Slutet på ”att besöka en roman”

Mitt liv har ändrats en del på två år, och som jag brukar berätta berättelsen så börjar den med John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Jag läste romanen och insåg att det är en otroligt fin och underbar skildring av Blackeberg som förort, av de som bor där, av allt det som jag förknippar med förorten, som jag älskar. Tillsammans med min dåvarande tvåa gjorde jag ett svenskprojekt som kom att heta: ”att besöka en roman”. Deras romanläsning skulle resultera ibland annat tio webbplatser om romanen Låt den rätte komma in, om Blackeberg och om John Ajvide Lindqvist.

Länge har jag närt en dröm om att få berätta för John Ajvide Lindqvist vilken betydelse hans roman fick för mitt och mina elevers skolarbete. Att hans roman fick oss att ta steget och publicera skolarbete på nätet.

Länge, väldigt länge, närde jag också en annan dröm om att jag skulle uppbåda allt mitt mod, all min kraft och skriva ett mejl, ett brev och berätta om vårt projekt om vad vi gjorde med hans roman. Att vi gjorde stadsvandringar utifrån den, att vi gjorde webbplatser om den, att det fanns föräldrar i Blackeberg som pga av våra webbplatser inte ville låta sina barn börja Blackebergsskolan eftersom det förekom så grov mobbing där. Den föräldern hade läst det på nätet (i en av mina elevbloggar).

Jag tänkte länge skriva, i hopp om att få ett svar, men kom aldrig till skott, vågade inte, tänkte att jag kommer bli så besviken när han säger att han inte kände till det, men ska läsa, och sedan skulle jag inte få ytterligare svar. Sedan var väl inte mina elevers projekt så märkvärdiga i sig, de var ”vanliga” webbplatser om en roman. Om en plats om Blackeberg, och om en fantastisk författare, men för oss i klass S1-S2-S3Enskilda Gymnasiet 2007- 2010 var de livsavgörande, men för en besökare är de ganska beiga.

Idag gick jag förbi Ordfronts förlag på Bokmässan i hopp om att hitta en present, och där står Ajvide Lindqvists senaste roman Lilla Stjärna när jag ser det  bestämmer jag mig för att fråga:

kommer John Ajvide Linqvist till er monter, för jag vill berätta att han har förändrat mitt liv.

13.10

svarar hon bakom kassan, och jag går tillbaka till .SE:s monter och tänker jag ska ta mig i kragen, vara modig, vara mer modig än jag egentligen vågar och berätta för John Ajvide Lindqvist om mina elevers sajter, om att hans roman förändrat mitt liv, gjort att jag blivit en bloggare, en twittrare, en projektledare, en som jobbar med internet i skolan.

13.10 tar jag mig igenom myllret på bokmässan, men Ordfronts monter är full, fylld med fantaster och jag kan knappt se honom, knappt höra, så jag kommer inte komma fram, kommer inte komma till tals med författaren som alla vi som står där beundrar så. Jag går misströstande därifrån och tänker jag får skriva en bloggpost och berätta hur John Ajvide Lindqvists roman har påverkat mitt liv. Jag får berätta i mitt eget forum, på min egen plattform, sedan kan jag kanske mejla det till honom också, så har jag berättat det.  Berättelsen får ett slut. Jag bestämmer mig så gör jag.

Bokmässan 2010

Eftermiddagen går och jag blir intervjuad av Wikipedia om källkritik, stolt och varm bestämmer jag mig för att ta en kopp kaffe innan jag beger mig till hem till Stockholm (ledsen Mathias jag glömde bort mitt löfte till dig, du har en kaffe innestående på mig). Jag går upp till speakers lounch, sätter mig ner och pratar med några bekanta, och vem kommer då in, om inte John Ajvide Lindqvist. Plötsligt har jag bara en sak för ögonen och det är att säga som det är, att störa och berätta. Det är så uschligt tramsigt, men jag ser det som min möjlighet, att få berätta om S2:s sajter, om vårt projekt: http://attbesokaenroman.se

Så jag stegar fram säger som det är:

Jag vill bara berätta att du förändrade mitt liv. Jag förstå att du inte vet det, men jag vill ändå berätta att mina elever har gjort 10 webbplatser om din roman Låt den rätte komma in.

Med lugn stämma säger han då:

Jo jag vet, jag har läst några av dem. Det är de som heter ”attbesokaenroman.se”.

Jag står mållös en halv sekund, inser att han sa projektnamnet. Projektnamnet, som ingen kommer ihåg, det betyder bara en sak: Han vet, han har läst och har tagit del av mina elevers arbeten.

Åh, vad jag önskar att det var måndag igen, en vanlig skolmåndag så att jag skulle ta mig till skolan och komma in i mitt klassrum med mina elever i bänkarna så jag kunde få berätta, men det går inte för de har tagit studenten, jag är tjänstledig. Men jag är så himla stolt för deras arbete och jag önskar att jag fick dela det med dem, så jag gör det så här.

Jag har något jag vill berätta:

Jag träffade John Ajvide Lindqvist i lördags och han har läst era sajter. HAN känner till vårt projekt ”att besöka en roman”.

Jag måste bara få berätta vad han sa: När jag berättade att ni funderade mycket om romanens huvudkaraktär Oskar egentligen är John Ajvide Lindqvist. Och då berättade HAN att de har en sak gemensamt, Oskar bor nämligen i samma lägenhet som John Ajvide Lindqvist växte upp i, så när ni stod där på Ibsengatan och pekade ut fönstret där Oskar bor, med hjälp av romanen så var det just där John Ajvide Lindqvist växte upp.

Tänk er…

15 reaktion på “Slutet på ”att besöka en roman”

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Britt T

    Följer dig och din blogg, du ger mig mod att våga saker när du berättar. Som Peter Ellwe kortfattat kommenterar, Stort!

  4. Åsa

    Så vackert. Jag fick också tårar i ögonen av ditt inlägg. Jag och mina gymnasieelever bloggar om romaner vi läser och i en av klasserna har vi precis börjat läsa -och blogga om – just Låt den rätte komma in. Nu vet vi vart sådant kan leda… 🙂

  5. Cecilia Bengtsson

    Jag ser det framför mig och jag jag vill tro att alla möten på mässan är det viktigast för vara och en oavsett profession, kändisskap eller titel. Att vara så nära varandra i myllret. Jag tänker också att på så sätt som Lindqvist betytt otroligt mycket för dig betyder du och det du gjort och gör mycket för många andra däribland mig :)!

  6. Elisabeth

    Hans redaktör har också varit där, redan innan jag läste det här inlägget. 😉 Kul projekt!

Kommentarer inaktiverade.