Sociala medier är kommersiella aktörer, påverkar det lärandet?

Igår läste jag Lars Erik Jonssons inlägg är Facebook och andra sociala medier  värdelösa i högre utbildningen? som i sig till stora delar är ett referat av en intressant artikel av Friesen Education and the social web Connective learning and the commercial imperativ.

Friesen presenteras som:

Dr. Norm Friesen is Canada Research Chair in E–Learning Practices at Thompson Rivers University in Kamloops, British Columbia, Canada.

Uppsatsen av Friesen är i sig intressant och belyser intressanta aspekter på sociala medier, som handlar om det kommersiella syftet och hur det begränsar möjligheterna att använda dessa för utbildning och för lärande. I mina ögon belyser och tar han fram många intressanta referenser och aspekter som alla användare både i och utanför utbildningssektorn bör fundera kring, samt förhålla sig till.

Till exempel sanningen om att inget är gratis…

Steve Greenberg quote

Du är inte konsumenten av varan Facebook utan du är själva produkten som Facebook säljer till de som köper marknadsföring på sajten. Frisen menar att svagheten i många sociala medier bygger på att vi ska uttrycka gillanden, och använder Facebook som utgångspunkt.

Algorithmically–defined audiences

This is perhaps easiest to illustrate with the example of Facebook, but it applies also to a wide range of services — and generally the more “social” their emphasis, the clearer the influence. Users of Facebook are sure to have been struck by the numerous and varied ways in which it cultivates gregarity and interaction, the way in which it relentlessly structures and supports sociality and connection. Looking at my Facebook page, I am not only asked “what’s on my mind,” I am also asked whether I might know users who are currently not friends, I am requested to help a friend find other friends, I am told which friends have become friends of others, and I am recommended to visit pages that my friends have liked or recommended. It is common to observe that the term “friend” itself is emptied of meaning by this incessant use and quantification; but the point here is to see how Facebook is very carefully and consistently structured to support certain kinds of interaction and attention, and to exclude others.

Facebook exemplifies a way of generating and circulating information that encourages the expansion of interconnections between users (rather than discretion and selectivity), that fosters the disclosure of concerns of favourable interest to those already in relation (rather than the articulation of internal dissent and difference), that facilitates the expression of likes and invitations (but not dislikes and disinclinations), and that foregrounds every new friendship and connection (while suppressing news of severance and deletion). Facebook is in this sense above all convivial. This is a term whose meaning and etymology both suggest a celebration of togetherness, as would happen at a social event like a feast. Expressions of reservation, nuance and qualification are made difficult if not impossible; and negativity, in both its everyday and dialectical senses is avoided. There are few if any invitations to express dislike or disinclination to the items appearing on one’s homepage and there are even fewer ways to note that which is “not” — to register an absence, to observe an omission or to be faced with exclusion in general. This is all the result of myriad and careful design decisions: algorithms for selecting likely candidate friends, for identifying friends in need of further connections, and for featuring appropriate items “liked” by others. Of course, at the same time, any of these calculated processes of selection, identification and foregrounding also necessarily involves exclusion, suppression and elimination of other possibilities. However, these “negative” processes are relegated to the software behind the system, and are not readily accessible to users; all one sees is more and more potential friends, and ongoing opportunities for conviviality. /…/

Figure 5: quote

Friesen har en poäng i att flödet i sociala medier kan bli enhanda, och att vi söker oss till likasinnade, svårt att hitta de som lämnar nätverket, eller de som ogillar det.

Men jag saknar flera kritiska apsekter i förhållande till just lärande och sociala medier, vilken funktion har t.ex. lärare i utbildningssystemet om inte att lära oss ställa frågor, att pröva andra infallsvinklar. Kanske är inte Facebook eller Twitter nätverk för lärande, utan för kommunikation, för samtal, för att prata kring olika sätt att se på lärande? Lärare kanske behövs för att få studenter/elever att pröva olika infallsvinklar? Sociala medier är en plattform för att mötas för att kommunicera kring olika sätt att se på en företeelse.

Jag tycker att artikeln i sig visar på en annan aspekt till nämligen behovet av att ha kunskaper om hur dessa nätverk, dessa sociala medier påverkar vårt sätt att se världen, det vi erfar, så att vi kan och lär oss förhålla oss kritiskt i förhållande till dem. Helt enkelt bli medvetna som användare.

Jag som kommer från skolan kan säga att det är befriande att uppleva och ta del av kommunikation som bygger på gillande, på tummen upp, istället för att någon ständigt säger, äsch det där var väl ingenting, eller åh ,kände du inte redan till det. Men jag förstår och tar med mig Friesens brister och instämmer i att samtalet kanske kan bli endimensionellt, men jag tror ingen säger att alla samtal kring kunskap ska ske i sociala medier.

4 reaktion på “Sociala medier är kommersiella aktörer, påverkar det lärandet?

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: elwira kotowska

  3. Pingback: Pernilla Josefsson

  4. Pingback: Ulrika Knutsson

Kommentarer inaktiverade.