månadsarkiv: oktober 2010

Facebook definierar det som är viktigt för oss, men hur?

Facebook är det sociala medium som fått mest genomslag. Enligt Facebook så har de mer än 500 miljoner aktiva användare, men har du funderat på hur Facebook styr ditt nyhetsflöde. Vi är på Facebook för att:

Facebook hjälper dig att hålla kontakten med vänner och familj.

Eller som en av mina vänner säger idag i sitt nyhetsflöde:

Jag gillar FB eftersom jag får veta vad ni gör, hur ni mår o får se bilder från vardag o fest.

Men hur sorterar Facebook det nyhetsflöde som du får ta del av om dina vänners statusuppdateringar? Jag har alltid trott att genomslaget som nyhetsuppdateringar har på Facebook det beror på att jag är inaktiv och inte riktigt ”hänger” så mycket på Facebook.

När jag läser följande inlägg How Facebook Decides What To Put In Your News Feed – These 10 Secrets Reveal All, skrivet av Thomas E Weber får det mig att fundera kring hur jag låter Facebook av slentrian få bestämma vad jag får reda på om mina vänners vardag, eftersom jag vanligtvis bara följer uppdateringar genom toppnyheter. Det som syns bland toppnyheter beror Facebooks algoritmer inte bara av hur aktiva mina vänner är.

Facebook är likt Google är hemliga och uppger inte öppet vilka algoritmer som styr hur de sorterar det som kommer upp i ditt nyhetsflöde och det gör att i inlägget How Facebook Decides What To Put In Your News Feed har de testat Facebook utifrån följande frågeställningar:

So, with the mystery of that 10th-grade friend in mind, The Daily Beast set out to crack the code of Facebook’s personalized news feed.

  • Why do some friends seem to pop up constantly, while others are seldom seen?
  • How much do the clicks of other friends in your network affect what you’re shown?
  • Does Facebook reward some activities with undue exposure?
  • And can you ”stalk” your way into a friend’s news feed by obsessively viewing their page and photos?

Thomas E Weber kommer fram till att det finns en rad faktorer som avgör hur synliga dina uppdateringar blir och några av de faktorer som påverkar om dina uppdateringar syns hos dina vänner är:

  • Om du är ny på Facebook, eller inte eftersom Facebook ”bias against newcomers”
  • Facebooks moment 22 attdina uppdateringar syns sannolikt mer om du har ”vänner” som interagerar med det du skriver på din vägg, men för att få ”vänner” som reagerar på det du skriver måste du synas och du syns inte om ingen reagerar på det som du skriver.
  • Om du har vänner som stalkar dig, för det ökar din synlighet
  • Om du delar bilder, videos, länkar så ökar det sannolikheten för att synas på andras väggar, för Facebook gillar klick, och om du klickar på en bild i tumnagelstorlek för att se den i fullstorlek generar det klick, och det gillar Facebook.

Men jag tycker att det som är mest intressant i inlägget är slutsatsen om att Facebook påverkar vårt synsätt på vad som är viktigt för oss och vad som är viktigt för andra. Och att jag ganska omedvetet låter Facebook styra det, och hur detta sker är hemlighet av kommersiella orsaker. Kanske är det så att jag inte är ensam i att låta Facebook styra mitt nyhetsflöde.

But it also means that many users may not be aware of how much power they’ve put in the hands of this electronic mediator. (The very concept of the news feed was controversial as soon as it was unveiled, as chronicled in David Kirkpatrick’s The Facebook Effect.)

You might think you’ve shared those adorable new baby photos or the news of your big promotion with all of your friends. Yet not only does Facebook decide who will and won’t see the news, it also keeps the details of its interventions relatively discreet.

All the while, Facebook, like Google, continues to redefine ”what’s important to you” as ”what’s important to other people.” In that framework, the serendipitous belongs to those who connect directly with their friends in the real world—or at least take the time to skip their news feed and go visit their friends’ pages directly once in a while.

Jag tillstår att jag ganska omedvetna låter Facebooks algoritmer styra den information som jag tar del av om mina vänner. Makten över informationsflödet har jag lämnat över till Facebooks programmerare, eller inte.

Och frågan vi måste ställa oss är i vilken grad låter vi tjänster som Google, Facebook avgöra ”vad som är viktigt för mig?”, och ”vad som är viktigt för andra?”. Jag tror att vi måste vara medvetna och ställa frågor om hur mycket vi vill låta tekniken styra vår världsbild.

En kort reflektion om Safer Internet Forum 2010

Jag har tillbringat fyra dagar i Luxemburg och varit moderator för en ungdomspanel, vars uppgift var att diskutera Risks online på The Safer Internet Forum 2010. Slutsatsen är att majoriteten av barn och unga som använder Internet utsätter sig inte för risker och kommer inte till skada.

Dessa fyra dagar har verkligen varit fyllda med innehåll, med intressanta slutsatser om risker och riksbeteende bland unga i på nätet. Jag fick den ärofyllda uppgiften att sammanfatta sessionerna om risker online, min presentation må vara kort men ger en liten bild av de resultat som vi fick ta del av.

Det var flera saker som jag gärna vill trycka på:

En sak som panel efter panel kom tillbaka till var att riskfaktorerna för att utsättas för skada på nätet var desamma som de riskfaktorer som gör att barn utsätts för skada offline. Att barn som tillhör en riskgrupp ofta tillhör flera. Skrämmande men statistiken ger den bilden samt att även om ett barn tillhör en eller flera riskgrupper innebär inte det att de per automatik kommer att utsättas för skada.

Sedan var det slutsatsen att det inte finns en generell lösning för de risker som finns online. Ingen

”One soulution fit all”

Rapporten EU kids online är också väldigt intressant och de som kommer till .SE:s seminarium på måndag Ungdomar, internet och skolan kommer att få en lite mer ingående inblick då Ellen J Helsper kommer för att presentera studien.

En elevs perspektiv på skolarbete på webben

Jag ska börja med att lägga in en liten brasklapp, jag kommer att utgå från ett exempel, en enskild elevs inlägg Tja|Detektiven Emil och vi som jag tycker ger en bild av hur en elev upplever sitt skolarbete. De slutsatser som jag drar behöver inte vara generella eller en korrekta men det här ser jag…

Jag får ett mejl av en väldigt stolt lärare (@opedagogen), och hon har rätt att vara stolt. Det är en elev som skrivit ett pesonligt inlägg på deras klassbloggen Dektektiven Emil och vi, ett webbprojekt som klassen VI på Gotland gör inom ramen för .SE | Webbstjärnan, en tävling i att göra skolarbetet på webben.

Hans inlägg är så fint så personligt och tonläget är så direkt. Han inleder sitt inlägg med följande mening:

”jag sitter hemma och har tråkigt”

och vad gör Victor? Jo han surfar in på klassens blogg och skriver ett inlägg, men för vem? För sin lärare? för sina kamrater eller skriver han för mig? Jag upplever det som att Viktor är tydlig i vem han skriver till och varför. Han säger

”Jag tänkte bäretta lite om vad vi gjorde idag på svenksa.”

Hans lärare vet vad han gjort i skolan, hans kompisar vet det också men han vill berätta för mig, för dig, för alla de som läsare hur han upplever sin skoldag. Och den sammanfattar han med orden

det där med Emil Wern blir bara roligare och roligare 🙂

Ju mer de arbetar med sitt projekt ju roligare blir det. Och det är precis så vi vill att elever ska känna när de arbetar med sitt skolarbete, det ska bli roligare och roligare. Skolarbetet ska vara så roligt att när elever, likt Victor, har tråkigt kan de sätta sig vid datorn och skriver ett personligt, reflekterande inlägg om klassens skolarbete, inte bara för kamraterna, utan även för sig själv  och för alla som vill höra.

Jag är så imponerad av Victor och hans inlägg dels för hans fina inlägg, dels för att han valt att infoga en bild och inte vilken som helst utan en som illustrerar det han skriver om bloggen, skolarbetet, ”som handlar om Gotland och sånt”. Bilden, som han har valt ligger dessutom under Creative Commons, och se hur otroligt fint han har gjort hänvisningen (helt själv). Förkortningarna är hans egna, och han gör så rätt, så bra så fantastiskt och han har förstått poängen. Härligt.

Se de kommentarer som han fått på sitt inlägg, de är nästan mer underbara än allt annat.

Jag är så imponerad!

När kan twitter vara en användbar källa?

I den allmänna debatten beskrivs ofta sociala medier som en kanal som används för att mest prata strunt, se till exempel GP:s artikel Mest struntprat i sociala medier.

Är sociala medier samma sak som struntprat som rubriken till artikeln säger? Frågan är om och när vi kan använda struntprat som källa? Hur kan elever använda den information som t.ex. en politiker lämnar ifrån sig i ett socialt medium som twitter?

Bird Houses / 20071230.10D.46705 / SML

Bird Houses / 20071230.10D.46705 / SML av See-ming Lee 李思明 SML CC (by, sa)

Till att börja med måste vi ställa frågan till våra elever: Vad är twitter? Samt ta reda på hur tjänsten fungerar. Kolla källan är en bra utgångspunkt för att reda ut dessa två begrepp eftersom Kolla Källan har skapat handledningar kring sociala medier och källkritik.

Twitter beskrivs på följande sätt:

Twitter är en tjänst som hjälper dig att bygga upp ett nätverk av personer, till exempel lärarkollegor, som du vill följa och som kanske vill följa dig också. Att följa betyder i det här sammanhanget att du prenumererar på och läser någon annans twittermeddelanden (tweets). Och när du ägnar dig åt olika aktiviteter i twitter som att skriva, svara på eller skicka vidare olika tweets kallas det att ”twittra”. Det finns fler liknande tjänster på internet, men Twitter är den som hittills har vuxit sig störst och som idag används av såväl privatpersoner som företag, myndigheter, organisationer och politiska partier.

Frågan kvarstår används twitter för struntprat? Det måste eleverna undersöka och ett sätt är att göra såsom jag gjorde då jag i våras lät mina elever studerade Göran Hägglunds twitterflöde och göra en analys av hur han använder twitter. En av mina elever kom fram till följande slutsats:

”/…/främst till att svara på frågor som han får gällande politik samt skriva uppdateringar kring aktuella politiska och ekonomiska händelser. Han verkar ha skapat ett diskussionsforum med hjälp av twitter där offentligheten kan ösa ur sig sina frågor samtidigt som Hägglund kan marknadsföra sig själv som politiker. Hans senaste uppdateringar handlar uteslutande om politik /…/politikerna använder twitter till att marknadsföra sig själva som jordnära och ”en del av folket” och samtidigt föra fram sina budskap.

Min elevs slutsats är att Göran Hägglund främst använder twitter för att skriva om politik, och för att föra samtal kring politik och politiska frågor. Det stämmer inte överens med slutsatsen i rubriken i GP artikeln. Så vem har rätt? Det blir i sig en källkritisk övning.

Sedan tycker jag att vi bör få våra elever att fundera kring är: om och när en källa som Hägglunds twitter, som enligt min elevs analys är så tydligt färgad av ett politiskt innehåll, kan användas? Och hur ska de förhålla sig till en källa som Hägglunds twitter i en källkritisk diskussion.

När kan struntprat vara en viktig källa?

Creative Commons i skolan, gör det enkelt

Jag minns det så väl när jag brottades med att få mina elever att försöka förstå upphovsrätt och Creative Commons, vad alla symboler betyder o.s.v. Hur får vi använda materialet? Vad ska vi skriva, hur ska vi förklara att vi erkänt upphovsmannen? Hur gör man egentligen?

Jag brottades med symboler och villkor, hur dessa hör ihop och hur de kan kombineras och varför. Jag brottades med att försöka få eleverna att förstå medan mina elever valde en annan väg och det underbara är att eftersom de bloggade om hela processen så berättade de också om hur de gjorde läs och njut av Louise stolthet över att hon fattar hur hon kan använda bilder som någon annan tagit och sedan lagt upp på Flickr:

Och hon utgår från följande bild och skriver så här:

Så, hur gör Kristina?

Manifiesto ”En defensa de los derechos fundamentales en internet” by Upyd, blog sobre upyd no oficial CC (by, nc, sa)

Vad är vad?

Manifiesto ”En defensa de los derechos fundamentales en internet” är namnet på själva bilden som man hittar ovanför själva bilden på flickr.com.

Upyd, blog sobre upyd no oficial är vem som har lagt upp bilden som man hittar uppe i högra hörnet på flickr.com sidan där det i det här fallet står ”Uploded on December 4, 2009 by Upyd, blog sobre upyd no oficial”

Så långt är det inte svårt att förstå, vad som däremot förvirrar mig är:

CC (by, nc, sa) – det här är alltså Creative Commons men vad beyder by,nc och sa? Kristinas länk går till själva licensen vilken man hittar längst ner på höger sida under Additional Information. Men hur vet man att det ska stå (by,nc,sa)?  Svaret finns i Kristinas inlägg by,nc och sa är alltså förkortningar för symbolerna som uttrycker vad man får använda bilden till.

Vad har jag lärt mig av det här? Jo  att allt står i Mattias Klangs Copyright-Copyleft gudie och Kristinas inlägg vilket jag inte orkade läsa fast jag uppenbarligen borde. För er som inte heller orkat göra det så håll till godo med mitt inlägg :D

Min elever ägnar alltså inte sin tid åt att slita sitt hår att försöka lära sig förkortningar, men hon använder mig som modell, tittar på hur jag gör och imiterar. Hon härmar och gör likdant, struntar i vad det betyder, för de vet och har förstått att i skolan får de använda alla bilder, eftersom undervisning räknas som ickekommersiell, så länge de inte gör något med bilden, bearbetar den eller ändrar villkor, och hon vill bara använda, i stort sett.

Sedan säger hon som det är, för hennes kompisar är det ingen idé att försöka förstå det jag skriver eller det som Mathias Klang skrivit i sin guide, det räcker med att läsa hennes inlägg.

Jag njöt när jag läste det första gången och njuter än mer idag. Jag svarade med att skapa en lathund för Louise (se nedan) och hennes kamrater, jag gjorde också en utförlig genomgång och fler övningar i att använda bilder material som ligger under Creative Commons. Mest nöje väckte dock min presentation, de lärde sig nog inget om själva licenssystemet mer än att fröken kan välja roliga bilder, och det räcker ganska långt, när man sedan ser deras bildval när de ska utvärdera min undervisning. Kolla själv på ett urval i inlägget Min undervisning i Creative Commons bilder.

Idag läser jag om Öpedagogens arbete med Creative Commons och tänker: Åh vad härligt med en lärare som väljer att vara modell, förebild. Visa vägen sedan vill jag tipsa om att inte krångla till det, utan låt dina elever göra som Louise, låt dem härma… och använd åtminstone lite av det som jag gjorde för mina S3:or. Jag bjuder på det, och vill att det används…

Fattigdomsbekämpning i det lilla, sånt beundrar jag!

Det finns saker som jag beundrar, saker som jag tycker är stora. En sån sak som jag beundrar är det min kollega Peter Forsman berättar om i sin bloggpost ”1 år idag och jag är sjuk glad” där han skriver:

Den 19 oktober 2009 ”gick jag med” i Kiva.org. och idag har jag lyckats (med stor hjälp av besökare och företag) lyckats med att generera inte mindre än 204 stycken $25 USD-lån till personer runt om i världen (37 olika länder).

/…/

Nytt från och med idag är att jag förändrat vem som jag accepterar som låntagare:

– Alla länder, (utom USA)

– Endast kvinnor (Jag tänker inte gå in på detaljer i hur jag tänker här, mer än att jag anser att det gör större nytta på detta sätt.

Peter har valt att satsa på mikrokrediter för att hjälpa kvinnor att själva ut ur fattigdom. Jag är extra stolt över att Peter valt att satsa på kvinnor för alla studier visar att just mikrokrediter till kvinnor skapar fler ringar på vattnet att kvinnor använder de pengar som de tjänar på att satsa på sin familj, ser till att de får mat, och att barnen kan får utbildning, lära sig läsa och skriva. Så att satsa på kvinnor är ofta ett sätt att satsa på att får hela familjer att ta ett steg ut ur fattigdom.

Ett exempel beskrivs på hur mikrokrediter kan påverka kvinnors vardag finns på UNDP sida Mikrokrediter ger fattiga i Zambia möjlighet till nytt liv. Där vi kan läsa om mikrokrediternas effekter för kvinnor i Zambia som:

När kvinnorna får mer kontroll över hushållets pengar ökar dessutom jämställdheten i hemmet /…/

– Förut kunde vi bara äta ett mål mat om dagen och det var lunch. Nu har vi råd att ge hela familjen tre måltider varje dag, säger Cathrine Miwanda, gruppledare i en av kvinnogrupperna i Chongwe.

En av hennes kollegor är stolt över att hon nu har råd att skicka sina egna barn och även flera föräldralösa barn till skolan.

– Och det är inte bara det att vi skickar dem till skolan. När de kommer hem, då lär de oss att läsa och skriva också, säger hon.

Mikrokrediter gör skillnad, Peter Forsmans engagemang i KIVA.org gör skillnad. Ett sådant engagemang imponerar på mig, det är sånt som jag beundrar.

Kolla källan – Så stor är den afrikanska kontinenten!

Vår bild av Afrika är ett spännande ämne. Jag har egentligen aldrig fått en bild av hur stor den afrikanska kontinenten är tills BrianKotts via twitter delade med sig av den här bilden:

Jag bara säger jämför kartan (ovan) med den som vi vanligtvis tittar på, inte ser det ut som att Kina, Indien, USA, Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Storbritannien, Japan och östeuropa alla får plats på den afrikanska kontinenten. Fast det beror väl på att den karta som vi brukar titta på i skolan vilar på en västeuropeisk världsbild, eller?

Kartan på Afrika som kontinent kan bli en spännande utgångspunkt för ett samtal om vår karta och den världsbild som den förmedlar.

Fast enligt Måns ska Afrika visst vara såhär stort

Tack Måns 🙂

Lärare – våga, vilja bli googlad!!!

Bland mina kollegor kan jag höra röster som säger:

Nej, jag vågar inte googla mig själv, jag vill inte veta. Jag fattar inte hur du vågar.

Jag minns själv hur nervös jag var första gången jag googlade mig själv, jag blundade när jag tryckt på knappen. Resultatet var sedan en lättnad inga träffar på Kristina Alexanderson, men jag vet att jag var extremt rädd att den första träffen skulle vara en elevblogg som öste ut sitt missnöje över den undervisning som jag stått för, de misslyckande som jag eventuellt orsakat. Länge tillhörde även jag den gruppen som inte googlade mitt namn, för det jag inte kände till det kunde inte heller skada mig.

Idag googlar jag mitt namn, regelbundet (snacka om egobost) för att se vilka träffar som kommer upp. Vad google har indexerar av det som jag bloggar om, av det jag publicerar, av det som andra skriver om mig. Min webbnärvaro är hyfsad och till stora delar har jag valt den själv, vilket inte innebär att jag har kontroll över den, men jag håller ögonen på den.

Nu på kvällen läser intervjun Change Agent med Will Richardsson. (Jag vill passa på att rekommendera hans bok Blogs, Wikis, Podcasts, and Other Powerful Web Tools for Classrooms). I intervjun pratar han  om många av de föreställningar som skolan/lärare bär med sig om webben, undervisningen, att dela, att arbeta i det offentliga rummet.

I inledningen av artikeln får han följande fråga:

You’ve written that too many teachers are “un-Googleable.” What do you mean by that and why does it matter?

What I mean is that too few teachers have a visible presence on the Web. The primary reason this matters is that the kids in our classrooms are going to be Googled—they’re going to be searched for on the Web—over and over again. That’s just the reality of their lives, right? So they need models. They need to have adults who know what it means to have a strong and appropriate search portfolio—I call it the “G-portfolio.” But right now—and this is my ongoing refrain—there’s no one teaching them how to learn and share with these technologies. There’s no one teaching them about the nuances involved in creating a positive online footprint. It’s all about what not to do instead of what they should be doing.

The second thing is that, if you want to be part of an extended learning network or community, you have to be findable. And you have to participate in some way. The people I learn from on a day-to-day basis are Googleable. They’re findable, they have a presence, they’re participating, they’re transparent. That’s what makes them a part of my learning network. If you’re not out there—if you’re not transparent or findable in that way—I can’t learn with you.

Jag har aldrig sett min webbnärvaro som en modell för andra att ta efter, men det är en tanke som jag ska smaka på, och jag hoppas att fler lärare gör det, för lärare är förebilder, och vår roll i skolan är att agera som modeller och så även genom att visa på hur elever skapar en webbnärvaro.

Hur skapar man en ”g-portfölj” vad krävs? Hur ser din Google portfölj ut? Kommer du upp bland de tio första träffarna, eller kommer du först som elfte träff? (På andra sida, den som väldigt få klickar vidare till (enligt Andreas Ekström författaren bakom Google-koden)). Är du närvarande? Är du deltagande? Är du transparent? Och om inte hur ska du då lära du dina elever att vara det?

Vänner eller följare – ett sätt att definiera sociala medier

Sociala medier är precis som ”gammal-media” inte endimensionella och en definition passar inte för alla plattformar, för alla användare eller för vårt sätt att använda de sociala medierna. Wikipdeia definierar därför sociala medier på följande sätt:

Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll. Det kan ta sig uttryck i Internetforum, communities, bloggar, wikier, gruppvara, poddradio och artikelkommentarer. Termen används ofta som slagord för sådana tjänster.

En annan definition är ”Sociala medier är demokratisering av innehåll och förståelse för den roll människor spelar i arbetet med att inte bara läsa och sprida information, utan också hur de delar och skapar innehåll för andra att delta i.”

En tredje definition är ”Sociala Medier definieras av de miljontals samtal som sker på webben varje dag, samt konsten för hur de förs.”

Ben Parr är inne på definitionsproblematiken i sin kolumn Facebook, Twitter and The Two Branches of Social Media [OP-ED]. Där han menar att de finns flera olika användningsområden för sociala medier och utgår från hur olika användare använder Facebook och Twitter. Ofta används Facebook som synonym till sociala medier:

It is the platform for building social connections online and keeping up to date with what’s happening in your social circle. It is one of the two most important platforms in social media.

I sin kolumn vill dock Ben Parr föra ett resonemang kring att olika sociala medier fyller olika syften precis som olika tidningar fyller olika syften, eller olika delar i en tidning tilltalar olika läsare, sportdelen tilltalar en viss läsargrupp, nöjesdelen en annan och ledarsidorna en tredje. Ben Karr diffrentiera Twitter från Facebook i hur vi använder det. Han börjar med de uppenbara skillnaderna om:

On Facebook, you’re supposed to connect with close friends. Becoming friends with someone means he or she gets to see your content, but you also get to see his or her content in return. On Twitter, that’s not the case: you choose what information you want to receive, and you have no obligation to follow anybody. Facebook emphasizes profiles and people, while Twitter emphasizes the actual content (in its case, tweets).

Sedan vill Parr föreslå ett annat begrepp för twitter och hur många använder det. Han pratar om twitter som ett informationsnätverk, till skillnad från Facebook som är ett  ”socialt nätverk”

Social Networks vs. Information Networks

This may seem obvious, but social networks are about your social networks. Specifically, the focus is on your friends, colleagues and personal connections. They are about sharing personal or professional experiences together. They are about keeping in touch with friends rather than discovering news or content. Facebook, LinkedIn, Bebo, MySpace, hi5 and Orkut clearly fall under the “social networking” branch of social media.

The concept of an information network is a more recent phenomenon. Information networks are about leveraging different networks to distribute and consume information. While they may utilize an array social media tools in order to find, curate or deliver content, they focus less on what’s happening in your social graph and more on information you want. Twitter may be the best example of an information network, but YouTube (video), Flickr (photos) and Digg (news) are information networks as well.

Parr menar inte att den ena formen av nätverk utesluter den andra, men att tyngdpunkten i olika sociala medier är olika, vi som använder olika plattformar gör det på olika sätt.

En annan distinktion är i vilken grad och i vilken omfattning informationen i nätverket är tillgänglig eller öppen Parr menar att :

In fact, that may be the biggest differentiating point between social networks and information networks. For the most part, content on Flickr, YouTube or Twitter is public, while content on MySpace, Facebook or Bebo is private. A big reason for that is that the former services utilize the follow or subscription model, while the latter ones utilize the friend model.

Vänner eller följare och Wikipedia?

I sociala nätverk har vi ”vänner” i informationsnätverk har vi ”följare”. Det är en annan utgångspunkt för att definiera olika plattformar i sociala medier. Jag undrar dock över hur ser då Parr på ett socialt medium som Wikipedia, mig veterligt har man inte vänner eller följare där och ändå nätverkar man kring information och informationsutbyte.

Berätta en god berättelse, då övertygar du…

När jag håller presentationer vill jag bli hörd, jag vill att de som sitter i publiken ska bli berörda, tänka till och i bästa fall känna sig så inspirerade att de tror på mitt budskap och vågar prova.

I min roll som föreläsare har jag valt, och känt mig bitvis tvingad att leva upp till den norm som finns att jag ska använda tekniska hjälpmedel för att tydliggöra, förstärka mitt budskap. Jag har motvilligt tagit mig an det digitala presentationsverktyget av vår tid, som fel använt får mig att bokstavligt somna, som få mig att tycka att det är svårt att lyssna. Vanligtvis består det av en färdiga mallar med geometriska former, och en rad punktlistor, inte allt för sällan i en alldelens förliten stil, så det budskap som ska förstärkas med hjälp av det visuella uttrycket bara försvinner, blir otillgängligt och i sämsta fall ett irritationsmoment.

Jag brukar inte stoppa under stolen med att jag tycker att tekniken styr mig, begränsar mig, att jag hatar PowerPoints, men samtidigt kastar jag lystna, avundsjuka blickar på power-point-mästarna som t.ex. Mathias Klang för att han använder verktyget som det var en del av honom själv, i hans presentationer finns det lagom mycket, och jag somnar inte utan han tycks ha det som gör att jag blir förtrollad, övertygad, lurad och lyssnar.

BrianKotts pingade mig på twitter igår, med en artikel av Nancy Duarte om Varför vi hatar PowerPoint och hur vi ska få till dem. [Tack!] Artikeln tar upp alla brister med verktyget, den tar upp Tufte och hans kritik mot PowerPoint, men det spännande är artikelns beskrivning av  vad som skapar en bra presentation:

How do you create a great presentation? I’ve been in the business for 20 years, but until recently even I couldn’t define the deep structures and elements of truly superior presentations.

My research into this question led me in unexpected directions. The answers I found had nothing to do with technology or the internet; they were revealed in screenwriting, Greek and Shakespearean drama, mythology and literature.

Great presenters employ the basic narrative techniques used throughout history to connect with audiences and move them to action and new understanding.

The presentations that work are not the ones with the most data or the most elaborate charts and graphs; the winners are those with the most compelling and convincing narratives.

We’re a distracted, multi-tasking society. So presentations need to lure and re-lure an audience simply to keep their attention. Audiences are looking at the clock or fiddling with their handheld devices throughout a presentation. You don’t connect with your audience by throwing information at them — you do it by taking them on a journey toward your perspective.

Det handlar om att berätta en berättelse, det handlar om grundläggande dramaturgi, om kunskaper i dramats upplägg, att skapa konflikter, att skapa krokar som åhörarna kan hänga upp din berättelse på. Så nästa gång jag lyssnar på en riktigt bra presentatör ska jag fundera på vilka historia han/hon berättar och se vad det är som fångar mig. Jag har en misstanke att det handlar om det som jag alltid faller för:

  • det som jag kan känna igen

Men vi får väl se…