Kan någon förklara det där med Upphovsrättens skyddstider?

Upphovsrätten är spännande och svår. Det är mycket som jag inte förstå. Jag förstå idéen, om att man ska få möjlighet att leva på det man skapar, att man ska få ersättning. Det fattar jag, men jag fattar inte och har tänkt mycket på det här fram och tillbaka och någonstans inom mig undrar jag, hur det kommer sig att 70 år efter upphovsmannens död ses som en rimlig skyddstid? Hur kom man fram till just livstid+ 70 år?

I mina ögon är det en VÄLDIGT lång tid! En lång tid där mycket av det som skapas idag inte kommer att vara skyddat, väldigt länge…

Och hur jag än söker så hittar jag inget svar. Jag hittar svar på varför upphovsrätten finns som i den här informationsskriften från justitiedepartementet, att leva på sitt skapande

Men stanna upp och tänk efter nu. Att kopiera från olagligt material innebär att du inte betalar för dig och att upphovsmannen och andra rättighetshavare inte får betalt för sitt arbete. Hur många vill lägga tid och pengar på nyskapande och satsa på kreativa yrken om resultatet fritt kan användas av vem som helst? Utan ersättning till författare, konstnärer, musiker, fotografer, dataspels- kreatörer, artister, musik- och filmproducenter kommer det i framtiden att vara få som kan och vill ägna sig åt kreativa yrken. Viljan och intresset för att investera i olika produktioner skulle dessutom sjunka betydligt. En sådan utveckling är inte bra för någon.

Upphovsrätten är grundläggande för det kreativa skapandet. Den måste respekteras också på Internet. Då stimuleras nytt skapande som alla kan ta del av i form av ny musik, nya filmer, böcker och datorprogram. Kan- ske är du en av alla dessa företagsamma, kreativa och teknikkunniga som vill jobba med film, musik, tv eller dataspelstillverkning i framtiden?

Jag fattar behovet, och jag förstå att lagstiftaren har sett upphovsrätten som en lösning. Även om jag i en digital värld förespråkar att om du vill dela, ska använda möjligheten som Creative Commons innebär för att sprida det du skapar på ett lagligt sätt. Men det är en annan fråga, jag undrar över dessa 70 år… Vad är det med 70 år som anses vara rimligt som skyddslängd?

Jag tror att jag förstår tanken med att skyddet, upphovsrätten, kanske ska/bör/kan gälla under upphovsmannens livstid, för att om det jag ska kunna ”leva” på det jag skapar? Men de där 70 åren? har jag inte fattat, var kommer den tidsgränsen ifrån?

Via det fantastiska nätverket som jag har på twitter (@ellwe) får jag några svar, bland annat i Karl Erik Tallmos inlägg Upphovsrättens skyddstider där han skriver såhär:

Åren 1942, 1946 och 1951 gjordes en rad ad hoc-mässiga ändringar av skyddstiden – med 1-15 års förlängning – bl.a. föranlett av att Strindbergs verk skulle ha blivit fria 1942. Man var bland annat angelägen om att ge fortsatt ideellt skydd, alltså bl.a. skydd mot förvanskning. Redan då hägrade en kritisk nationalupplaga av Strindbergs samlade verk.

Det var lagförslaget som lades fram 1956 (SOU 1956:25) som till sist resulterade i lag 1960, den som gäller än idag, där skyddstiden åter sattes till 50 år efter upphovsmannens död. Under åren efter 1960 har dock mängder av mindre förändringar gjorts. Vad gäller skyddstid ändrades den 1996 till 70 år. De närstående rättigheterna varade först i 25 år och sedan 1970-talet har de gällt i 50 år efter det att den utövande konstnärens prestation gjordes. Ännu är det väl inte helt avgjort hur det ska gå med den nya gränsen, som EU just beslutat sätta till 70 år.

Alltså förklaringen ligger i förhållande till ekonomin, och stora verk, Strindberg. Den fantastiska Anders Mildner understöjer teorin med följande tweet:

”alltså fick vi krav på ökade tider( från 70 till 95) när rocken började närma sig att bli fri.”

Så det är en ekonomisk affär alltihop…

Sedan är det en grej till som jag grunnar på det är skillnaden mellan bild och verk när det kommer till fotografier. För i upphovsrätten skiljer man på två skyddstider för fotografier och när jag läser på svenska fotografers förbund så står det följande om de olika skyddstiderna:

1. Vad är det för skillnad på upphovsrättslagens ”fotografiska verk” och ”fotografiska bilder”?

Svar: När den gamla fotolagen upphörde i slutet av 1993 och fotografier togs in i upphovsrättslagen valde lagstiftaren att dela in fotografier i två kategorier; fotografiska verk och fotografiska bilder. Fotografiska verk är upphovsrättsligt skyddade verk som är likställda med andra bildkonstverk, filmverk, musikverk och litterära verk. Fotografiska bilder är skyddade i upphovsrättslagen i något mer begränsad omfattning.

I lagförarbetena framgår det att fotografiska bilder är det som återfinns i semester- eller familjealbum, dvs. bilder som vem som helst har tagit. Omvänt innebär det att fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.

Jag förstå att man skapar verk och att man bara tar bilder, men måste man vara ”professionell” för att skapa ett verk, kanske för ett verk skapas väl inte av en slump, eller? (Dadaismen?!?) Jag läser också på BFL Bildleverantörernas förening där står det :

För ett fotografiskt verk, 70 år efter fotografens död. För ett vanligt foto 50 år efter knäppet. BLF:s ståndpunkt är att alla bilder som har kommersiellt värde är verk.

Bilder som har kommersiellt värde, betyder det att jag måste leva på bilden? Eller det är skillnad på vem som trycker på knappen, eller är det är motivet eller om det är förmågan att använda photoshop eller om det handlar om de fattiga barnen, som ska kunna leva på fotografens skapande efter hans/hennes död?

Sedan undrar jag stilla hur det är med skolfotona? Är de verk eller bilder? För ingen kan väl mena att bara för att det är en professionell fotograf som tagit bilden så är det ett verk? Eller?

Jag tycker att det är spännande med grejer som är svåra att förstå eller förklara, kanske du vet svaret om…

A photograph is a moral decision taken in one eighth of a second, or one sixteenth, or one one-hundred-and-twenty-eighth. Snap your fingers; a snapshot’s faster.

Salman Rushdie

Där är den. Den har alltid varit där. Bilden. En ikon där bilden är mer verklig än verkligheten. Det finns några sådana bilder som vi alla har sett men egentligen kanske aldrig tittat på. För mig är Oscar Wilde Nr 18 en sådan bild.

En bild mer verklig än verkligheten

Oscar sitter på en obeskrivlig hög av mattor, tyg och björnskinnsjacka. Han har knäbyxor, skor som tycks prydas med rosetter och en plyschkavaj. I sin ena högra hand håller han en bok. Han håller den helt fel. Den är en uppenbar rekvisita men hans ena finger smeker ryggen kärleksfullt, förstrött. Hans huvud vilar på hans andra hand, men även har vandrar ett finger in i lockarna. Hans ansiktsuttryck är uttråkad men hela hans kropp signalerar rastlöshet och aktivitet. Betraktaren vet att han inte är lika uttråkad som ansiktet försöker signalera.

Under studentåren hängde Oscar Wilde nr 18 på min anslagstavla. Men jag ”klippte mig & skaffade ett jobb” och bilden försvann någonstans i en flytt.

En bottenlös brunn

Sedan började jag fokusera på upphovsrätt. Enkelhet förvandlas till komplexitet. Djupare och djupare borrar jag i en bottenlös brunn och blir mer och mer fascinerad. Nätet och upphovsrätt, upphovsrätt och nätet. Spännande komplext och så mycket mer än fildelning och pirater.

I mina utgrävningar av upphovsrättens rötter börjar jag se på fotografier. Framförallt vill jag förstå varför vi har två olika skyddstider för fotografier. Varför bryr sig lagen om att skilja mellan fotografiska verk och fotografiska bilder? Varför skyddas fotografiska verk till och med 70 år efter det att fotografen avled medan fotografiska bilder enbart 50 år?

En idé om professionalitet

Bakgrunden är en idé om professionalitet. Fotografiska bilder är sådant som vem som helst kan ha tagit medan verk är unika. Låter enkelt men hur ska man kunna bedöma det rent objektivt? Svenska Fotografers Förbund förklara på sin hemsida:

”…fotografiska verk skapas i första hand av professionella fotografer. För att ett fotografi vidare ska kallas för fotografiskt verk krävs det att två fotografer oberoende av varandra vid ungefär samma tidpunkt inte har skapat likadana fotografier. Om det har skett är fotografierna inte fotografiska verk, utan istället fotografiska bilder.”

Men hjälper detta den objektiva bedömningen? Alla proffsfotografer skapar inte unika ting, och alla amatörer är inte oinspirerade. Men lita inte på mig – titta bara på Flickrs Explore/Interestingness/Last 7 Days för att uppleva hur otroligt skickliga amatörer kan vara.

Ett fotografiskt verk eller bara en bild?

Det är bara att inse att det är svårt att bedöma saken är svårt. I jakten efter svar grävde jag djupare och hamnade till slut i berättelsen om Napoleon Sarony och i en konflikt som handlade just om fotografiska verk och bilder, skapande, upphovsrätt och Oscar Wilde nr 18!

Oscar Wilde by Napoleon Sarony (1821-1896) Number 18

Bilden: Number 18 togs av en av dåtidens mest betydande kändisfotografer den kanadensiska Napoleon Sarony (1821-1896). Sarony grundade sin egen studio i New York 1867 och livnärde sig på att betala kändisar för att ta deras porträttbilder, behålla alla rättigheter, och sälja kopior.

När Burrow-Giles Lithographic Co. använde sig av nr 18 i utan lov stämde Sarony och fallet gick till domstol och kom att bli en av de grundläggande upphovsrättsliga tvisterna som fick till uppgift att svara på frågan om ett fotografi är konstnärligt nog för att kunna erhålla upphovsrättsligt skydd.

En utmaning

Domstolens utmaning blev att besluta om fotografiska bilder var skyddsvärda. Deras tolkning av lagen (från 1802) var att lagstiftaren inte hade inkluderat fotografiska bilder eftersom tekniken inte var uppfunnen. Vidare genom att tolka fotografering som en form av skrivande hamnade fotografiska bilder under den upphovsrättsliga skydd som amerikansk lagstiftning medgav.

Kodak Brownie Target Six-16 by bcostin CC (by, nc, sa)

Mycket av domstolens resonemang handlade om frågan om reproduktionen som tekniken skapade var rent mekanisk eller om det fanns element av mänsklig skapande dvs en författare. Domstolens utslag byggde mycket på att den rekvisita som omringade Oscar och hans händers positionering, ljussättningen och ansiktsuttryck. Fotografen skapade en bild “entirely from his own mental conception, to which he gave visible form” och bilden var ”useful, new, harmonious, characteristic, and graceful picture.” Därmed blev fotografen en författare och fick skydd för sitt skapande.

Teknik förändrar lagstiftning

Det är ett fantastiskt exempel på hur tolkningen av lagen ändras av ny teknik och anpassas till en ny verklighet. Det är ett förtröstansfullt exempel för oss som kämpar med upphovsrätten i en digital miljö. Men inte hjälper det oss i våra objektiva bedömningar mellan fotografiska bilder och verk. Vi har gått vidare kameror mer bärbara, komplexa och lätthanterliga.

Teknikens utveckling gör narr av gränsen mellan proffs och amatör det finns fler kameror och bilder än någon gång tidigare. Den gamla åtskillnadens plats är hotad och borde plockas bort. Fram till dess kommer uppenbara konflikter p.g.a. olika skyddstider fortsätta.

Ja, som sagt upphovsrätt är spännande, men jag undrar vem som egentligen gynnas…

7 reaktion på “Kan någon förklara det där med Upphovsrättens skyddstider?

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: Lars Lundqvist

  3. Pingback: anesve

  4. Soffan

    Hej!

    Det där med skyddstider är en snårskog. Egentligen tror jag att allmänheten köper upphovsrätten som sådan, det rimliga i att få ersättning för sitt arbete. Särskilt i en tid när kulturskapare förväntas vara egna företagare och leva på sitt eget arbete, är det förstås viktigt att detta inte görs omöjligt. Däremot tror jag att många har problem med skyddstider.

    70 år efter upphovsmannens död – ja, hur kom man fram till det? Jag vet inte. Undrar om någon vet?

    Det kan tyckas orimligt att binda upp rättigheter till ett arbete på det sättet. Varför ska mina barn få håva in pengar om jag skriver en hit?

    Samtidigt kan det tyckas fullt rimligt att binda upp rättigheter till ett arbete på det sättet. Om jag skapar en verksamhet, ett företag, säljer fysiska föremål eller tjänster, kan denna verksamhet – detta arbete – gå i arv. Mina barn kan äga nämnda verksamhet och i princip inte lyfta ett finger utom att gå på bolagsstämma varje år. Eller sälja av verksamheten.

    Varför ska ett arbete som resulterar i fysiska produkter eller i tjänster med självklarhet kunna ärvas – eller ges bort på annat sätt som värdepapper – men inte ett arbete som resulterar i kultur och nöje?

    Ibland händas att rimlig skyddstid är lika med den tid ett verk har kommersiellt värde. Piratpartiet har bestämt sig för att ett sådant värde i de flesta fall klingat av efter fem år. Stämmer verkligen detta? Hur bestämmer man hur länge ett kulturellt verk har kommersiellt värde? Om jag på eget förlag ger ut en bok lär ingen köpa den. Eller om jag hyr en studio och spelar in en egen låt, vågar jag lova att ingen köper den. Jag kan nämligen varken sjunga eller spela. För mig ter det sig som att det kommersiella värdet då är noll – om ingen efterfrågar mitt verk. Men efterfrågan på t ex Elvis är enorm. Och det mesta av hans arbete gjordes trots allt före 2005. Ja, faktiskt före hans död för snart 35 år sedan. Saknar då verkligen Elvis kommersiellt värde idag?

    Det finns säkert utrymme för att diskutera skyddstider och på olika sätt för olika kulturyttringar. Men att ”by default” se dem som ett problem tycker jag är kulturfientligt. Det går inte att i ett samhälle som efterfrågar så mycket kultur och nöje hävda att kulturskaparna måste bli bättre på att vara företagare, och samtidigt rycka undan mattan under fötterna på dem. Att skilja mellan ”proffs” och ”amatörer” genom något slags ”objektiv” kvalitetsbedömning är fel, vem som helst ska kunna försöka att bedriva kulturell verksamhet yrkesmässigt. Efterfrågan avgör om du lyckas. Dessutom är upphovsrätten ett viktigt medel för de enskilda kulturskaparna i förhållandet till förlag, skivbolag och andra producenter.

    Tack för ordet!

  5. Pingback: Kajsa Hartig

  6. @collentine

    Copyright var vettigt i början men har idag spelat ut mycket av sin roll. Tror att Svenska copyright längder har följt den Amerikanska gradvisa expansionen. Definitivt komersiella intressen med hjälp av mycket lobbying som drivit på längden. Finns ett talande smeknamn ”mickey mouse patriot act”.
    Har skrivit mycket mer om detta ämne här: http://collentine.com/open-culture-part-13-copyright

Kommentarer inaktiverade.