månadsarkiv: september 2010

PowerPoint, Google och andra varumärken

Det är spännande med dessa varumärken som är så självklara att vi pratar om varumärket som en central färdighet, en kunskap ta till exempel PowerPoint, ett presentationsprogram, så självklart att vi pratar om att eleverna ska lära sig PowerPoint, inte presentationsteknik, retorik, föredrag utan de lär sig PowerPoint.

Ett annat sådant är exempel är Google som dagens inlägg Diskutera hur Google fungerar på Kolla Källans idélåda handlar om. Google är ett affärsimperium som lyckats bli en självklar del av språket, deras varumärke är mer än bara ett förtagsnamn, det är ett aktivt verb, för att söka på internet vi googlar friskt. Många pratar dessutom om att de delar Google dok:s, skapar Google groups etc. Allt kopplat till varumärket Google.

Ett varumärke, bli en tjänst så naturlig att vi inte en reflekterar över att det är ett varumärken, det är spännande. Man kan till och med säja in ett helt seminarium på bokmässan bara på titeln Google och framtiden. Det om något är väl ett symtom på hur självklara Google är i vår vardag.

Just nu sitter jag på tåget för att ta mig ner till Göteborg för att som skribent för Kolla Källans följa seminariet Google och framtiden, ett seminarium arrangerat av Bok och bibliotekmässan. Seminariet har fokus på Googles projekt att digitalisera världslitteraturen, genom Google books, och hur det påverkar upphovsrätten.

Digitaliseringens konsekvenser för upphovsrätten och hela samhället blir allt mer uppenbara och påverkar oss alla som konsumenter och medborgare. Kultursektorn och bokbranschen står inför stora möjligheter och utmaningar – och upphovsrättsfrågorna är hetare än någonsin.

Det ska bli grymt spännande att följa seminariet och sedan få skriva om det.

Diskutera hur Google fungerar

När vi använder internet är Google en självklarhet för de flesta av oss, vi googlar oss fram och klickar på träffarna, men vad vet vi egentligen om Google? Vad står Google för och varför ska vi lära våra elever mer om Google?

Questions

Questions av Oberazzi CC (by, nc, sa)

På internet använder vi sökmotorer för att hitta information och webbplatser med relevant innehåll och Google är en av de sökmotorer som finns på nätet. Det är den största och vanligaste och därför anser jag att det är viktigt att ha grundläggande kunskaper i hur Google fungerar samt hur sökresultaten rangordnas, för hur ska elever annars kunna förhålla till resultaten som de får genom en sökning i Google?

Googles målsättning är att enligt dem själva att ”ordna världens samlade information och göra den tillgänglig för alla”men är det allt?

I min undervisning är det också en självklarhet att få eleverna att förstå att Google är ett multinationellt företag, vars syfte är att tjäna pengar på sina annonsörer, vilket de också tydligt redogör för i sin företagsinformation.

Googles olika tjänster är alltså en del av deras affärsidé. Sedan finns andra finesser som Google erbjuder oss som använder tjänsten, som exempelvis att när vi skriver in ett sökord i Googles sökruta, så hjälper oss Google genom att fylla i resten av vårt sökord.

Om jag till exempel skriver Enskil så fyller google ut med följande ord:

Enskilda firma

Enskild egendom

Enskilda Gymnasiet

Enskild väg

Enskilt avlopp

Enskild vårdnad

Det är väldigt generöst och hjälpsamt, men frågan vi bör ställa oss är: Hur har Google kommit fram till de sökorden? Har du funderat på det? Har du ställt den frågan till dina elever? Och hur påverkar denna hjälp vårt sökbeteende?

Jag har förstått det så att det är de vanligaste sökorden som finns i deras databas, och utifrån hur jag tidigare sökt på min dator, som kommer upp. Det kan tyckas harmlöst men om du söker till exempel på Mona Sahlin så ser jag i min webbläsare att Toblerone är det vanligaste sökordet, efter Mona Sahlin.

Jag har redan tidigare skrivit om vikten av att förstå hur Google betygsätter webbplatser, nämligen i inlägget om Google och Wikipedia – en intressant fråga, men i ett samtal med elever om Google är det också viktigt att berätta hur Googles annonser och annonsering fungerar. Företag betalar för att hamna i kolumnen av sponsrade länkar och annonserna byts varje gång du gör en ny sökning.

När jag söker på matematik får jag upp reklam för matematikböcker, söker jag på katter får jag reklam får kattprodukter… etc

Sedan tycker jag att du kan ställa frågan till dina elever om hur de tror att en placering i Googles sökresultat påverkar företagens besöksstatistik? Låt dina elever fundera på hur de själva påverkas och väljer ur sitt sökresultat. På vilka länkar klickar de?

Hur långt ner i sökresultatet går de innan de klickar på en länk? Hur ser de på sponsrade länkar?  Det här är värt att undersöka och diskutera om inte annat för att låta elever reflektera över hur de själva tänker och agerar när de använder Google.

Vi klarar inte att hitta information på nätet utan sökmotorer, men det är viktigt att vi lär elever hur de fungerar också bakom kulisserna och hur funktionerna i sökmotorerna påverkar vårt beteende, så att eleverna blir mer medvetna i sitt sökande efter information på nätet.

Creative Commons i skolan, ett väldigt fint exempel

Hur används Creative Commons i skolan?

Var den fråga som jag ställde mig när jag bad Gunilla Walsh skriva ett gästinlägg för oss på Creative Commons, och som svar fick jag en underbar beskrivning av hur hon tillsammans med sina elever arbetade med att söka efter bilder, som de sedan skulle kunna använda i sitt webbprojekt Fiskis5an. Hennes beskrivning resulterade i ett gästinlägg ”Najs men har du tillstånd?” på Creative Commons Sveriges blogg.

Läs Gunillas fina skildring som är en berättelse om hur hennes elever blir mer medvetna om upphovsrätten och de möjligheter som Creative Commons ger elever som vill, får möjligheten att arbeta med webben och webbpublicering i skolan. Fiskis5an är en otroligt häftig sajt som klass 5 på Fisksätraskolan i Nacka gjorde som en del av sitt Europa arbete i fjol, som de också vann Webbstjärnan med.

Så spana in deras sajt fiskis5an med!

Se även filmen om Fiskis5ans projekt på Youtube

Teknikhistoria och kvinnor?

Jag sitter och förbereder mig för att veta vad jag ska förvänta mig. Jag har lyckas få till det så att jag ska på en föreläsning om teknikhistoria på onsdag. Jag brukar inte förbereda mig inför föreläsningar, jag tycker om att upptäcka, fascineras på plats, bli imponerad av föreläsarens kunskaper, insikter, perspektiv.

Men av någon märklig anledning har jag denna gång valt att läsa på, mest för att det kanske göra ämnet mer tilltalande, mer i min smak, kanske kan jag uppbåda ett intresse för ämnet om jag är påläst. Kanske kommer jag till föreläsningen och säger ”teknikhistoria” det är en spännande aspekt på frågan om teknik och vårt samhälle. Jag vill få insikter som det har aldrig tänkt på tidigare.

Så jag sitter här på kvällen och läser på, men jag vet inte, jag vet inte, om teknikhistoria är min grej, det tycks vara en väldigt manlig aktivitet, frågan som ringer i mitt huvud är: Varför är det bara män på bilderna? Vad är det med teknik och män? (förlåt) Men jag undrar verkligen det, var är kvinnorna?

Wikipedias definition av eldsjäl är som vara på ett äventyr

Jag går igenom min mejlbox, och hamnar i ett mejl som där jag beskrivs som ”en eldsjäl”. Ett ord som ofta kommer igen i beskrivningarna av mig, men vad är en eldsjäl?

Jag tar Wikipedia som hjälp och får följande artikel ”Eldsjäl” att arbeta med:

Eldsjäl är ett äventyr till rollspelet Drakar och Demoner, utgivet av Riotminds.

Äventyret utspelar sig på ön Edair´maan, också kallad De Klagande Vindarnas Ö. Rollpersonernas vistelse på ön blir snabbt en kamp emot klockan, då de plötsligt drabbas av en mystisk sjukdom. Samtidigt har en uråldrig ondska skickat sin utsände för att leta reda på ett fornkraftigt vapen.

I vardagsprat säger vi att en eldsjäl är någon som brinner för något, ett ämne för en tanke för en idé för vissa värden. Jag skulle dock vilja säga att Wikipedia artikeln gör begreppet mer spännande, det är ett äventyr att vara en eldsjäl. Det är ett stort äventyr, där det händer nya saker, oförutsägbara, men att vara ute på detta äventyr är ständigt att balansera på gränsen, i en rädsla för att bli bränd, eller i värsta fall brinna upp.

Wikipedias beskrivning är spännande och säger en del om Wikipedia som källa. Den är skapade av användarna och fångar upp sånt som är viktigt för de som skapar artiklar på Wikipedia. Är kunskap om Drakar och Demoner viktiga för vår vardag? Är det kunskap? Vad säger en artikel som eldsjäl om Wikipedias syn på kunskap? Jag inser när jag läser artikeln om Eldsjäl att jag inte har några kunskaper om Drakar och Demoner, men har nu lärt mig något nytt.

Begreppet eldsjäl, och vad är det och vad betyder det? Samt varför har Wikipedia artikeln det fokus som den har?

Jag brukar värja mig för att bli beskriven som eldsjäl, för att beskrivas som en eldsjäl känns ensamt, stort och farligt. Elden är het, brinner starkt och jag är rädd för att bränna mig. Men samtidigt har jag ett stort engagemang för skolan, för lärande, för barnen i skolan, för allas möjligheter att få tillgång till kunskap för att klara sig i vår vardag. Men efter att läst Wikipedia inser jag att jag är ett äventyr i Drakar och Demoner.

Delta i Webbstjärnan, eller ge dig ut med skolarbete på nätet

Detta inlägg är en återpublicering av ett av mina första inlägg ”Ett nytt läsår med nya utmaningar” på Stjärnkikarna, Webbstjärnans fd blogg, den 19 augusti 2009 Men då jag tycker att innehålet i inlägget fortfarande är relevant så vill jag skicka ut samma utmaning även inför läsåret 2010-2011. Det återpubliceras under licensen CC (by, nc, sa)

***

Jag vill utmana alla mina kollegor att inför det kommande läsåret: våga visa vad dina elever gör, våga använda nätet för att publicera elevarbeten, våga delta i Webbstjärnan

Kan jag, så kan Du!

Så här års för ett år sedan (augusti 2008), hade jag bestämt mig för att andra (föräldrar, vänner, familj, kollegor) och inte bara mina elever skulle få ta del av deras skolarbeten. Jag hade nämligen förälskat mig i John Ajvide Lindqvists Blackebergsskildring i romanen Låt den rätte komma in. Min idé var att fler skulle få möta stadsdelen Blackeberg, genom projektet ”att besöka en roman”, men hur skulle jag göra?

Tankarna gick i följande banor…

  • vandringar för elever och föräldrar i Blackberg?
  • en föräldrakväll i Blackebergs anda på skolan?
  • en webbplats om platserna i Blackeberg utifrån romanen?

Jag funderade igenom alla alternativ noga. Webbpublicering låg längst ner på listan, eftersom jag inte kunde något om webbpublicering. Webbpublicering förknippade jag med html-kod och att jag skulle behöva lära mina elever att koda, vilket skulle vara krångligt, tekniskt och svårt, alltså inget för mig, och inget som ingick i kursen i Svenska B.

Men jag valde ändå att börja undersöka ”webb-alternativet”, eftersom det skulle innebära att jag skulle slippa

  • extra kvällsarbete,
  • åka ut till Blackeberg flera gånger
  • ett extra föräldramöte

Jag gick på ett seminarie arrangerat av Webbstjärnan med Erik Geijer om ”att skriva för webben”. På seminariet fick jag ta del av vad Webbstjärnan genom sin tävling erbjuder oss i skolan, som en egen valfri .se domän och webbhotell (i ett år), webbpubliceringsverktyg etc. (I år kan du även tävla med valfri url, så har du redan en klassblogg anmäl den)

På seminariet fick jag också klart för mig att det går att göra webbplatser utan att kunna html-kod, utan att behöva lära sig kod, utan att vara ett tekniskt geni och utan att det skulle vara så svårt…

Det gjorde att jag vågade ta mig an utmaningen. Som publiceringsverktyg, valde jag WordPress och med hjälp av WordPressguiden kunde jag enkelt både publicera bild och text.

Kan jag, så kan mina elever

Slutuppgiften i projektet ”att besöka en roman” blev att mina elever skulle göra webbplatser som presenterade Blackeberg, med romanen Låt den rätte komma in som utgångspunkt.

Resultatet blev tio webbplatser om Blackeberg och romanen Låt den rätte komma in, som jag och mina elever är väldigt stolta över. Men resultatet blev också en lärare och en klass som hade hittat ett nytt, otroligt användbart pedagogiskt verktyg som bland annat innebar att elevernas arbeten:

  • blev synliga (för föräldrar, kollegor, familj, vänner)
  • fick mottagare utanför skolan (allmänheten)
  • var på riktigt, fast ändå i skolan

Mina elever hade genom mitt projekt gått från att bara vara konsumenter av information på nätet, till att bli både producenter och mer medvetna konsumenter av information på nätet. De hade också fått många nya erfarenheter och kunskaper.

Nu vill jag utmana alla lärare i svenska skolan! Testa webbpublicering med dina elever.

Kan jag, så kan Du!

Frågan är bara: Antar Du utmaningen?

P.S. Vill du titta på mina elevers Blackbergssajter, för att få inspiration så finns det länkar till alla, via den som bär projektnamnet ”attbesokaenroman.se

Om du inte på Facebook, kan du då lära ut hur Facebook fungerar?

I artikeln Varför ska jag chatta med eleverna? säger Martin Balsvik, gymnasieelev, följande och det är så klokt och tänkvärt om livet online:

– Jag har av mina föräldrar bland annat fått lära mig att jag inte ska röra mig i vissa områden i stan när det är mörkt ute eller åka tunnelbana mitt i natten. På samma sätt kommer jag att lära mina barn att de inte ska lägga ut vissa bilder på Facebook. Problemet är bara att vi nu har lärare som inte är på Facebook, som inte kan Facebook men som ska lära elever hur de ska agera på Facebook. Det funkar inte.

Kan man lära ut hur man ska hantera Facebook, om man själv inte är på Facebook? Jag tvivlar…

För våra elever är Facebook en plats för socialt utbyte för att hänga med kompisar, spela spel, chatta och umgås. Men det är så mycket mer, men vet eleverna det? Facebook är en gigantisk marknadsplats, vet eleverna hur de ska hantera den? Är de medvetna om de möjligheter som finns för företag? Är de medvetna, kan de förhålla sig till det? Kan du? Vet du?

Vi har ett ansvar som vuxna att ta oss an utmaningen med att lära oss mer om livet online. Om sociala medier, om Facebook. Vi lärare och vuxna kan inte bara ducka, hålla för ögonen och blunda för den delen av barnens och ungdomarnas verklighet. Vi måste ta del av den.

Vi måste ta tjuren vid hornen och söka förstå livet online. Det kan vi bara göra om vi medvetet bejaka det, lär oss försöker förstå. Vi vuxna, lärare har ett ansvar för att skydda våra barn från att bli kränkta, illa behandlade, men också ge eleverna verktyg och kunskaper så att de unga klarar sig i sin vardag. Om vi väljer att inte ta del av verkligheten online är ingen lösning, vi kan inte ducka för vårt ansvar genom att säga att vi inte vill ta del av den, inte kan, inte vill arbeta med våra elever på nätet, inte vill vara en del av Facebook eller sociala medier.

Ska det dröja ända tills Martins generation blir lärare för att elever ska börja lära sig?

Läs också Skolan och sociala medier på Språkmakargatan

Vän i sociala medier, vad är det?

I skolvärlden läser jag Varför ska jag chatta med mina elever och följande får mig att fundera kring hur jag ser på begreppet vän på Facebook.

Kan du som lärare vara vän med en elev på exempelvis Facebook?

Ida Storoni: – Aldrig. Jag är inte deras vän, jag deras lärare. Att vara vän på Facebook med sina elever tycker jag är oproffsigt. Man ska inte blanda sitt privata liv med sitt professionella.

Carl Gustav Sidenqvist: – Om du är lärare kan du på Facebook eller något annat socialt forum inte ha ett annat förhållande med dina elever än lärarens. Du kan aldrig ta av dig lärarmössan.

– Dessutom, om du är vän med dina elever på Facebook, hur hanterar du den information du får av dem? Om deras liv, om hur de mår och så vidare. Jag tror att det gäller att göra en noggrann bodelning.

Martin Balsvik: – Jag tycker att det ska vara upp till lärarna att själva bestämma om de vill vara vänner med sina elever på Facebook eller inte. Ser de någon av sina elever som en vän, så varför inte?

Jag har massor med vänner på Facebook, närmare 185 eller något och bland dem en rad fd. elever. Men vad betyder det egentligen? Vad innebär det att vara min vän på Facebook?

I mitt ordförråd skiljer jag på familj, släkt, vänner, kompisar, arbetskamrater, bekanta, sådana som jag känner till etc. Och jag skiljer dessa grupper åt i förhållande till i vilken omfattning jag umgås med dem, vilken relation jag har till dem privat och yrkesmässigt etc.

Men på Facebook finns det bara ”vänner”, och i den gruppen faller alla möjliga kategorier av människor, släkt, vänner, familjemedlemmar, bekanta, obekanta, elever. Att vara min vän på Facebook är att tillhöra mitt nätverk, och det är ganska spretigt, det handlar om lärarkollegor, om twitterkompisar, om mamma, nära vänner, klasskompisar etc.

Vän på Facebook är alltså för mig mycket vidare begrepp än det som kallas vän, i traditionell betydelse. Personligen tror jag dessutom att sociala medier påverkar vårt sätt att se på dessa begrepp, vänbegreppet blir med sociala medier vagare och lösare, de blir de som ingår i mitt nätverk.

Problematisk blir det om jag, som lärare, likt läraren i artikeln, blandar ihop ”vänbegreppet” i traditionell bemärkelse med det som finns i sociala medier, på Facebook, tex. för då blir det svårt att ha eleverna som vänner. För i min yrkesroll, genom den stora åldersskillnad mellan mig och mina elever, kommer jag aldrig att betraktas som en ”vän” (i traditionell bemärkelse) av mina elever. Jag är ingen som de ser som en av dem, jag är och förblir deras lärare, en alien, en udda varelse i klassrummet, men jag kan fortfarande vara deras vän på Facebook.