månadsarkiv: september 2010

Är det censur, filter eller bara väldigt rätt?

Jag gillar människor som tar reda på saker, och sedan berättar det. Sådana som gräver reda på sanningar som vi annars kanske inte skulle få reda på, eller inte tänka på. Google är en självklarhet för oss, lika självklart som att internet fungerar. Undrar vi över något så googlar vi helt enkelt det.

Dessutom hjälper Google oss, genom att tänka åt oss, låta oss veta hur andra sökt genom att ge förslag på de vanligaste sökorden, när vi inleder vår sökning, sedan fyller Google även ut med nästa ord om vi så önskar.

Googlar jag på Enski så fyller Google ut med:

Det är ju väldigt bra, vi behöver inte ens tänka, inte ens skriva, bara vi tänker som alla andra så. Gott!

Men Googles algoritm hjälper inte alla med denna tjänst, utan vid vissa ord så får du inte den vanliga hjälpen. I artikeln Which word does Google Instant Blacklist nämns att det finns ord som Google omedelbart svartlistar, som

”Bisexual” and ”lesbian” are among the restricted words

Censur? Knappast för du kan fortfarande söka på ordet bisexuell, men du får ingen hjälp, så någon form av filter handlar det om och motiven är goda:

We understand Google’s intentions; the team over there is trying to make sure that no one sees pornographic or violent results they might fight disturbing unless they really mean to search for them. When asked about this feature a few weeks ago, Google’s Johanna Wright said the restrictions are in place to protect children.

Men frågan som vi alltid måste ställa oss är vilka värden styr Google och deras företag och hur påverkar deras värden vår världsbild och vårt sett att uppleva världen. Det kan vara värt att fundera kring.

Vänner på Facebook?

bok och biblioteksmässan i Göteborg deltog jag som åhörare i ett seminarium som hade titeln Elever online, men var finns lärarna? Det var ett seminarium som i sig väckte många intressanta frågor som vi bör samtala med våra elever kring.

474756808_13f584aafa

Fluffy Head in Pastel Blue from SLR Jester CC (by)

I panelen ingick Björn Ranelid, Metta Fjelkner, Peter Becker och Liza Greczanik. Seminariet hade rapporten Elever och lärare online som utgångspunkt för diskussionerna. Rapporten, som offentliggjordes under bokmässan av Lärarnas Riksförbund (LR), ger en bild av elevers, föräldrars och lärares syn frågor kring integritet och vuxenansvar i sociala medier.

I LR:s rapport finns följande resultat:

  • Eleverna är i större utsträckning villiga att vara ”vänner” med sina lärare i communities än vice versa. 73 procent av eleverna tror att de skulle acceptera en ”vänförfrågan” från en lärare, 47 procent kan själva tänka sig att fråga och 18 procent har själva frågat. Flickorna är mer restriktiva än pojkarna då 68 procent av dem tror att de skulle acceptera en förfrågan till skillnad mot 77 procent av pojkarna.
  • Lärarna är mer tveksamma. 20 procent tror att de skulle acceptera en ”vänförfrågan” från en elev, 7 procent kan själva tänka sig att fråga och endast 2 procent har själva frågat en elev.
  • Föräldrarna är mindre tveksamma om initiativet till en ”vänförfrågan” kommer från en elev. 66 procent tycker att det är okej om eleven har skickat förfrågan och 57 procent om läraren har gjort det.
  • Det främsta skälet som anges av de tillfrågade som är tveksamma till elev- och lärarkontakter via communities är integritetsproblematik, både ur ett elev- och ett lärarperspektiv.

Den centrala frågan om vilken relation en lärare kan ha i förhållande till sina elever i sociala medier var i fokus på seminariet och det är ett samtal som vi lärare också bör föra tillsammans med våra elever.  Det kräver samtidigt att vi funderar kring vad det innebär att vara någons vän på Facebook eller i andra sociala medier. Själv skulle jag inleda med att låta mina elever diskutera följande frågeställningar:

  • Vad innebär det att vara vän med någon på Facebook?
  • Vilka låter du bli dina vänner på Facebook?
    • Bara sådana som du känner?
    • Bara sådana som du har träffat?
    • Sådana som är dina vänners vänner?
    • Alla som skickar en vänförfrågan?
    • Vad innebär det att ha 300 vänner på Facebook?
  • Är vänskap på online samma sak som vänskap offline?
  • Låter du alla dina vänner ta del av allt du skriver på Facebook?

Sedan tycker jag att vi kan närma oss frågan om lärare ska adda elever eller inte, vi behöver också ställa frågan om elever ska adda lärare?

Att vara aktiv i sociala medier innebär att lärare såväl som elever måste ta ställning till frågor som rör såväl integritet och säkerhet som gränsdragningen mellan det personliga och privata.

Ett samtal kring vänskap på Facebook kan alltså vara en bra början till en diskussion om just integritet och säkerhet i sociala medier, på nätet. Samtalet kan utgöra en möjlighet för dig att tillsammans med dina elever lära dig mer om hur Facebook fungerar och hur du kan göra inställningar så att inte alla dina vänner ser allt som du publicerar i sitt nyhetsflöde. Ett tillfälle att prata om begreppet vänskap och vad det betyder i olika sammanhang.

Hur gör man med elektroniska källor?

Jag har varit i skolan idag och känt på skolluften, träffat elever, pratat projektarbete, källor, fotonoter, intervjuer och visat kloner och stormtroopers. Det har varit underbart, härligt och familjärt, igenkänningsfaktorn har varit STOR!

I slutet av min föreläsning kommer frågan om hur man gör i källförteckningen med elektroniska källor, vad ska man skriva, respektive vad ska man inte skriva. Jag gör det enkelt, säger att en elektronisk, eller snarare en digital källa, eller en ”internet” källa är som alla andra källor, du skriver:

upphovsmannens, efternamn, förnamn, verkets titel, förlag (blogg/hemsida) datum då du hämtade informationen samt url-en (dvs adressen till den exakta sidan)

Tycker att jag gjort en pedagogisk vinst, men en elev räcker upp handen och frågar, men inte behövs väl hela url-en, jo säger jag, den säger exakt var du kan hitta texten, såklart att den ska stå med.

Men säger hon:

det är väl ingen som skriver ner den?

Jag står där oförstående, tittar på henne, funderar och svarar:

Men du behöver inte skriva ner den du kan öppna ett dokument och köra copy-and-paste, hur enkelt som helst

Hon ger sig inte, suckar tittar på mig och säger

ingen skriver av url-en, om man vill hitta källan så söker man på författare och titel och vips så kommer inlägget, artikeln upp i Google. Ingen som läser en papperkopia av mitt arbete kommer att idas skriva av url-en för att komma till sidan så den är helt onödig.

Jag inser att jag kan fördjupa mig i förklaringar till varför jag tycker att det är viktigt med url-en, men säger bara:

du behöver både ock

och tänker: jag läser inte skolarbete i pappersformat, längre, eftersom om jag läser det digitalt så fungerar url-erna som länkar, men det säger jag inte. Inser att vi lever i olika textvärldar, min textvärld är digital och läsande av uppsatser sker till stora delar på skärm, medan eleven som sitter framför mig läser fortfarande främst texter som är tryckta eller utskrivna.

Lärarens yrkesetik och sociala medier

Jag fick häromdagen en kommentar av Pontus från LR på mitt inlägg om ”Vän på Facebook, vad är det?”. Kommentaren i sig är intressant och spetsar till frågan, och belyser problematiken, kring de etiska dilemman, som en arbetsgivare (kanske borde det stå lärare?) kan stå inför om de är vänner med sina arbetstagare (läs elever, kunder) på Facebook. Är Facebookvänskapen ett integritetsintrång eller inte?

I kommentaren kan står följande:

Detta behöver inte vara av ondo i sig, men det ställer STORA krav på yrkesetisk medvetenhet och reflektion. Enligt lärares yrkesetik ska läraren alltid ”bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet”. Gör du det genom att vara vän med dem på Facebook? Kanske, kanske inte säger jag! Läraren skall också ”verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och deras vårdnadshavare”. Gör du det genom att vara vän med dem på Facebook? Kanske, kanske inte säger jag återigen! Summa summarum ser jag det som att det inte finns något rätt eller fel, men läraren måste noggrannt kunna redovisa sina skäl för sitt beslut samt koppla det till yrkesetiken, oavsett vad beslutet är.

Det som också är spännande är att tolka de yrkesetiska reglerna som Pontus i sin kommentar citerar, delar av:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

  • alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier
  • inte diskriminera någon med avseende på kön, sexuell identitet, etnisk, politisk och religiös tillhörighet eller social och kulturell bakgrund, inte heller p.g.a. förmåga eller prestation
  • stödja elevernas rätt till inflytande över sin utbildning och stärka deras ansvarstagande för sina studier
  • vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan
  • verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter
  • vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa.

Vänskap på Facebook, är det ett integritetsintrång, ett övertramp av en lärare? Eller är det en möjlighet att skapa en närmare relation, en möjlighet att vara lyhörd, kanske är det så att läraren i sitt etiska ställningstagande vill ”skydda individerna mot skada, kränkningar och trakasserier?” Sedan undrar jag hur ska jag kunna ”vara lyhörd för deras synpunkter” om jag inte är närvarande och lyssnar?

Det kräver inte att man, som lärare är vän med sina elever på Facebook, men det kräver åtminstone närvaro.

Sedan ställer jag den fråga som följer mig: Hur ser vi då på möjligheten som vi ger framtida arbetgivare respektive nuvarande arbetsgivare rätten att ta del av vår vardag? Att de är vän till oss på Facebook? Hur ser vi på den ”rätt” som en chef har att säga nej, jag vill inte vara vän med dig på Facebook, eftersom det skulle innebär ett etiskt dilemma, en problematik för mig som arbetsgivare att rättvist kunna bedöma dina insatser på arbetet?

Jag älskar lärare, de är underbara!

Idag har Webbstjärnan haft en Workshop om WordPress för lärare. Jag brukar var den som håller i utbildningarna idag har jag suttit med och lyssnat när min kollega Rebecka Gustafson som hållit i utbildningen. Och dagen har varit full med frågor och funderingar, kring webbpublicering, kring varför det blir som det blir…

Och många härliga kommentarer som

– jag är lite trött nu

– jag har hatar den där widgetarna

– kan du vänta lite min dator hänger sig lite

– suck

Men mest har dagen varit fylld med skratt och frågor som har lärarna har kastat ut i hörsalen. Men jag och Rebecka vet att efter den här dagen kommer webben att fyllas av än fler suveräna elevarbeten, genom Webbstjärnan.

Bibliotek, sociala medier och mediavinklingen

Vaknar sent som vanligt, men förstå när jag loggar in på Twitter att jag inte riktigt har hängt med. Diskussionen handlar om Jonas Thentes TV och Mediekrönika Ombytta roller, som handlar om seminariet Sociala medier och bibliotek i vilket jag deltog i torsdags på Bok och biblioteksmässan.

Thente inleder sin krönika med att refera till

”Fahrenheit 451” skickas brandkåren ut för att bränna upphittade böcker och boksamlingar. Böcker anses vara emotionellt upprörande och därför farliga i en framtid där interaktiva tv-såpor och meningslösheter vaggar medborgarna till enfaldig ro.

Så långt som till att bränna böcker vill inte dagens svenska bibliotek gå, men det är nära på. /…/

Efter att ha tjuvlyssnat i montrar och korridorer samt bevistat en handfull seminarier, stod det klart att böcker är ute men Facebook och Twitter är inne. På biblioteken.

En typisk seminarierubrik var ”Sociala medier och bibliotek” – notera ordningen – som hölls på torsdagen.

Sedan fortsätter han att säga att dagens bibliotekarier är vår den nya tidens nätaktivister, som pratar om besökare på biblioteket som användare, och

De talar om sina uppdragsgivare (det vill säga biblioteks­besökarna) som ”användare” och fnyser åt fysiska böcker – som de karaktäriserar som dammiga. Om biblioteken säger de att ”vi måste begrava vissa uppgifter för att hinna med att bilda oss en uppfattning om nya medier”.

medan de som vi traditionellt talar om som nätaktivister ”en internetaktivist är en ung, vild manlig hacker med glasögon och hippieanarkistiska tendenser” är som Fleischer och Drogge blir symboler för i de traditionella nätaktivisterna i krönikan.

Fleischer talade om människor som använder biblioteken – ja, om människor som själva poängen med bibliotek. Riktiga bibliotekarier som kan ge personliga tips om böcker och annan information.

Han såg en del problem – för att underdriva – med att svenska bibliotek är beredda att slänga ut grundläggande kompetenser och funktioner för att i stället bistå en handfull amerikanska IT-företags för tillfället populära tjänster.

Jag deltog i seminariet och vill gärna berätta att seminariet inte handlade om att biblioteken vill bränna böcker eller överge sina huvuduppgifter. I ingressen till katalogen står det:

Sociala medier förändrar förutsättningarna i samhället för såväl politisk demokrati som för ekonomisk konkurrens, likaså för kommunikationen mellan individer och organisationer. Att ha digital informationskompetens för att kunna hitta, källkritiskt granska och kommunicera på nätet blir lika viktigt som att kunna läsa, skriva och räkna. Är bibliotekarier dödgrävare eller guldgrävare i denna historiska omvandling?

Det tycks Thentes inte känna till eller ha tagit del av, inte heller del av att  samtalet främst handlade om två centrala frågor nämligen:

  • Hur förändrar sociala medierna bibliotekens kontext?
  • Hur förändrar sociala medier bibliotekens arbetssätt?

Seminariet handlade alltså om hur sociala medier påverkar bibliotekens kontext och arbetssätt och hur Thentes än ser det så är förändrar sociala medier vårt förhållningssätt till vår omgivning. De  låter det analoga mötet mellan människor kompletteras med ett digitalt. Det innebär inte att det ena utesluter det andra, och det tror jag inte Fleischer eller bibliotekarien på seminariet menade. Även om Thentes vill vinkla seminariets samtal så.

Hur kommer man i kontakt med Google?

Jag fick ett mejl i våras, med ett brev som en bifogad fil: Google, Brevet har en tydlig avsändare. Det var Google. Innehållet i brevet handlar omatt jag har blivit utsedd till en vinnare och jag skulle få MASSOR med pengar. För mig är solklart att det är fejk, och jag tänkte, som en vän av ordning att jag mejlar Google och säger att det här har jag fått i ert namn, bara så ni vet, vilket de med säkerhet redan gör. Jag sparar dessutom mejlet för att det kan säkert bli underlag för ett blogginlägg om källkritik, om Google och vinstbrev på nätet.

Jag kan vara ganska nitisk när jag tar mig an en uppgift, så jag börjar en jakt på en e-postadress, en möjlighet att komma i kontakt med Google, med någon form av kundtjänst, för jag vill mejla och bifoga brevet. Men jag inser ganska snart att Google, världens största internetföretag, en sajt som jag i stort sett använder dagligen, inte har någon ”om-sida” och ingen mejladress, jag efterlyser en på twitter, får hjälp men hela försöket slutar i ett stort frågetecken, hur kan det komma sig att Google inte har någon mejladress? Jag får tips om deras kontaktformulär som känns som att ställa frågan rakt ut i tomma intet, till vem som helst som råkar läsa…

Misströstande lade jag ner mitt projekt och har väl gnällt lite om bristen på transparens från Google, som vi använder varje dag. På Bok och bibliotek mässan var jag på två Google-seminarier ett som jag ska skriva om på Kolla Källan Google och Framtiden och ett som hette Google världens enda supermakt på nätet. I det senare deltog Andreas Ekström och Andreas Svenungson från det svenska Google-kontoret. Den första frågan som kom upp handlade om hur Andreas Svenunson fått sitt arbete på Google? Om han hade ringt och frågat om de hade några lediga tjänster, och om så var ringde du, undrade Andreas Ekström, för jag har i alla fall inte hittat något telefonnummer till Google, så hur gör man om man vill komma i kontakt med Google? (Det undrade ju jag med…)

Som svar på vår fråga om hur man söker jobb på Google fick vi veta att det var Google som hade kontaktat Andreas Svenungson och sedan tillstod han att när det kommer till öppenheten så finns det lite att arbeta på för Google. De hade haft en öppen e-post adress, men den hade blivit nedspammad direkt, och tydligen är det så om man tillhandahåller gratistjänster, men jag undrar ändå över kundsupport, och hur möter Google det behovet?

Google beskriver sig själva alltså som ”lite dolda” men det beror på att de vuxit mycket snabbt. Men transparens och öppenhet är på väg. Medan Andreas Ekström som har skrivit en hel bok om Google beskriver Googles företagskultur som en lite sektliknande rörelse, som tänker lite annorlunda med bland annat ett en procent mål, att en procent av vinsten ska gå till välgörande ändamål. Men särskilt tillgängliga är de inte men kanske är de mer tillgängliga om du betalar för deras tjänster (för visst måste man som företag kunna komma i kontakt med företaget om man använder tjänster som deras annonser, deras företagslösningar för mejl etc. Men det vet jag egentligen inget om, så jag låter det vara osagt)

Sedan ska jag väl tillstå att de är tillgängliga även för mig, men att skicka in ett anonymt kontaktformulär, utan tydlig mottagare vilket alltid gör det svårare att använda ett kontaktformulär.

Jag återkommer till Google imorgon med, tror jag har fler ingångar efter seminariet om Internets supermakt

Slutet på ”att besöka en roman”

Mitt liv har ändrats en del på två år, och som jag brukar berätta berättelsen så börjar den med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Jag läste romanen och insåg att det är en otroligt fin och underbar skildring av Blackeberg som förort, av de som bor där, av allt det som jag förknippar med förorten, som jag älskar. Tillsammans med min dåvarande tvåa gjorde jag ett svenskprojekt som kom att heta: ”att besöka en roman”. Deras romanläsning skulle resultera ibland annat tio webbplatser om romanen Låt den rätte komma in, om Blackeberg och om John Ajvide Lindqvist.

Länge har jag närt en dröm om att få berätta för John Ajvide Lindqvist vilken betydelse hans roman fick för mitt och mina elevers skolarbete. Att hans roman fick oss att ta steget och publicera skolarbete på nätet.

Länge, väldigt länge, närde jag också en annan dröm om att jag skulle uppbåda allt mitt mod, all min kraft och skriva ett mejl, ett brev och berätta om vårt projekt om vad vi gjorde med hans roman. Att vi gjorde stadsvandringar utifrån den, att vi gjorde webbplatser om den, att det fanns föräldrar i Blackeberg som pga av våra webbplatser inte ville låta sina barn börja Blackebergsskolan eftersom det förekom så grov mobbing där. Den föräldern hade läst det på nätet (i en av mina elevbloggar).

Jag tänkte länge skriva, i hopp om att få ett svar, men kom aldrig till skott, vågade inte, tänkte att jag kommer bli så besviken när han säger att han inte kände till det, men ska läsa, och sedan skulle jag inte få ytterligare svar. Sedan var väl inte mina elevers projekt så märkvärdiga i sig, de var ”vanliga” webbplatser om en roman. Om en plats om Blackeberg, och om en fantastisk författare, men för oss i klass S1-S2-S3Enskilda Gymnasiet 2007- 2010 var de livsavgörande, men för en besökare är de ganska beiga.

Idag gick jag förbi Ordfronts förlag på Bokmässan i hopp om att hitta en present, och där står Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla Stjärna när jag ser det  bestämmer jag mig för att fråga:

kommer John Ajvide Linqvist till er monter, för jag vill berätta att han har förändrat mitt liv.

13.10

svarar hon bakom kassan, och jag går tillbaka till .SE:s monter och tänker jag ska ta mig i kragen, vara modig, vara mer modig än jag egentligen vågar och berätta för John Ajvide Lindqvist om mina elevers sajter, om att hans roman förändrat mitt liv, gjort att jag blivit en bloggare, en twittrare, en projektledare, en som jobbar med internet i skolan.

13.10 tar jag mig igenom myllret på bokmässan, men Ordfronts monter är full, fylld med fantaster och jag kan knappt se honom, knappt höra, så jag kommer inte komma fram, kommer inte komma till tals med författaren som alla vi som står där beundrar så. Jag går misströstande därifrån och tänker jag får skriva en bloggpost och berätta hur John Ajvide Lindqvists roman har påverkat mitt liv. Jag får berätta i mitt eget forum, på min egen plattform, sedan kan jag kanske mejla det till honom också, så har jag berättat det.  Berättelsen får ett slut. Jag bestämmer mig så gör jag.

Bokmässan 2010

Eftermiddagen går och jag blir intervjuad av Wikipedia om källkritik, stolt och varm bestämmer jag mig för att ta en kopp kaffe innan jag beger mig till hem till Stockholm (ledsen Mathias jag glömde bort mitt löfte till dig, du har en kaffe innestående på mig). Jag går upp till speakers lounch, sätter mig ner och pratar med några bekanta, och vem kommer då in, om inte John Ajvide Lindqvist. Plötsligt har jag bara en sak för ögonen och det är att säga som det är, att störa och berätta. Det är så uschligt tramsigt, men jag ser det som min möjlighet, att få berätta om S2:s sajter, om vårt projekt: http://attbesokaenroman.se

Så jag stegar fram säger som det är:

Jag vill bara berätta att du förändrade mitt liv. Jag förstå att du inte vet det, men jag vill ändå berätta att mina elever har gjort 10 webbplatser om din roman Låt den rätte komma in.

Med lugn stämma säger han då:

Jo jag vet, jag har läst några av dem. Det är de som heter ”attbesokaenroman.se”.

Jag står mållös en halv sekund, inser att han sa projektnamnet. Projektnamnet, som ingen kommer ihåg, det betyder bara en sak: Han vet, han har läst och har tagit del av mina elevers arbeten.

Åh, vad jag önskar att det var måndag igen, en vanlig skolmåndag så att jag skulle ta mig till skolan och komma in i mitt klassrum med mina elever i bänkarna så jag kunde få berätta, men det går inte för de har tagit studenten, jag är tjänstledig. Men jag är så himla stolt för deras arbete och jag önskar att jag fick dela det med dem, så jag gör det så här.

Jag har något jag vill berätta:

Jag träffade John Ajvide Lindqvist i lördags och han har läst era sajter. HAN känner till vårt projekt ”att besöka en roman”.

Jag måste bara få berätta vad han sa: När jag berättade att ni funderade mycket om romanens huvudkaraktär Oskar egentligen är John Ajvide Lindqvist. Och då berättade HAN att de har en sak gemensamt, Oskar bor nämligen i samma lägenhet som John Ajvide Lindqvist växte upp i, så när ni stod där på Ibsengatan och pekade ut fönstret där Oskar bor, med hjälp av romanen så var det just där John Ajvide Lindqvist växte upp.

Tänk er…

Jag har aldrig tänkt på sociala medier som ett husdjur

Jag har bestämt mig för länge sedan, jag ska inte ha några husdjur. Jag är rädd för djur och har inget intresse, ingen lust och ingen vilja att ta hand om djur. Så var det bestämt inga husdjur hemma hos Kristina inte. Men Unni Drogge fick mig att fundera idag, har jag gått och skaffat husdjur i alla fall?

We are looking for pets

Är bloggen, och mitt engagemang i den, och i andra sociala medier, som att skaffa sig ett husdjur?  Idag i panelen på Bokmässan om sociala medier och bibliotek så säger just Unni Drogge en one-linern. Att hon fundera mycket innan hon engagera sig i sociala medier :

för det är som att skaffa husdjur

Och innan man tar på sig ett sånt ansvar ska man överväga det noga. Unni Drogges bild är dräpande och samtidigt väldigt fin, den ger en bild av det innebär att vara engagerad i sociala medier. Unni Drogge menar att hon med sitt engagemang i sociala medier, på twitter, genom att blogga, tar ansvar för sina läsare. Och när jag läser Unnis blogg kan jag bara instämma, hon tar verkligen ansvar för sina läsare och för ett samtal med dem, se till exempel hennes bloggpost tid att leva tid att blogga. Det är ett ansvar att vara en som bidrar med innehåll. I och med att  jag engagerar mig, gör mig närvarande i sociala medier, bidrar med innehåll, får läsare så har jag också ett ansvar för mina läsare, att ta hand om dem, prata med dem, mata dem med lite nya inlägg, kela lite med dem.

Åtminstone är det så Unni Drogge menade om jag förstod henne rätt.

Men att sköta ett husdjur innebär så mycket mer än att jag ska vara närvarande och prata med djuret då och då, det kräver vaccinationer att jag ska uppfostra det, så att det fungerar i möblerade rum, är ok i förhållande till andra människor, djur etc. Den biten slipper i jag i alla fall i sociala medier, jag behöver inte uppfostra mina läsare, till att uppföra sig, hur de ska möta andra, hur de ska vara i möblerade rum, eller?

Så innan du engagerar dig i sociala medier tänk efter, fundera en stund, är det så att du har tid för att ta det ansvar som det kräver? Har du tid att ägna dig åt dina läsare, möta deras synpunkter perspektiv, om inte så kanske du inte ska engagera dig i sociala medier, men jag menar att du missar mycket, du missar många samtal kring sånt som engagerar dig. Du missar många möjligheter att få bryta tankar med andra en del som tycker som du andra som tycker annorlunda.

Så fundera ett varv till tänk på all kärlek som ett husdjur kan ge, medföra, tänk sedan på allt ansvar, all tid som det kräver, fatta sedan ditt beslut: husdjur eller inte?

Bokmässan, bibliotek och sociala medier

Jag ska vara med i en panel kring sociala medier och bibliotek vilket känns spännande. Min ingång blir skolan, skolbibliotekets eftersom det är där jag känner att jag hör hemma och har mest att bidra med. Seminariets huvudfrågor kretsar kring:

  • Hur förändrar sociala medierna bibliotekens kontext?
  • Hur förändrar sociala medier bibliotekens arbetssätt?

Min utgångspunkt kan knappast bli att prata om hur bibliotekens arbetssätt förändras av sociala medier. Jag är användare, så jag kan prata om kontexten och på sätt komma in på hur bibliotekens arbetssätt behöver ändras i och med tillgången och närvaron av sociala medier.

Jag arbetar med skolan, och är lärare i svenska och samhällskunskap. I skolan ses ofta biblioteket som en plats där bokskatter finns eller som en plats där böcker samlar damm, dit elever dras när de ska söka efter våra gemensamma bokskatter, eller för att de ska starta ett fördjupningsarbete. Biblioteket är i skolan en fysisk plats, inget digitalt rum.

Biblioteket är i skolan en plats där bibliotekarien kan hjälpa eleverna att hitta ingångar, att söka, strukturera upp sin informationssökning. Biblioteket är för elever en plats där de kan hitta bokskatter, få hjälp att hitta böcker som passar deras behov, smak och intresse.

Men min upplevelse är att i skolans värld är biblioteket en plats som inte används i den omfattning som den skulle kunna göras. Elever och till viss del lärare är delvis medvetna om de tjänster som biblioteket som fysisk plats kan ha, men de är inte medvetna om biblioteket som digital arena och vad biblioteket skulle kunna erbjuda med hjälp av sociala medier. Elever och till viss del lärare är omedvetna om det stöd som biblioteken skulle kunna vara i det digitala rummet, genom att vara den vän som vi kan behöva i sociala medier, med sin kunskap om att söka, att finna, att värdera källor och kunskap.

I en skolvärld med sociala medier som t.ex. Wikipedia så används biblioteket ofta som en extra datasal, men inte för att skapa dialog genom att använda sociala medier för att samtala om källor, sökande, information och kunskap. Att biblioteken sitter på kunskap om hur man söker information medvetet och strukturerat, att biblioteken sitter på kunskap om hur man strukturerar upp kunskap det används begränsat och främst när elever vill få hjälp att söka i böcker, eller för att hitta ”riktiga” källor.

Det är en brist i sig, men den bristen beror i mina ögon på att skolan inte har anammat den digitala världen, de digitala verktygen, de sociala medierna, men biblioteket har heller inte lyckats förmedla till oss i skolan hur de använder sociala medier, att sociala medierna kan vara goda verktyg för att kommunicera med användarna med eleverna, med lärarna. Verktyg för att distribuera bibliotekets kunskap till användare.

Det kan bero på att eleverna inte har dem som vänner, inte vet eller känner till bibliotekens möjligheter och den roll som biblioteken kan fylla i sociala medier som kunskapsbevarande institution, som ett stöd i kunskapssökandet, men det kan också bero på att biblioteken inte kommunicerar att de finns till för elever, för skolan i sociala medier.

Jag tror också att bristen på möten också beror på att biblioteket som institution och funktion har förändras genom tillgången till sociala medier, genom en digitalisering av kunskap och här har skolan inte riktigt hängt med.

För vad händer vad händer med en kunskapsbärande institution när alla kan bidra med sin kunskap, utan att det finns någon gemensam norm för hur man organiserar upp denna kunskap, den information som finns på nätet? Vilken roll ska då biblioteket, skolan ha? Är det klart? Har biblioteket lyckats formulera det, och om så har de kommunicerat ut det till sina användare?

Ska biblioteket vara en tjänst på nätet som bidrar med ett diktcitat om dagen eller som svarar på våra frågor om var vi kan hitta källor? Ska de hjälpa användarna att bli medvetna om de strukturer inom vilken vi traditionellt strukturerat upp kunskap, eller ska de falla till föga, långsamt dö som en plats i damm fylld med bokskatter som vi via Google söker oss fram till? I skolan har biblioteken en viktig roll att fylla men för att de ska kunna göra det måste också skolbiblioteket kommunicera med eleverna i sociala medier och kring sociala medier, kring kunskap och kunskapssökande.

Sociala medier omdefinierar onekligen bibliotekens roll, men det upplever jag att biblioteken är medvetna om och de befinner sig i ett sökande, men skolans har inte kommit dit än, skolan tycks fortfarande tro att de ska stå som ett digitalt ödeland, en utpost för den analoga tekniken, men tids nog hinner väl digitaliseringen i kapp skolan och tar den på sängen, trots att den borde ha vaknat för länge sedan.

För i mina ögon behövs ett möte, mellan lärare, elever och bibliotek i sociala medier, och ett samtal kring: Hur formas kunskap i en värld där alla bidrar med sin egen kunskap och där sociala medier är en naturlig del i vår kunskapsbas? Hur formas kunskap i en värld där kunskap skapas av alla? Vilken är då bibliotekens och skolans roll?