månadsarkiv: augusti 2010

Wikipedia trivialiserar sanningen

Ägnar en del av min kväll åt att ta del av en dokumentär om Wikipedia.

En spännande dokumentär om Wikipedia och sanningen, som konstaterar att inget du läser på Wikipedia kan du ta för en sanning. Inte ens de största artiklarna kan du lita på eftersom du kan komma in just den stunden då någon skrivit till något tokigt och därför ska man ALLTID dubbelkolla all fakta som man tar del av på Wikipedia, men i ärlighetens namn: Vem gör det?

Ingen.

Vi antar att det är troligt och sant och sedan förs i dokumentären en otroligt intressant resonemang kring vad Wikipedia gör med sanningen. Finns det någon sanning, när alla kan bidra med sin egen sanning? Sedan kan man fråga sig om inte det som står på Wikipedia i sig blir en sanning genom alla som länkar till artiklar och på så sätt traderar vidare att sanningen finns på Wikipedia.

Vad är sanning, och vad är kvalitet? Om alla kan bidra med sin sanning, hur vet vi då att det är sanningen som står i Wikipedia? Stora svåra intressanta frågor, synnerhet i förhållande till det som skapas i Web 2.0. Vem skapar sanningen i Wikipedia? Wikipedia, som projekt ställer våra föreställningar kring vem som skapar kunskap på huvudet, eftersom alla kan bidra med kunskap på Wikipedia. I filmen ifrågasätts det och frågan som ställs: Vad blir kvar av kunskap, sanning, när vem som helst kan förändra den?

Stort, svårt och spännande…

web 2.0 hyllar amatören, möjligheten för alla att delta, alla att bidra… det är vår tids rörelse, men om historien upprepar sig kommer det ett bakslag och då kommer vi att efterfråga trovärdighet, bakslaget kommer att vara ett rop på experten…

Men jag tycker att vi måste ställa oss den fråga som finns i slutet av filmen: Vad är egentligen kunskap? Betyder att man inte är expert detsamma som att man inte har kunskap?

Att använda sociala medier väcker mycket spännande frågor

Regionbibliotek Stockholms inbjudan har jag varit med och anordnat en Open Space som hade temat Sociala Medier och bibliotek. Biblioteken och bibliotekarierna är en yrkesgrupp som använder sociala medier för att genomföra sitt uppdrag. Jag fascineras alltid av de otroliga tjänster som finns på nätet, ta till exempel tjänsten ”fråga biblioteket”.

Eftersom Open Space är ett möte som utgår från vad deltagarna vill prata om på ett givet tema så var det spännande att få ta del av de frågeställningar som bibliotekarierna stod inför i sitt arbete kring sociala medier. Det var frågor som:

  • tonen eller tonalitet, i sociala medier
  • Vem ska prata för biblioteket?
  • privat, personlig, professionell?
  • mottagare/målgrupper?
  • hur mäter man framgång?
  • Vilka plattformar används till vad?
  • Vad kommer efter Facebook? Vad händer när Facebook dör?
  • Vad är lagom uppdateringstakt i sociala medier?
  • etc.

Under dagen flöt sedan deltagarna runt i olika konstellationer pratade om sociala medier delgav varandra erfarenheter och tankar kring hur bibliotek kan arbeta med sociala medier. Det var otroligt spännande, i synnerhet sammanfattningarna, då jag att fick höra lite om de samtal som pågått under dagen. Det framkom till exempel att de diskuterat hur bibliotek kan använda Gowalla. Eller hur ett bibliotek kan få igång en Facebook sida. En frågeställning som fick mig att fundera mycket, var frågan kring hur biblioteken kan göra material som besökarna skapat sökbart på sina portaler, så att det som skapas i samspel med användarna i sociala medier får samma status som övrigt material på bibliotekets webbplats.

Jag har haft en otroligt givande dag. Det är många intressanta aspekter och frågor som lyftes kring just sociala medier och bibliotek. Frågan som jag ställer mig, är hur påverkar sociala medier bibliotekens kärnverksamhet? Är den densamma i en digital värld som i en analog, eller står biblioteken inför samma frågor som vi i skolan, vilken roll ska de ha?

I mina ögon tycks biblioteken dock ligga steget före för de har tagit språnget. De står inte kvar vid kanten och tvekar som många i skolan fortfarande gör. Biblioteken har kastat sig ut, och prövar sig fram i en ny digital värld med nya digitala verktyg.

Vad belönar skolan?

Via Twitter från jag av BrianKotts en länk till ett YouTube klipp, med ett examenstal från den student som just tagit examen som den elev som är ”the of the class”. I sitt tal säger hon mycket som mig att bli berörd men jag har valt följande parti för det väcker mycket frågor hos mig:

I am now accomplishing that goal. I am graduating. I should look at this as a positive experience, especially being at the top of my class. However, in retrospect, I cannot say that I am any more intelligent than my peers. I can attest that I am only the best at doing what I am told and working the system. Yet, here I stand, and I am supposed to be proud that I have completed this period of indoctrination. I will leave in the fall to go on to the next phase expected of me, in order to receive a paper document that certifies that I am capable of work. But I contend that I am a human being, a thinker, an adventurer – not a worker. A worker is someone who is trapped within repetition – a slave of the system set up before him. But now, I have successfully shown that I was the best slave. I did what I was told to the extreme. While others sat in class and doodled to later become great artists, I sat in class to take notes and become a great test-taker. While others would come to class without their homework done because they were reading about an interest of theirs, I never missed an assignment. While others were creating music and writing lyrics, I decided to do extra credit, even though I never needed it. So, I wonder, why did I even want this position? Sure, I earned it, but what will come of it? When I leave educational institutionalism, will I be successful or forever lost? I have no clue about what I want to do with my life; I have no interests because I saw every subject of study as work, and I excelled at every subject just for the purpose of excelling, not learning. And quite frankly, now I’m scared.

John Taylor Gatto, a retired school teacher and activist critical of compulsory schooling, asserts, ”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then. But we don’t do that.” Between these cinderblock walls, we are all expected to be the same. We are trained to ace every standardized test, and those who deviate and see light through a different lens are worthless to the scheme of public education, and therefore viewed with contempt.

Frågan som alla som bejakar ett traditionellt skolsystem, med standardiserad test, med en litterär kanon, med en kateder och en lärare som styr undervisningen, med strikt ordning och reda, bör fundera på vad vi uppnår? Vilket mål har vi för vårt undervisningssystem? Vad vill vi att de unga av idag ska kunna? Vilka färdigheter, kunskaper behöver elever/barn/ungdomar? Hur mäter vi framgång?

Och frågan vi alla måste ställa oss är om vi i skolan uppmuntrar elever att utveckla färdigheter som de John Taylor Gatto nämner:

”We could encourage the best qualities of youthfulness – curiosity, adventure, resilience, the capacity for surprising insight simply by being more flexible about time, texts, and tests, by introducing kids into truly competent adults, and by giving each student what autonomy he or she needs in order to take a risk every now and then.”

Låt skolan ha det som mål att utveckla nyfikenhet och förmågan att se möjligheter, att inte söka en enda lösning eller bara ett svar. Låt skolan belöna det!

Fem meningar för att förklara Creative Commons

Jag läser en underbar bloggpost How do you explain Creative Commons? av Jonas Öberg där han uppmanar läsaren att förklara Creative Commons med fem meningar eller i fem punkter. Ingen lätt uppgift, men eftersom jag är naiv, lite korkad kan jag inte låta bli att anta utmaningen, men inser när jag ska börja att Jonas sista punkt sammanfattar bilden av Creative Commons:

People through all times have enjoyed a shared culture — it’s a part of what makes us human

During the last 150 years, more barriers than bridges have been made, restricting that shared culture

Creative Commons takes away those barriers and gets the law out of the way in the process

Creative Commons is about giving creators a choice to join a global community.

Protecting your right to be acknowledged for the work, but allowing others to share it with you.

Creative Commons är ett ”verktyg” som skyddar din rätt att bli erkänd för ditt arbete, för ditt skapande, men som tillåter andra att dela det med dig.

Sedan vill även jag puffa för det Youtube-klipp som Jonas länkar till, mkt bra! Mycket relevant. Kolla in:

Diskutera bildpublicering utifrån familjebloggar

Precis som i många andra frågor som berör nätet finns det tydliga läger när det kommer till bildpublicering. Antingen är du för eller så är du emot. De som är emot, förfasas ofta över att barn och ungdomar lägger upp så många bilder på nätet. Ofta hörs förmaningen att alla bilder som du lägger upp kommer din framtida arbetsgivare kunna ta del av.  De som är för bildpublicering ser möjligheterna att dela, låta andra ta del av bilder av sin, barnens och deras gemensamma vardag.

***

Dagens inlägg handlar om hur vi kan föra ett samtal kring integritet utifrån en diskussion om föräldrars bildpublicering.

Familjebloggar

Ett av alla fenomen som finns i vår digitala vardag är att föräldrar skriver eller har olika sorters familjebloggar. Föräldrar använder nätet för att berätta om sitt föräldraskap och om sina barns framsteg. De använder nätet för att publicera och dela med sig av bilder på barnen till släktingar och vänner som man håller kontakt med genom internet och sociala medier som bloggar och Facebook.

me and mom, circa 1977

me and mom, circa 1977 av ~Asturnut~ CC (by, nc, sa)

För någon vecka sedan hamnade jag i ett samtal kring just föräldrabloggar och bilder av yngre barn på nätet. Vi diskuterade om föräldrars publicering av bilder på sina egna barn var ett tydligt intrång i barnens integritet. Har inte små barn lika stor rätt som vi vuxna att få avgöra hur de skildras på nätet? I samtalet deltog en mamma som berättade att hon och hennes man hade en blogg för sitt barn, där de berättade om sitt barns framsteg och utveckling. De lade också upp bilder för att vänner, släkt och andra som inte är en del av vardagen ska kunna ta del av barnets utveckling. Mamman med familjebloggen berättade att hon och hennes man hade haft samtal och gemensamt skapat tydliga gränser för vilka bilder som var OK att lägga ut på nätet. Det fick inte vara bilder där deras barn var ledsen eller kände sig kränkt, och inte heller några bilder av barnet då det var naket.

Prata om integritet

Det här väckte många funderingar hos mig kring bilder, integritet och barn.  Jag tror att ett samtal kring familjebloggar och föräldrars ansvar för den bild som de ger av sitt barn på nätet kan vara en bra utgångspunkt för att prata om integritet, bildpublicering och skolans policy för publicering av bilder.

Ett sådant samtal kan gärna börja med att vi gemensamt definierar vad integritet är, att det handlar om människovärde och respekt för människovärde. Viktiga frågor att beröra är:

  • Har föräldrar rätt att publicera bilder av sina barn på nätet?  Om ja, när? Och under vilka omständigheter? Om inte, varför inte?
  • Har skolan rätt att publicera bilder på elever? Om inte, varför är det så?

Och genom dessa frågor kan vi komma in på skolans bildpubliceringspolicy. De flesta skolor som jag känner till skickar ut en blankett där de begär föräldrars medgivande för att få lägga ut bilder av elever på nätet.

När blir en bild en personuppgift?

När vi diskuterar bildpublicering och skolans policy kan det vara bra att upplysa om att frågan om när en bild blir en personuppgift, inte riktigt är så enkel, som att en bild av mig på internet är en personuppgift. För att en bild ska anses vara en personuppgift ska den också tydligt kunna kopplas till mig som person. För att tydliggöra om jag på skolans webbplats publicerar en bild av en elev utan att ange namn, är det bara en bild av en elev. Men om jag som bildtext skriver barnets namn då blir bilden plötsligt en personuppgift. När en bild av en elev blir en personuppgift då måste skolan ha föräldrarnas tillstånd för att få publicera bilden.

Barn och integritet

Det samtal som jag hade kring föräldrabloggar och bilder på nätet resulterade i en diskussion kring barn och integritet. Det väckte tankar kring frågor om barns rättigheter i förhållande till vuxnas önskan att få vara delaktiga, hur vi ska förhålla oss till bebisbilder och föräldrars beskrivningar av sina barn, samt hur digitala medier påverkar vårt sätt att se på det som är privat kontra det som är offentligt.

Lärare och elever på Facebook, låt dem vara vänner

Får via EvaBra en liten glämtare från den norska debatten om lärare och i fall de ska vara vänner med sina elever på Facebook. Rubriken säger sitt Lærare og elevar bør ikke vera venar på Facebook.

– Lærarar kan leggja ut mykje privatinformasjon på facebook, som ikkje bør vera av interesse for elevar eller foreldre, seier skulesjef i Stavanger Eli Gundersen.

Bør elevar og lærarar vera venar på facebook? Delta i diskusjonen nedst på sida!

Den type privatinformasjon som blir lagt ut på facebook bør ikkje bli utveksla mellom lærarar, elevar og foreldre, meiner skulesjefen.

Ho vil nå ha felles retningslinjer for alle kommunetilsette når det gjeld bruk av nettstader som facebook.

– Det er kjempeviktig at ein skiljer mellom kor tid ein er privat og kor tid ein er tilsett og profesjonell, seier skulesjefen.

Jag tycker att frågan är spännande, och motiven som förs fram är också relevanta, kan jag vara personlig och samtidigt professionell? Är jag som lärare bara en tjänsteman, eller är jag också en offentlig person?

Är jag bara tillgänglig under lektionstid? Ska jag bara vara tillgänglig offline, ska jag bara möta eleverna i klassrummet? Är jag inte även en del av deras vardag och deras föräldrars vardag? Betydde inte dina lärare mer än att de bara var någon som ger eleverna en uppgifter under lektionen? Fast det har väl inget med Facebook att göra, jag vill säga att det har det. Facebook är en viktig kanal att nå ”vänner”, fråga om något, ett enkelt sätt att ta steget och ställa en fråga som man kanske inte vågar ställa annars…

Om jag låter de elever som känner att de behöver ”mig”, min närvaro mer än bara under lektionstid, på raster, på eftermiddagen, i sin vardag möjligheten att få det via Facebook, går jag då för långt?

Jag att det finns lärare som anser att de inte vill vara vänner med sina elever på Facebook, det är privat, för vänner. Men ärligt talat är Facebook så himla privat? De flesta har mer eller mindre öppna profiler, de vill vara tillgängliga för sina vänner…

Sedan undrar jag ständigt om jag kan vara vän med min chef, men mina elever kan vara vänner med sina lärare. Kan min chef skilja på när jag är privat och professionell, eller kommer min Facebook aktivitet påverka hans/hennes sätt att se på mig och mitt sätt att sköta mitt jobb? Hur hänger det resonemanget ihop?

Skolan en skyddad verkstad, med skyddade verktyg

Ända sedan i fredags har frågan om läroböcker hängt kvar hos mig. Diskussionen kring just skolans läromedel, och dess roll i skolan. Är läromedel:

  • ett hjälpmedel,
  • en kunskapskälla
  • ett stöd eller
  • bara en begränsning?

I sin konstruktion är läromedlet till för att vara ett stöd, en vägledning, ett sätt för att elever på ett enklare språk ska kunna ta del av material och kunskaper, insikter som kan behövas förenklas. Elever förväntas inte förstå alla om och men som finns bakom t.ex. lagstiftningsproceduren så en enkel text som förklarar det mest grundläggande principerna hjälper eleverna att förstå, ta ett steg vidare i sin kunskapsutveckling.

Men jag undrar om inte skolan låter sig begränsas av just läromedel, de är lättuggade, färdig konstruerade varianter på kunskap, på information, på fakta på teorier på verkligheten. Det är inte heller helt ovanligt att lärare i skolan låser sig vid ett läromedel som de gillar som de tycker om tonen i, men varför då?

Skolan är för sluten. Skolan som institution är alldeles för sluten, stängd, kanske till och med instängd. Skolan är inte skyddad, men med läroboken som hjälpmedel blir skolan en än mer stängd plats. Den behöver öppnas för nya sätt att se på kunskap, inte nya men andra än de som läroböckerna beskriver som vedertagna. Skolan har med sina skyddade verktyg, sina läroböcker, stängt och låst dörren.

Skolan ska vara en jordmån för att växa, för barnen att hitta kunskap, erövra nya färdigheter, intryck, kunskaper och frågan är om barn bäst växer i slutna kärl där allt är kontrollerat där alla verktyg är specialkonstruerade, som läroböcker eller om de bäst växer på en plats där det finns möjligheter, lufta att andas, där det är högt i tak. I en verklighet där ”nya” verktyg används och flera källor är naturliga. I en verklighet som liknar den utanför skolan, fast med vuxna som närvarande svarar och tar del av barnens kunskapssökande, som förankrar en värdegrund som nyfiket öppnar möjligheter för nya verktyg.

Vad är det med läroboken med som verktyg som tilltalar skolan och skolans verksamhet? Vad är en lärobok egentligen? En källa till kunskap eller bara ett verktyg för att hålla verkligheten borta.

Bästa Anne-Marie, ett svar från en skolombudsman på CC

Jag läser ditt öppna brev och inser att du har många frågor och det kommer att ramla in massor med svar. Inte bara från mig, du befinner dig ju i en delande värld. Kanske borde jag inte posta mitt svar här utan på Creative Commons Sveriges blogg, men jag tänker jag svarar från min horizont, från min blogg.

Du skriver så här:

Ibland ser jag mina fotografier hos någon och jag kan känna mig ledsen över att ingen har frågat. De som frågar säger jag ja till. Men jag vill gärna ha frågan. Är jag snål och misstänksam då? Är jag inte med och spelar på det villkor som jag givit mig in på? Hur signalerar jag min vilja att dela med mig och samtidigt åtnjuta respekt för att jag gör det?

Jag undrar också – om jag skriver till Er, vem är det egentligen jag skriver till? Vem svarar mig? Om det är så att jag undrar – är det ett massutskick av svar jag får och så får jag själv leta mig igenom texten för att hitta svar på mina frågor – eller kommer jag få en personlig rådgivare innan jag sätter Creative Commons på mina alster?

Om jag börjar med frågan från slutet, så är jag gärna din ciceron, i din jakt på svar om Creative Commons, din vägledare genom alla frågor… Tillsammans kan vi utforska svaren. Sedan till känslan av att känna sig sviken då någon lånat utan att fråga är bara djupt mänskligt. Den känslan följer oss ständigt. Vi vill veta, vi vårdar det vi tycker om och vi vill veta att det vi skapar hamnar i goda händer. Det är lite som att vi vill att våra barn ska ha det bra, vara väl omhändertagna. Det är så med det vi skapar också…

Så vad tror du Anne-Marie ska vi ta varandra i handen och ge oss ut på resan och söka svaren på de frågor du har om Creative Commons.

Din CC-ciceron

Vi skulle aldrig ha träffats, utan våra bloggar…

Jag pratar med Anne-Marie Körling i telefon, och för att vara jag är det ganska ofta. Vi pratar webb, blogg, skola och livet. Det är underbart, berikande och dynamiskt. Men som det är när vänner som inte pratar så ofta med varandra i telefon så går vi loopar, vi återkommer till samma ämnen, samma frågor och alltid, varje gång vi pratar så kommer följande fras:

-Vi skulle aldrig ha träffats om det inte vore för sociala medier, för webben, för bloggeriet.

Kanske är det så… Om inte sociala medier funnit då hade vi kanske möts, på någon konferens, på någon studiedag, eller genom att jag hade läst hennes bok men vi hade inte utvecklat vår vänskap, vårt systerskap, våra samtal, vår dialog som sociala medier gör att vi kan. Det som jag och Anne-Marie slår fast om och om igen i våra samtal är att i sociala medier blir det fokus på innehållet, inte på mitt utseende, på min ålder på min akademiska kompetens, vi kan mötas som mer jämlika.Om det inte vore för bloggen för sociala medier och för det innehåll som vi delar, som vi vill prata om hade vi aldrig fått tillfälle att berika varandra.

Eller för att citera Jardenberg och hans underbara kommentar som jag av en händelse hittade i min ”spamkorg”

(btw, att content inte är kung har vi väl slagit fast för länge sedan. För att citera Cory Doctorow: ”content isn’t king, conversation is. Content is just the stuff we talk about 😉

Åh, vad jag är tacksam för att sociala medier finns, att Anne-Marie finns, att du som läser det här finns. Att vara en bloggerska berikar mitt liv…

Mer öppen dialog, tillåt dig fråga nyfiket och bli berikad

Jag har ett lågintensivt bloggsamtal med Johan Lange som har pågått sedan vi träffades i Almedalen, och han ville att jag skulle utveckla varför sociala medier är de mest grymma pedagogiska verktyg som jag stött på. På #sswc hade jag lyckan att än en gång träffa Johan men den här gången var det min tur att vara åhörare och lyssna på honom och hans session om LUCK®.

Nu har en vecka gått och jag har haft för avsikt att skriva mer om #sswc och mer om mina upplevelser där, så har det inte blivit på grund av massor med skäl, men idag satte jag mig för att summera och fundera kring dels vad #sswc kring sessioner som Johan Langes, om möten, skolan och vardagen. Det är så många möten i skolan saknar är just det som fanns på #sswc, glöd, passion, närvaro. Och frågan ringer i mitt huvud hur kan vi skapa det i vardagen?

Jag var på flera sessioner och de hade alla liknande drag, och när jag sammanfattar med en mindmap blir Johan Lange på många sätt min bild av sswc. Jag låter bilden beskriva:

Alla sessioner som jag tog del av hade en glöd, en passion, byggde på en idé, en vilja att dela och låta sig berikas av att möta andra och andras kompetens. Så var det även med Johans session, det var för mig möten på #sswc. De som höll i olika sessioner var djup övertygade att de med engagemang och glöd lät sina idéer berikas och utvecklas genom att de fick möta andras infallsvinklar och idéer. Sharing is Caring, och än mer…

Jag skulle vilja att alla möten som jag kommer på är, öppna, kompetenta, fyllda med passion och intresse. Jag skulle vilja uppmana till mer #sswc, i vardagen, in i skolan. Mer un-konferens i skolvärlden, mer som Johan, med ett lugnt, engagerat, fokuserat och lyhört lugn låta andra ta del av ens kompetens och samtidigt låta sig berikas och tar del av andras idéer, möter andras infallsvinklar, frågor och tänk. Och helst på samma professionella sätt som Johan bland andra gjorde på #sswc, genom att tillstå att det finns problem, att det finns risker att ingen är fullkomlig.

Mer öppen dialog, fler möten kring det som vi har en passion för, eller åtminstone öppna upp för att våga ställa frågan nyfiket om att du vill få en annans infallsvinkel, använd en ton som bygger på tilltro till den andre, så att visa att du vill berikas… Tänk vilken berikande plats skolan och vardagen skulle kunna vara då…

Och Johan tack för att du bara tog det för självklart att jag skulle vara på #sswc, det bär jag med mig och är djupt tacksam.