Ett elevperspektiv på ”att besöka en roman” fast två år senare

Det finns ögonblick som då det är extra stort att vara lärare. Igår var jag med om ett sådant ögonblick. Precis som alla stora ögonblick är de ovanliga, i alla fall har de varit de i mitt lärarliv. Ögonblick som bara uppstår utan att man väntar på dem. De är de där ögonblicken när före detta elever hör av sig bara för att, de tänkte på en, för att de har något som de vill berätta inte på grund av något annat.

Igår när jag satt och skrev om Låt den rätte komma in och min klass webbprojekt ”att besöka en roman” fick jag på Facebook ett meddelande från en före detta elev, Isabella, som rörde mig. Isabella skriver så här (jag har hennes tillstånd att publicera hennes meddelande):

Long time no see, no talk

Hej Kristina! Hoppas allt är bra med dig, det var verkligen ett tag sen sist nu…
Jag hade bara mailadress till dig via enskilda gymnasiet och visste inte hur pålitlig den är att maila till så jag vände mig till fb istället – där du kan få tag på nästan alla ;)
Såg Låt den rätte komma in på tv ikväll och började tänka på dig – tankarna snurrade runt och jag bestämde mig snabbt att de borde tas ner på papper, eller ja, på skärmen. Och sen blev det som det blev helt enkelt. Hoppas du blir lite glad i vinterkylan!
/Isabella

”Låt den rätte komma in” går på tv. Redan efter femton minuter ser jag att de inte får med ens hälften så mycket som om jag läst till samma händelse i romanen. Självklart inte. Film vs roman: det är omöjligt att på tv-skärmen visa en romans alla sidor.

Något som slår mig i min lite irriterade tankegång över film vs roman är hur givande analysarbetet jag gjorde i årskurs två på gymnasiet var. Analysarbetet jag gjorde med min sam-klass på Enskilda Gymnasiet tillsammans med vår lärare Kristina Alexanderson.

Jag har inte ägnat så mycket tankekraft åt ”Låt den rätte komma in”, skriven av John Ajvide Lindqvist, på nästan två år men ändå på femton minuter växer så många samband och detaljer fram när jag ser karaktärerna komma till liv i tv-rutan. Alla relationer, varför karaktärerna beter sig som de gör, vad som ska hända sen – hur allt hänger samman.

Vi gjorde en djupdykning i denna historia och i de personer John Ajvide Lindqvist skriver om. Vi utredde, inte alla men många, karaktärer och hur de hänger samman och vad de betyder för varandra – vad det betyder för historien. Detta gör mycket för en som läsare. Det får allt att komma till liv på en annan nivå.

När jag tittar på tvn och ser omgivningen, miljön, minns jag vårt besök i Blackeberg där historien utspelar sig. Jag kan riktigt känna berättelsen krypa under skinnet igen precis som när jag läste romanen och arbetade med den. Om vi inte hade gjort det arbetet så ordentligt a la Kristina Alexanderson hade detta inte varit fallet och det är jag så tacksam för. Jag hade inte lyckats minnas så mycket i detalj som jag nu faktiskt gör, och det hade varit synd -för jag älskar denna berättelse.

Jag är tacksam över att jag fick ta del av John Ajvide Lindqvists roman där på Enskilda Gymnasiet för ungefär två år sedan. För hans idés skull, ja, men jag är ännu mer tacksam att jag fick ta del av den på ett djupare plan. Ett plan bara Kristina Alexanderson kunde hjälpa mig att komma till.

”Låt den rätte komma in” var bara ett av många projekt under min gymnasietid tillsammans med Kristina och jag skulle kunna skriva massor om allt, men jag håller mig till det jag började skriva om: ”Låt den rätte komma in”, och om det har jag nog egentligen inte så mycket mer att säga än: Tack Kristina, du är bäst!

(Ps. Boken slår filmen i alla lägen. Ds. )

/Isabella

Ja, så tänk på det, alla de gånger ni minns stunder från er skoltid, skicka en tanke, ett mejl, ett vykort till er gamla lärare och berätta. Det är ovanligt med dessa ögonblick…

2 reaktion på “Ett elevperspektiv på ”att besöka en roman” fast två år senare

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Anna - lärare för nyanlända

    Det är verkligen otroligt stora ögonblick, dessa ögonblick när man får feed-back från elever. Det värmer så gott och gör verkligen mödan värd!

    Njut och sträck på dig ordentligt, Kristina. Det är du värd!

Kommentarer inaktiverade.