Dagsarkiv: 17 september 2010

Använd nätet för att kommunicera med dina elever

Jag sitter här på fredagkvällen och läser Skolvärlden och fastnar i artikeln med rubriken åtta av tio lärare hinner inte med nätet och undrar stilla vad beror det på? Sedan läser jag följande i artikeln:

Drygt hälften av eleverna anser att lärare bör finnas tillgängliga för elever på communities eller chattprogram. Motsvarande andel bland lärarna är betydligt mindre, en fjärdedel.

– Jag är självklart positiv till att det finns möjligheter att ha en dialog via nätet. Men undervisning på nätet kan vara vara ett komplement till klassrumsundervisningen. Det är hög tid att vi börjar diskutera hur nätet används, men också var lärarnas ansvar börjar och slutar, säger Metta Fjelkner.

/…/Åtta av tio tillfrågade lärare anser att de inte hinner vara tillgängliga för eleverna på nätet. Arbetstiden räcker helt enkelt inte till.

Varför hinner inte lärare vara tillgängliga för sina elever på nätet? Beror det på:

  • Brist på tillgång till teknik eller
  • är det brist på kunskap om tekniken och hur den kan användas?

Kanske är det så att det finns en ovilja bland lärare att vara tillgänglig för sina elever på nätet? (Men det vill jag inte tro)!

Min upplevelse är att via nätet får jag som lärare verktyg för att effektivisera kommunikationen med mina elever. Jag kan vara tillgänglig på ett helt annat sätt, och kommunikationen blir mer tydlig och mer effektiv. Istället för att svara på samma fråga fem gånger kan jag i en klassblogg svara en enda gång, och alla som undrar kan läsa mitt (samma) svar. De kan läsa frågan, ta del av svaret och uppgiften. Transparensen i sociala medier gör kommunikationen mer effektiv och enklare.

Nätet kanske till och med medför att jag som lärare blir mer tillgängliga för mina elever i klassrummet.

Studien som artikeln 8 av 10 refererar till handlar om de resultat som LR fått genom att genomföra telefonintervjuer med elever, lärare och föräldrar. Resultatet visar att fler lärare ”umgås med sina elever på nätet”.  Mer än var tionde högstadie- och gymnasielärare har elever bland sina nätvänner. Och LR:s ordförande säger att:

Det är överraskande många. Jag tycker att det är viktigt att vi som lärare inte släpper på yrkesrollen

Jag undrar ”finns det en risk att vi släpper yrkesrollen” vad menas med det? Vad menar LR:s ordförande att lärarens yrkesroll är? I artikeln anses det finnas en risk med att lärare är vän med sina elever för det skulle medför att de får ett föräldraansvar, och att nätvänskapen leder till orättvisa samt att det inte tillhör vår yrkesroll.

Men komigen, att vara tillgänglig för eleverna på nätet är som att vara tillgänglig i skolan fast i ett annat forum.

Hur kan det vara en fråga om rättvisa? Är det mer rättvist att jag är inte är tillgänglig för mina elever på nätet, eller är det mer rättvist om jag är tillgänglig för alla på samma villkor? Frågan jag ställer mig är: vad är rättvisa, enligt LR?

I artikeln tycks det vara att inte vara tillgänglig för någon elev på nätet?

Sedan undrar jag om LR menar att värdegrundsarbetet inte ingår i lärarens yrkesrollen. Ska vi i skolan inte fostra eleverna att leva efter de grundläggande demokratiska värdena, att fostra eleverna att bli demokratiska medborgare?

Internet, livet online, ingår i den verklighet som eleverna ska kunna behärska och deras vardag på nätet ska väl också genomsyras av de grundläggande värdena? Men skolan behöver inte ta del av den verkligen, för i skolan har lärare inte tid, och om de har eleverna som vänner på nätet så kan det upplevas som orättvist, enligt LR.

Allvarligt talat, människor är människor, online såväl som offline. Det är samma människor, samma problem. På nätet behövs samma grundläggande demokratiska värden läras ut, och skolan kan inte vara en plats som inte har med livet online att göra. Jag undrar när blev livet något som inte har med skolan att göra? I våra barns liv är ”internet”, sociala medier en naturlig del, låt det bli det i skolan också.

Skulle jag vilja gå på min egen lektion?

Igår ställde Anne-Marie Körling den frågan i TV-programmet Körlings barn och efter det har frågan följt mig, hade jag velat gå min egen lektion? Skulle jag vilja vara min egen elev?

Ärligt, handen på hjärtat? Skulle jag vilja det? Hur skulle jag se på mig som lärare om jag var elev idag?

Jag har funderat mycket, hur är jag som lärare?

Jag är:

  • kravfull
  • förväntansfull
  • otålig
  • nyfiken
  • frågande, söker ständigt efter svaret

Min undervisning handlar mycket om att söka svaret på frågan, varför blev det inte bra, eller varför blev det bra? vad var det som hände? Vad borde varit annorlunda? Kunde jag gjort det på något annat sätt?

Sedan har jag höga krav, kanske för höga?  Jag förväntar mig att mina elever ska älska mina ämnen lika mycket som jag, och har svårt att förstå att inte alla elever älskar Dante, eller Homeros. Jag kan inte förstå att elever inte ser storheten i de mikroekonomiska teorierna, eller när de suckar för att vi ska läsa lyrik. Min passion för mina ämnen förblindar mig ofta och jag har svårt att förstå att inte alla vill, eller tycker att blogga är genialt. Mitt engagemang är min styrka men det är samtidigt min största svaghet.

Under min egen skolgång var det de lärare som jag respekterade mest som var de som älskade sitt ämne, krävde och förväntade sig saker av oss elever, och eftersom jag vill ha det så under min skoltid så har jag bara fört över det till min egen undervisning. De fick gärna var tråkiga, men kunniga, pålästa, sådana som gav mycket!

Men att vara en sådan lärare är inte att vara lyhörd, det är att vara enögd att tro att alla är som jag, och så är inte fallet. Och med den insikten blir det svårt att säga att jag skulle vilja vara elev på mina egna lektioner, men jag skulle vilja ha en lärare, eller jag skulle vilja säga att alla de lärare som jag älskade, som jag tänker tillbaka på var sådana som hade en del av mina egenskaper.

Kanske skulle jag vilja vara min egen elev, kanske inte…

Finalist till Guldäpplet, javisst, och i vilket sällskap!

Jag är fortfarande så tacksam för den/de som nominerade mig till Guldäpplet, aldrig trodde jag att det i min mejlbox skulle ramla in ett mejl som förklarade att jag inte bara var nominerad utan även en finalist, oj! Jag är glad och stolt, ett erkännande för min lärargärning. Jag är impad av vilket fin sällskap jag befinner mig i tillsammans med de övriga finalisterna. Kolla bara in.

idolbild

  • Martin Fernström och Josef Sahlin, lärare vid Årstaskolan i Stockholm som är finalister med följande förklaringar:

Martin och Josef inspirerar elever och föräldrar och delar med sig till kollegor. Med sitt djupa engagemang och sina mångsidiga arbetsformer lyfter de eleverna och är förebilder för lärare i hela landet.

Martin har skapat ett stort antal pedagogiska matematikfilmer, populära nätresurser med stor spridning även utanför den egna skolan. ArstaBokblogg.se är ett annat exempel på hans förmåga att finna nya vägar för att engagera elever, med reflektioner kring böcker och utveckling av det egna skrivandet. Martins resurser har stor räckvidd och han är en sprakande inspirationskälla både på skolan och ute i landet.

Josef är klassläraren som på ett naturligt sätt integrerar IT i arbetet tillsammans med sina nybörjarelever. Deras blogg, Tegelbobarn.se är en dokumentation över barnens skolgång och en länk till hemmen. Med digitala verktyg som dokumentkamera, video- och filmkamera, interaktiv skrivtavla, ljudinspelning mm gör han undervisningen på en gång spännande och rolig, utforskande och skapande. Josef är en inspiratör på skolan, på Medioteket i Stockholm, på Framtidens Lärande och runtom i landet.

hitta igen bild på Ann-Charlotte

Ann-Charlotte har med kollegor utvecklat ett arbetssätt med förskolebarn i åldern 3-5 år där barnen kombinerar upptäckande med lek och rörelse utomhus. Hon har visat hur man kan ta in Gps-tekniken i förskolan och integrera den i verksamheten på ett pedagogiskt spännande sätt. I sin verksamhet gör hon tydliga kopplingar till förskolans läroplan och mål.

Ann-Charlotte utvecklar förskolan med barnen, med kollegor och vänförskola, och delar erfarenheter i regionala och nationella nätverk, såsom Center för skolutveckling i Göteborg och ”Framtidens Lärande” i Nacka.

Geocaching har blivit ett verktyg för lärande. Barnen blir aktiva och delaktiga. De utvecklar samarbete och motorik liksom språklig och matematisk förmåga. De gör det på ett glädjefullt, nytt och kreativt sätt. Ann-Charlotte är en föregångare som vågar använda teknik tillsammans med små barn i förskolan.

Joachim Thornström hade tagit med sig ett paraply som skydd mot pandan

Joachim Thornström hade tagit med sig ett paraply som skydd mot pandan by Lärarnas nyheter (Lotta Holmström)

CC (by, nc, nd)

  • Joachim Thornström, IT-pedagog och IT-samordnare på Kultur och Utbildning, Ystad kommun

Joachim Thornström har i åratal bedrivit ett engagerat arbete med att stimulera it-utvecklingen i Ystad. Ett exempel är satsningen på skriv- och läsutveckling, där ett stort antal pedagoger har inspirerats att arbeta med dator i de tidiga årskurserna. Successivt har arbetet fördjupats och utvecklats, med begränsade kommunala resurser. Erfarenheterna härifrån har aktivt förts vidare till hela landet.

Han har vidare byggt upp webbplatsen Skolväskan, med resurser som barn kan använda i skolan och hemma på kvällarna. Den har blivit en viktig källa till inspiration för lärare och elever i hela landet.

Joachim har varit aktiv i dialogen med lärare över hela landet, med presentationer, artiklar och inlägg. I Skolväskans blogg får lärare nya tips och idéer från den omvärldsanalys om IKT som han driver med brinnande intresse. Kommentarerna i bloggen öppnar upp för pedagogiska diskussioner och reflektioner som behövs i skolvardagen.

Vinnaren utses på Skolforum den 2 november i Stockholm. Jag vill bara säga grattis. Sist ska jag också delge er motiveringen för min finalplats:

  • Kristina Alexanderson, lärare i svenska och samhällskunskap på Enskilda gymnasiet, Stockholm, utbildningsansvarig förWebbstjärnan, som är finalist med följande motivering:

Kristina har i sitt klassrum inspirerat elever att arbeta publicistiskt och skapande, undersökande och källkritiskt med internet och webb. Hon har med energi och entusiasm inspirerat både sina egna elever och många andras kring att även använda digitala verktyg för skrivandet och lärandet i skolan.

Hennes blogg är en stor inspirationskälla för många lärare, den väcker nya tankar och belyser frågor som handlar om källkritik och upphovsrätt – en kunskap som blir mer och mer nödvändig för alla.

Kristina har aktivt delat sina tankar med kollegor runt om i landet genom webbforum, blogg och seminarier. Hon har blivit envägröjare för de sociala medierna som ett professionellt forum. Hon bedöms för sin hittillsvarande lärartjänstgöring.