Dagsarkiv: 15 oktober 2010

Gilla-knapp även på min blogg (för dig Joachim Thornström)

Jag minns TeachMeet i våras så väl, när Joachim pratade sig alldeles varm för Gilla-knappen på Facebook. Han gilla och gilla och gilla. Sedan dess har jag också velat gilla, och att andra ska gilla det jag gör.

Dessvärre är jag en ganska medelmåttig Facebook användare, men jag jobbar på att gilla och hänga på Facebook. Ett steg i mitt gillande är att jag letat efter en gilla knapp som jag kan sätta upp på min blogg. Idag på jakt efter något helt annat hittade jag Hans Kullins enkla beskrivning, som  av hur man sätter dit en ”gilla-knapp” på sin blogg.

Det visade sig inte vara riktigt så en enkelt som jag trodde det skulle vara men med lite genvägar och lite trix så fixa jag det nu, och nu har både min och Creative Commons bloggen en gilla knapp, så nu är det bara upp till er och mig att klicka på gilla.

Så gilla!

Du gör väl en klassblogg?

Vi på Webbstjärnan|.SE, har för att hjälpa lärare och elever skapat flera bloggguider, vars syfte är att hjälpa lärare att komma igång med att arbete med webben.

Vi på Webbstjärnan vill nämligen att alla elever och lärare ska använda webben, internet, bloggar, webbsidor, till något mer än att bara se det som en förlängning av läroboken. Vi vill att elever och lärare i Sveriges skolor ska arbeta med webben som ett pedagogiskt verktyg, på vilket det publicerar skolarbete, och att det är lika naturligt som att elever skriver i en skrivbok som lämnas in till läraren.

En av våra bloggguider handlar om att göra en klassblogg, och till den har vi haft Josef Sahlins klassblogg Tegelbobarn som utgångspunkt. Tegelbobarn är på många sätt ett skolexempel på hur en klassblogg kan vara strukturerad och den visar tydligt på vinsterna med att använda bloggen som ett verktyg för att dokumentera elevernas skolarbete. Bloggen Tegelbobarn är en underbar dokumentation av allt från elevernas påsklovsupplevelser till vad de vill lära sig i årskurs två.

Kolla bara på några av de frågor som finns på 2b:s nyfikenhetslista:

  • Varför tar inte vattnet slut i kranen?
  • Varför dör man om inte hjärtat fungerar?
  • Varför dog Jesus?
  • Varför kan flest människor engelska?
  • Hur gick Big Bang till?
  • /…/
  • Varför har vi världens bästa lärare?

Du kanske inte har sett den blogguide som vi har skapat över Klassbloggar och för att hjälpa er har jag lagt upp den på både Slideshare, bäddat in den och lagt upp den på Webbstjärnans sajt. Så spana in, inspireras och gör en klassblogg med dina elever också.

Stéfan, Stormtroopers, Clones, Cupcakes och bildens betydelse

Igår blev jag pingad på twitter av awaze och rörd över hans inlägg Stormtrupper, plåtburkar, Darth Vader och att vara kommunikativ där mina presentationer bildar en egen kategori av användande av StarWars. Mina presentationer där jag lånar bilder av Stéfan och hans fotoserie Strormtrooper 365. Det är otroligt att bilder kan få en sådan effekt. Jag kan höra de som lyssna på mina föreläsningar går därifrån och säga:

det bästa var ändå bilderna

Idag lever vid i en värld där bilder är vardag och där elever läser bilder som vardagsmat, och ändå berättade en kollega för mig att hennes elever inte visste hur de skulle arrangera en bild så att den förmedlade ett budskap som korresponderade med texten.

Hon sa:

jag måste lära dem berätta med hjälp av bilder, de kan inte, de har aldrig testat. De konsumerar bara…

Stéfans bilder är för mig vardag. De följer mig och mina presentationer, men jag väljer ibland en annan fotograf som abakedcreation, kolla in hennes muffins, för att variera, för att pröva nya uttryck i presentationen. Silvias bilder av muffins är bara otroliga, effektfulla och illustrativa. Någon gång har jag försökt mig på att använda mina egna bilder, men det känns lite beige.

När jag sitter med andras bilder, som Peter Keyngnaert (pkeyn) eller Sylvias (abakedcreation) för den delen saknar jag ofta Stéfans och de ständiga Stormtrooperna. Deras uttryck blir på något sätt lätt att tolka och använda. Igår i Umeå stannade jag upp för att bara prata om bilderna och vad de föreställer, hur otroliga de är. Vilken effekt de får i synnerhet om man visar dem för en grupp elever. De har ofta, eller sällan sett något liknande.

Samtidigt ger bilderna så mycket idéer om hur man kan arbeta i skolan, istället för att skriva en berättelse. Låt eleverna berätta med bilder, ta en bildserie som utgångspunkt och låt eleverna provar att berätta med bilder, jag visade följande berättelse igår:

berättelse 4 playing Mario

När jag kör presentationer med Stormtroopers för elever så blir effekten något oväntad, de reagerar nämligen mer på bilderna än det jag säger, och om inte bild och budskap korresponderar så ser/hör de bara bilden. Det gör att jag ofta får vänta ut reaktionen, låta dem reagera klart innan jag fortsätter. Det händer inte med vuxna, med lärare, varför är det så?

Bland mina lärar-(mar)-drömmar

Jag minns det som igår, och det var på det sena 90-talet. Jag hade just börjat på den prestigefyllda skolan, med de ambitiösa eleverna. Jag hade fått en klass med otroligt kunniga, initierade elever, som satte mig på prov. Precis så där som alla lärare i början av sin lärarbana blir prövade, för att se om de håller måttet eller inte.

Varje lektion med den klassen var fylld med spänning. Jag var nervös, de var kungar, de kunde skolan och jag var nykomligen. Jag minns att jag drömde om klassen, drömde mardrömmar om att jag kom till salen, men inga elever kom. Det var bara jag, alla andra hade bestämt sig för att inte komma, för det var liksom ingen idé att komma till mina intetsägande lektioner. Min minnesbild var att jag vaknade kallsvettig och tänkte:

det var bara en dröm

Men mardrömmen jagade mig, liksom klassen vilja att pröva mig, sätta mig och min förmåga på prov. De kände min osäkerhet, min brist på erfarenhet och det fick dem att pröva mig.

En onsdag kom jag som vanligt till den sal som jag skulle vara i ställde mig vid katetern och väntade. Jag väntade och väntade klockan ringde (för på min skola ringde ännu skolklockan då) en gång, men inga elever kom. Jag tänkte de har tre minuter på sig, de kommer om tre minuter, snart fylls klassrummet med elever som ska pröva mig, som ska skoja om mig, fråga mig, ställa mig mot väggen. Klockan gick och en elev släntrar in, ensam.

Klockan ringer.

Men inga fler elever kommer, ingen. Klassrummet är tomt sånär på mig och den elev som kom strax innan den andra ringningen. Jag stänger dörren, för på den tiden skulle dörren stängas och låsas för att lära eleverna att lektionen börjar när den börjar och det är när klockan ringer.

Jag står där inför den enda eleven och inser att drömmen har blivit sann.

Jag frågar: Var är de andra?

Eleven svarar trumpet att han inte vet.

De har genomskådat mig; de har spelat ut sitt kort. De gör en manifestation som går ut på att visa att de kan skolan bättre än jag och att de har insett att jag inget har att ge… Tappert och trevande frågar jag därför den enda eleven:

Ska vi ha en lektion i alla fall, du och jag? För du har ju ändå kommit….

Igår stod jag i Umeå, som föreläsare, och väntade på en grupp lärare som frivilligt anmält sig till ett seminarium om webbpublicering och sociala medier i skolan, som skulle starta klockan 13.00. Klockan blev 12.50 och ingen har kommit, klockan blev 12.55 och än har ingen kommit. Jag börjar misströsta tänk om, tänk om jag åkt så långt som till Umeå och ingen kommer, snacka om miss, eller…

12.59 reser jag mig upp och ställer mig i dörren i hopp om att någon ska står där ute och vänta, och då kommer en liten men naggande god grupp med lärare, it-pedagoger, kuratorer som bara vill bli inspirerade att lära sig mer om hur de kan arbeta med webben. De var en otroligt givande eftermiddag med spännande och initierade samtal kring skolan, webben och sociala medier.

Klassen, då… Kom de nästa gång? Jo, de hade bara fått en schema-ändring som jag och den enda eleven som kom till lektionen den där onsdagsförmiddagen inte hade sett, så deras frånvaro var ingen manifestation mot mig och min lärarinsats, eller mot skolan…