Bland mina lärar-(mar)-drömmar

Jag minns det som igår, och det var på det sena 90-talet. Jag hade just börjat på den prestigefyllda skolan, med de ambitiösa eleverna. Jag hade fått en klass med otroligt kunniga, initierade elever, som satte mig på prov. Precis så där som alla lärare i början av sin lärarbana blir prövade, för att se om de håller måttet eller inte.

Varje lektion med den klassen var fylld med spänning. Jag var nervös, de var kungar, de kunde skolan och jag var nykomligen. Jag minns att jag drömde om klassen, drömde mardrömmar om att jag kom till salen, men inga elever kom. Det var bara jag, alla andra hade bestämt sig för att inte komma, för det var liksom ingen idé att komma till mina intetsägande lektioner. Min minnesbild var att jag vaknade kallsvettig och tänkte:

det var bara en dröm

Men mardrömmen jagade mig, liksom klassen vilja att pröva mig, sätta mig och min förmåga på prov. De kände min osäkerhet, min brist på erfarenhet och det fick dem att pröva mig.

En onsdag kom jag som vanligt till den sal som jag skulle vara i ställde mig vid katetern och väntade. Jag väntade och väntade klockan ringde (för på min skola ringde ännu skolklockan då) en gång, men inga elever kom. Jag tänkte de har tre minuter på sig, de kommer om tre minuter, snart fylls klassrummet med elever som ska pröva mig, som ska skoja om mig, fråga mig, ställa mig mot väggen. Klockan gick och en elev släntrar in, ensam.

Klockan ringer.

Men inga fler elever kommer, ingen. Klassrummet är tomt sånär på mig och den elev som kom strax innan den andra ringningen. Jag stänger dörren, för på den tiden skulle dörren stängas och låsas för att lära eleverna att lektionen börjar när den börjar och det är när klockan ringer.

Jag står där inför den enda eleven och inser att drömmen har blivit sann.

Jag frågar: Var är de andra?

Eleven svarar trumpet att han inte vet.

De har genomskådat mig; de har spelat ut sitt kort. De gör en manifestation som går ut på att visa att de kan skolan bättre än jag och att de har insett att jag inget har att ge… Tappert och trevande frågar jag därför den enda eleven:

Ska vi ha en lektion i alla fall, du och jag? För du har ju ändå kommit….

Igår stod jag i Umeå, som föreläsare, och väntade på en grupp lärare som frivilligt anmält sig till ett seminarium om webbpublicering och sociala medier i skolan, som skulle starta klockan 13.00. Klockan blev 12.50 och ingen har kommit, klockan blev 12.55 och än har ingen kommit. Jag börjar misströsta tänk om, tänk om jag åkt så långt som till Umeå och ingen kommer, snacka om miss, eller…

12.59 reser jag mig upp och ställer mig i dörren i hopp om att någon ska står där ute och vänta, och då kommer en liten men naggande god grupp med lärare, it-pedagoger, kuratorer som bara vill bli inspirerade att lära sig mer om hur de kan arbeta med webben. De var en otroligt givande eftermiddag med spännande och initierade samtal kring skolan, webben och sociala medier.

Klassen, då… Kom de nästa gång? Jo, de hade bara fått en schema-ändring som jag och den enda eleven som kom till lektionen den där onsdagsförmiddagen inte hade sett, så deras frånvaro var ingen manifestation mot mig och min lärarinsats, eller mot skolan…

En reaktion på “Bland mina lärar-(mar)-drömmar

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

Kommentarer inaktiverade.