Låt skolarbetet hamna på internet -om Låt den rätte komma in

Jag har berättat den här historien så många gånger, så många gånger att jag tror att alla har hört den, känner den, vet att den är en del av mig och min resa in i att arbeta med skolarbete på webben, men när @Anna_Kaya på twitter började talas om Låt den rätte komma in så var det Niklas Östlund som sa:

@anna_kaya Boken innehåller så mycket mer. Jag såg filmen först sen boken. @kalexanderson inspirerade mig att läsa boken…

Och att berätta historien om Låt den rätte komma in, Blackeberg, bloggen, webben, mig, mina elever och skolan det gör sig inte riktigt på 140 tecken, så jag tar en kortis här på bloggen. Berättelsen om hur jag hamnade på webben, eller berättelsen om att besöka en roman.

Looking at "Låt den rätte komma in" in the paper

Romanen Låt den rätte komma in förändrade mitt sätt att arbeta med internet i skolan.

När jag läste romanen så tog det emot, jag är ganska svagmagad. Jag är rädd för övernaturliga saker som kliver in i vardagen och inte speciellt förtjust i skräck, mörkrädd och med väldigt livlig fantasi, men det finns saker som jag verkligen tilltalas av i berättelsen och det är förortsskildringen, att läsa Låt den rätte komma in var som att kliva in i Blackeberg, en 50-talsförort i västra Stockholm, och det fick mig att gå igång. Det är en roman som skildrade en av de platser som jag älskar, och så realistiskt, så äkta och med sådan kärlek.

Personskildringen är också underbar, så varm, så fylld med kärlek. För i mina ögon skildrar nämligen John Ajvide Lindqvist de vanliga människorna. De som bor och lever i Blackeberg. De som tillhör vardagen, de som lever ”vanliga” liv. Oskar som bort tillsammans med sin mamma, som har en fristad på Ibsengatan, ”gänget” på kinesen och deras fantastiska vänskap. Vampyren och Håkan. Alla karaktärerna i romanen befinner sig i utkanten av vår vardag, de är sådana som vi möter, men vissa av dem är sådan som vi inte ser, eller som är utstötta, utsatta, mobbade, missbrukande, ensamma fast ändå tillsammans om du förstår vad jag menar.

Blackebergs- och karaktärsskildringen i romanen gick jag igång på, och ville arbeta med tillsammans med mina elever. Jag ville att mina elever skulle besöka platsen i romanen på riktigt. Att de skulle läsa romanen som en plats, en miljö att de skulle få möta platsen, så i mitt arbeta med romanen blev platsen det vi kom att fokusera på. Och på den platsen möta de karaktärer som Ajvide Lindqvist skildrar.

Romanen börjar också med följande ord:

”Blackeberg.

En bra plats./…/ Bara en sak fattades. En historia./…/ Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck. Det förklarar till en del hur oförberedd man var.”

(Ajvide Lindqvist, ”Låt den rätte komma in”, s 8 )

Hela projektet med romanen började som ett ”vanligt” skolarbete, med den lilla tvisten att vi skulle besöka platsen. Blackeberg. Mina elever skulle göra en stadsvandring och en vandringsguide utifrån romanen. Men jag var förälskade i idéen att de skulle presentera romanen på ett annat sätt, som en plats och inte som en skräckskildring, en en berättelse om en vampyr utan en berättelse om en underbar plats. Det drev mig till att vilja att fler skulle få ta del av mina elever arbeten, och jag prövade flera lösningar:

-föräldramöten
-presentationer för andra klasser

Internet var inte det självklara valet, men jag fick genom min bibliotekarie information om webbstjärnan, och gick på ett av de lärarseminarier som .se anordnade om webbpublicering, och fick reda på att ”ALLA kan publicera sig på nätet”. Det är till och med enkelt, allt som behövdes står dessutom Webbstjärnan för:

-guide
-webbhotell
-domän
-webbpubliceringsverktyg

Internet och webbpublicering blev den bästa av alla lösningar och Webbstjärnan fick mig att VÅGA, jag anmälde ett lag ”attbesokaenroman.se” testade. Det visade sig vara enkelt, jag kunde publicera text och bild på webben, så jag gick tillbaka till mina elever och sa som det var:

-Jag tänkte att ni ska göra varsin grupp-webbplats om romanen Låt den rätte komma in (dvs 10 stycken) webbplatser.

Så här i efterhand kan jag säga att det inte riktigt blev så enkelt som jag trott, för min tanke var ganska straight forward. Ni gör en vandringsguide utifrån de platser som är centrala i romanen, sedan publicerar vi era guider på nätet, alla kommer sedan att vilja besöka platsen och läsa romanen.

Jag insåg inte att mina elever skulle tycka att Blackeberg som plats är ganska grå och fyrkantig, inte alls så tilltalande som jag tycker den är.

Jag insåg inte allt arbete som vi skulle lägga ner på att få texterna att fungera för en okänd mottagare.

Jag insåg inte att jag fullständigt lurade mina elever till att tro att delar av romanen var sanna, och sedan fick de ägna timmar, dagar för att motivera sina påståenden om romanen, författare och platsen, vilket de inte riktigt var vana vid.

Och något som jag inte heller insåg, men som jag ser idag när jag tittar tillbaka på projektet var hur mycket de lärde sig att skriva för en ”riktigt” mottagare, för att bli lästa, förstådda och tagna på allvar, för i vårt arbete med romanen och inom ramen för Webbstjärnan blev det A och O att det vi skrev skulle läsas av andra. Det är något som jag är EXTREMT stolt över att mina elever fick med sig från sin skolgång!

Jag insåg inte heller att det fanns massor som vi inte kunde som vi var tvunga att lära oss, om internet och internetsinfrastruktur, att det inte räcker med att bara skapa en webbplats för att så besökare, att man måste underhålla den, att man måste vara närvarande även efter projektet är slut, på så sätt skiljer sig skolarbete på webben från skolarbete i klassrummer. Det slutar inte i och med att deadline, eller inlämningsdatumet kommit, utan fortsätter och möter nya mottagare även efter slutdatumet, och det måste man följa upp.

Vi lärde oss mer om WordPress om upphovsrätt, Wikipedia, källor, Creative Commons, skriva för mottagare på webben. Mina elever lärde sig också massor kring hur man tolkar en roman, blir trodd, förstådd…

Jag insåg inte att projektet ”attbesokaenroman” skulle förändra mitt sätt att arbeta med internet som ett verktyg i skolan. Internet kan inte bara vara en källa för information, utan även som en yta, arena, plats där elevers skolarbeten möter fler mottagare än bara läraren (och eventuellt en eller annan kamrat).

Internet är ett medium som vi konsumerar mer eller mindre medvetet, för att vi ska kunna vara mer medvetna krävs kunskap. Skolan är en plats för kunskapsförmedling, för utveckling för att lära och skolan bör lära eleverna att konsumera och producera information på internet mer medvetet, i min värld gör man det genom att GÖRA, prova, försöka, misslyckas och göra igen och det gäller även på internet. Internet är en arena som vi i skolan måste lära oss hantera det var en insikt som jag tog med mig efter mitt och mina elevers arbete med Låt den rätte komma in.

Efter projektet blev bloggen det viktigaste verktyget, mitt primära verktyg för kunskapande i mitt klassrum!

Låt skolarbetet hamna på webben, för eleverna lär sig mer och skolarbetet når så många fler!

7 reaktion på “Låt skolarbetet hamna på internet -om Låt den rätte komma in

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Niklas Östlund

  4. Anna - lärare för nyanlända

    Äsch, inte kunde jag vänta tills imorgon med att läsa (som jag skrev till dig på Twitter) ditt inlägg.

    Vilket intressant arbete och vad modigt av dig att våga spinna vidare på idéen som du fick. Det tror jag många skulle dra sig för, speciellt när det gäller att behöva lära sig så mycket nytt som det kan vara att lära sig webbpubliceringsverktyg och allt annat.

    Jag har några följdfrågor som du gärna får svara på om du vill.

    1. Hur var elevernas reaktioner på detta projekt? Vad tyckte de var svårt? Vad tyckte de var roligt? Vilket av det de lärde sig ansåg de att de hade störst nytta av? Om man nu kan generalisera en hel klass.

    2. Vad tyckte de om boken? Filmen?

    3. Har de använt sig av webbplatsen efteråt på något sätt? Har den fyllt någon funktion för eleverna? (utöver en webbplats de såklart är stolta över att ha varit med och publicerat!)

    4. Har John Ajvide Lindqvist varit med på något hörn i ert projekt? Vilka har i så fall hans reaktioner varit? Och elevernas?

    Jag tycker det är jätteintressant att man numera allt oftare använder internet som en arena, som du skriver, och inte bara en källa för information. Ditt ”attbesokaenroman”-projekt är en stor inspirationskälla för oss alla som inte riktigt vågar ta steget ut på arenan med våra elever.

    Tack för att du delar med dig!

    Hälsningar,
    Anna Kaya – lärare för nyanlända

Kommentarer inaktiverade.