Lärare – våga, vilja bli googlad!!!

Bland mina kollegor kan jag höra röster som säger:

Nej, jag vågar inte googla mig själv, jag vill inte veta. Jag fattar inte hur du vågar.

Jag minns själv hur nervös jag var första gången jag googlade mig själv, jag blundade när jag tryckt på knappen. Resultatet var sedan en lättnad inga träffar på Kristina Alexanderson, men jag vet att jag var extremt rädd att den första träffen skulle vara en elevblogg som öste ut sitt missnöje över den undervisning som jag stått för, de misslyckande som jag eventuellt orsakat. Länge tillhörde även jag den gruppen som inte googlade mitt namn, för det jag inte kände till det kunde inte heller skada mig.

Idag googlar jag mitt namn, regelbundet (snacka om egobost) för att se vilka träffar som kommer upp. Vad google har indexerar av det som jag bloggar om, av det jag publicerar, av det som andra skriver om mig. Min webbnärvaro är hyfsad och till stora delar har jag valt den själv, vilket inte innebär att jag har kontroll över den, men jag håller ögonen på den.

Nu på kvällen läser intervjun Change Agent med Will Richardsson. (Jag vill passa på att rekommendera hans bok Blogs, Wikis, Podcasts, and Other Powerful Web Tools for Classrooms). I intervjun pratar han  om många av de föreställningar som skolan/lärare bär med sig om webben, undervisningen, att dela, att arbeta i det offentliga rummet.

I inledningen av artikeln får han följande fråga:

You’ve written that too many teachers are “un-Googleable.” What do you mean by that and why does it matter?

What I mean is that too few teachers have a visible presence on the Web. The primary reason this matters is that the kids in our classrooms are going to be Googled—they’re going to be searched for on the Web—over and over again. That’s just the reality of their lives, right? So they need models. They need to have adults who know what it means to have a strong and appropriate search portfolio—I call it the “G-portfolio.” But right now—and this is my ongoing refrain—there’s no one teaching them how to learn and share with these technologies. There’s no one teaching them about the nuances involved in creating a positive online footprint. It’s all about what not to do instead of what they should be doing.

The second thing is that, if you want to be part of an extended learning network or community, you have to be findable. And you have to participate in some way. The people I learn from on a day-to-day basis are Googleable. They’re findable, they have a presence, they’re participating, they’re transparent. That’s what makes them a part of my learning network. If you’re not out there—if you’re not transparent or findable in that way—I can’t learn with you.

Jag har aldrig sett min webbnärvaro som en modell för andra att ta efter, men det är en tanke som jag ska smaka på, och jag hoppas att fler lärare gör det, för lärare är förebilder, och vår roll i skolan är att agera som modeller och så även genom att visa på hur elever skapar en webbnärvaro.

Hur skapar man en ”g-portfölj” vad krävs? Hur ser din Google portfölj ut? Kommer du upp bland de tio första träffarna, eller kommer du först som elfte träff? (På andra sida, den som väldigt få klickar vidare till (enligt Andreas Ekström författaren bakom Google-koden)). Är du närvarande? Är du deltagande? Är du transparent? Och om inte hur ska du då lära du dina elever att vara det?

8 reaktion på “Lärare – våga, vilja bli googlad!!!

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: Cecilia Bengtsson

  3. Pingback: Mats Lindholm

  4. frekar06

    ”Nej, jag vågar inte googla mig själv, jag vill inte veta. Jag fattar inte hur du vågar.”

    Det är nog inte en helt ovanlig kommentar bland lärare. Som jag ser det bygger den dock på en felaktig uppfattning. Vi påverkar dagligen våra elever och utövar makt. Människor som ägnar sig åt maktutövning och att påverka individer skall granskas kritiskt, även om det för en del känns obehagligt och är obekvämt. Det jag som lärare står och säger i klassrummet ska eleverna verkligen inte ta som någon absolut sanning. Det jag lär ut till eleverna ska kritiskt granskas. Hur ska vi kunna bli bättre om vi inte vågar utsätta oss för kritisk granskning? Om det jag gör inte håller för en kritisk granskning, har jag verkligen gjort mitt jobb bra då?

    //Frekar06

  5. Linn Gustavsson

    Lite skönt är det ju att inte ha ett alltför originellt namn.. På tal om egobost, finns det inte något verktyg som tillåter en att få ett meddelande så fort någon har nämnt ens namn på nätet? 🙂 Eller var det kanske bara på Twitter? Tycker jag har hört det nånstans men kommer inte ihåg.. Vet du?

  6. Anne-Marie

    Gillar detta! Min blogg fungerar inte riktigt. Skulle twittra det här men det gick inte… inlägget är topp och kommentarerna också. Må bäst-A-M

Kommentarer inaktiverade.