Dagsarkiv: 30 augusti 2010

Läser du inte Creative Commons Sverige än, då är det dags att börja nu!

Jag har puffat för sajten förut men ska passa på att göra det igen, eftersom jag är så himla stolt över att Rebecka skrivit ett underbart och ärligt inlägg om hur det är att ”tvingas” arbeta med Creative Commons bilder, när hon med mig som arbetskamrat utsmyckat Webbstjärnans sajt med text och bild. Hon skriver om det så här:

Under sommaren har jag jobbat med att förnya en hemsida och en av mina uppgifter har varit att hitta bilder att komplettera texterna med. Men inte vilka bilder som helst, vi skulle använda bilder licenserade under Creative Commons.

Till en början var jag föga imponerad. Det var jobbigt att leta sig igenom Flickr:s aldrig sinande utbud utan att garanteras ens ett par användbara bilder. Det var omständigt att skriva erkännanden, hålla reda på vilken förkortning som hör till vilken licens och att slutligen länka all information tillbaka till källan. Jag kände hur mitt tålamod minskade i takt med de sidor med bilder jag betade av.

Sedan vänder det naturligtvis men hur det går till får ni läsa om på Creative Commons Sverige i hennes inlägg Creative Commons ett hemligt sällskap eller en genväg till bilder.

Sedan tycker jag att ni ska surfa in på Webbstjärnan och kolla in de härliga bilderna som Rebecka valt. De gör hela skillnaden.

Att arbeta med sociala medier- vad ger det mig som lärare?

supervice

I min inbox kom ett mejl från ”Tea” med följande fråga:

du vill att skolan ska anamma den digitala kulturen till skolan..tänker på sociala medier t.ex.och webbpublicering av skolarbeten. Men det finns så många traditionella lärare som fastnat i det gamla skolsystemet hur ska man få dem att införa/bli inspirerade att använda det till sin undervisning? eleverna nappar säkert lätt på det.Men läraren tänker säkert:” What’s in it for me?” så du som är lärare vad blir det för svar? =)

”What’s in it for me?” Vad kan jag som lärare vinna på att arbeta med Webbpublicering, med digitala verktyg?

Jag har varit lärare ända sedan 1997, och jag har verkligen levt, andats mitt yrke. Jag blev lärare för att jag har en enorm passion för att lära, lära nytt, utvecklas och möta andra i mitt eget sökande efter mer kunskap, fler insikter. Jag blev lärare för att jag älskar skolan, för att det är en plats som jag förknippar och förknippade med lärande. Jag blev lärare för att jag ville fortsätta lära och inspirera andra att få en passion för det jag älskar nämligen att lära.

Jag blev lärare och alla vet ju vad en lärare gör. Jag har hört det så många gånger, om hur bra lärare har det, hur långa sommarlov vi har, hur tacksamt det måste vara att bara kopiera av en lärobok. Jag har hört det så många gånger, vi lärare gör inte så mycket. En lärare gör inte många knop, han/hon tar fram en gammal stencil och delar ut den och låter sedan elever fylla i den, för att sedan låta dem hitta lösningen i facit. Alla har erfarenheter av hur en lärare är, alla har gått i skolan. Alla vet vad en lärare gör.

Lärare blir man för att få lov, långa lov, som sommarlov.

Jag valde att börja arbeta med sociala medier (bloggar) var det för att jag ville att alla skulle möta Blackeberg.  Jag ville visa mina elevers skolarbete. Alla skulle genom deras skolarbete inse Blackebergs storhet. (Naivt, jag vet). Deras slit skulle inte bara vara för mig, och endast för mina ögon. Och jag misslyckades, mina elever föll inte för Blackeberg, världen hittade inte våra sajter om Blackeberg, min kärlek till Blackeberg besvarades inte. Men det hände något annat, bilden av vad jag och min dåvarande tvåa gjorde i skolan förändrades. Jag fick helt plötsligt kommentarer som:

-Tänk vilka saker de lär sig i skolan.

-Vi satt hemma och titta igenom guiden Att skriva för webben tillsammans, tänk om jag hade fått lära mig det i skolan.
(inom parantes ska jag väl säga att den föräldern inte växte upp i en digital värld…)

Sedan hände något mer, helt plötsligt kom en mamma fram till mig och sa:

-Det är så häftigt att ha dig som lärare…
-Va, sa jag, jag är inte din lärare utan din dotters, men ok?
-Ja, men jag kan ju följa med i era samtal i era diskussioner och du är ju över allt, jobbar du jämt eller?

Jag tittade upp, log lite generat och tänkte du ska bara veta att jag aldrig har arbetat mindre än nu, men svarade:
-Nej, jag jobbar inte jämt. Jag har ett liv också och då avbröt mamman och sa:

-Men du kommenterar ju här och där, du är ju ständigt närvarande.

Jag log generat, tittade ner och tänkte det är så det är att vara lärare:

  • att ständigt vara närvarande,
  • att underlätta lärande, genom att ställa frågor, genom att verka utan att synas.

De digitala verktygen, de sociala medierna, bloggen, i mitt fall, gjorde mig, mitt och mina elevers skolarbete synligt.

Så vad finns i de sociala medierna, i de digitala verktygen, i webbpubliceringen för mig? Vad kan en lärare vinna?

Kort och gott: Skolan, lärare och yrket har allt på att vinna på att synliggöra det vi gör och hur vi gör det. Skolan har allt att vinna på att berätta vad elever/lärare/pedagoger gör. Det är bara om vi berättar som vi kan ta makten över att beskriva vad skolarbete innebär. Lärare har allt att vinna på att med stolthet visa vad vårt yrke innebär, att det innebär mycket arbete, eftersom vi arbetar in våra lov, våra sommarlov, att vårt yrke inte är att stå vid kopiatorn och trycka upp stenciler utan att vi verkar för att underlätta lärande och det är vi proffs på.

Och att skolarbete är något som vi och våra elever ska vara stolta över. Skolarbete är på riktigt och viktigt. Det är inget att skämmas över eller något som ska gömmas undan. Med hjälp av digitala verktyg kan vi visa världen vad vi och våra elever gör, i skolan och det är mycket…

Med hjälp av digitala medier, sociala medier, kan vi med väldigt enkla verktyg  visa vad vårt yrke innebär.

Låt oss göra det, vi har allt att vinna, inget att förlora. Synliggör ditt lärarskap.