på nån tangent och okeya nåt som inte va så bra, nu (snörvel, harklingar, snyft och snörvlande) som inte funkar, kaaaaaaaaaan du hjelpa mej… ja… nu jenast… barn? näääää måste du va me dom nu – det eju bara en pyttegrej du ska fixa…

Oj! Vilken tangent? Vad hände? Hur kan jag hjälpa dig? Med vad?

– jettegulligt av dej, verkligen jettegulligt av dej, hur ska ja tacka… kan jag göra något för dej… jaså… ingenting….så praktiskt … ja, ja… jag får vel tacka dåra…

Jag hjälper dig så gärna, det vet du… Bra att du våga pröva och bra att du fråga när det gick lite snett, nästa gång går det lättare…

Att lära är att våga, pröva, göra fel och lära sig av det och sedan våga pröva igen. Jag finns här, vet du!

Nyfiken på mig?

Läs då månadens porträtt på Skolbibliotek.se, det handlar nämligen om mig. En liten teaser kan jag väl ge er för att ni ska vilja läsa mer, vad är det som driver mig?

Vad är det som driver dig och vilken är den röda tråden i det du gör?

Den röda tråden i det jag gör? Det som främst driver mig i min vardag i skolan, livet och rent generellt är att jag älskar att lära, lära nytt, att utmanas och utmana. Roligt att ni väljer att beskriva mig som en ”känd” profil (även om jag inte känner mig så ”känd” direkt). Men visst, jag använder sociala medier en hel del, de är viktiga verktyg i min vardag.

Läs hela intervjun med mig…

Det här var en svår puff att skriva. Men är du nyfiken på min relation till bibliotek så lär du hitta mer där…

The boy with the Camera without colors

The boy with the Camera without colors

Originally uploaded by Kalexanderson

Bilden är tagen idag, och när jag lade upp den på Flickr så sa pojken på bilden:

”Det är jag, fast utan färger”.

Genast insåg jag att i min värld är det naturligt att bilder kan komma i grå toner, svartvitt, men för honom kommer han i färg. Han är i färg, lever i färg, bilder på honom är i färg men på den här bilden är det ”jag fast utan färger”.

Tänk hur olika vi ser på världen, våra erfarenheter påverkar vårt sätt att se på bilden på verkligheten, på oss själva. Hur kan vi möta de barn som växer upp idag med deras erfarenheter och utan att ta ifrån dem deras färger, utan att ta för givet att de har alla de erfarenheter som vi har. De kanske inte ens behöver allt vi fick med oss…

Men frågan om hur kan vi använda deras kunskaper och erfarenheter för att låta dem berika vår verklighet och vår vardag är lika viktig, eller än viktigare… Så att vi inte bara slår undan deras erfarenheter…

Jag tror det krävs ödmjukhet och lyhördhet för att barnens verklighet är lik vår, men inte densamma. Men att våra världar möts och berikar varandras.