Wikileaks och källkritiken

Jag tycker att det är intressant, givande till och med spännande att läsa och följa med i diskussionen kring de nyheter som Wikileaks läckor i Cabelgate medför. Det stormar i vattenglaset. Vi, vanliga medborgare, får genom de artiklar som publiceras en bild av vad som händer bakom de lyckta dörrarna.

Samtidigt som jag står och fascinerad ser på. Lyssnar på den ena förklaringen efter den andra, så slås jag av att Wikileaks som organisation ytligt sett tycks hyllas medan regeringarna, USA, diplomaterna hängs ut.

Kanske har jag fel, men jag funderar mycket över de resultat som Olof Sundin presenterade kring ungdomars värdering av källor och deras trovärdighet. Och hur vi förhåller oss till källans, Wikileaks, engagemang. Enligt Sundins resultat bedömer skolungdomar källor som säger sig stå för något gott, som mer trovärdig till följd av deras engagemang. Greenpeace är en trovärdig källa för deras syften är ädla.

Frågan jag ställer mig är om vi gör detsamma med Wikileaks vi vill tro på deras grundide som Sofia Ström presenterar på följande sätt i artikeln Hemligstämplad – Så arbetar Wikileaks

Nätverkets grundidé var att öppna en krypterad brevlåda för läckor på nätet och syftet var – och är – global rättvisa och yttrandefrihet. Wikileaks säger sig ha tre delmål på den vägen: fri press, att etablera rätt och fel genom att avslöja övergrepp samt att skapa och bevara historiska data.

–Alla människor, oavsett om det handlar om mannen på gatan, eller en person i regeringsställning, kan ta mer informerade beslut om de får veta hur världen verkligen ser ut, säger Julian Assange till SvD i en lång intervju i början av november.

Det är gott det är bra, nätverket vill att vi ska få se verkligheten så som den ser ut och det gör att vi tror på den information som deras läckor kommer med. Men hur går arbetet till?

När Wikileaks tar del av hemligstämplade eller kontroversiella dokument sker det via en krypterad sida. En grupp med frivilliga redaktörer avgör sedan om informationen är relevant och pålitlig. Kritiker menar att det är det här som är en brist. Informationen som skickas till Wikileaks, och som sedan publiceras, kan vara vinklad eller falsk.

Jag tror att precis som vi eftersträvar att vara sunt skeptiska mot källor i allmänhet, mot vår massmedier, politiker, mot Wikipedia etc. bör vi vara det mot läckor som kommer från Wikileaks. Vad vet i egentligen om de som sitter och granskar dessa källor? Vad vet vi om källorna? Hur vet vi att Aftonbladet och SvD får alla läckor som rör Sverige, svaret i Medierna blev Wikileaks och det betyder att vi fullt ut ska tro på dem för att…

Jag vet inte jag tror att man ska vara sunt skeptiskt inställd till alla, det är värt att ta till sig av Jenny Nordbergs manual i Världens alla läckor kräver kritiska ögon

Låt mig dra upp en liten manual här, för medborgare i en självständig stat i en osäker tid.

Det finns länder. Med gränser, vapen och poliser. Och hemligheter. Så finns den vithårige, som vill skapa en ny världsordning. Han är en ny spelare, som inte accepterar några hemligheter. I tillägg är han vad många skulle beteckna som galen. Skillnaden mellan honom och en vanlig galning är att han har makt. Skillnaden mellan honom och en vanlig galning med makt är att han varken har vapen eller egna gränser.

Att världens regeringar förtiger sanningen är ingen anledning att helt ställa sig på den vithåriges sida. Att han å sin sida har samhällsomstörtande idéer är ingen anledning att lita på världens regeringar. De kommer att fortsätta ljuga och bevara sina hemligheter så gott de kan. Så tro mig: de behöver inte er sympati. De vill aldrig dela med sig av något som gör att ni önskar rösta bort dem.

4 reaktion på “Wikileaks och källkritiken

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: Wikileaks « GB-bibblan

Kommentarer inaktiverade.