En bild blir till, eller historien om att pröva sig fram

Those were the days av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Those were the days

Jag har alltid fascinerats av berättelser, av alla sorter i alla former. Jag älskar röster och jag älskar berättelser av alla slag, mest skrönor om jag ska vara ärlig. Och jag tycker om att berätta, berättar ofta hellre än bra. Jag inser att det är den passionen som min fotolek, en bild om dagen på klonerna, Clones 365-2011 drivs av, en vilja att berätta, även om jag inte alltid vet vad jag vill berätta.

På söndagar deltar jag i en annan lek tillsammans med andra, Fotosöndag. Vi drivs gemensamt av en passion att fotografera och att få göra det i ett sammanhang, med eller utan krav. Jag deltar för att det egentligen inte finns så många krav mer än att få ta del av andras tolkningar och tankar kring samma tema. Den här veckan är temat vemod.

Jag ska tillstå att jag brukar klura en hel del innan jag kommer på vad jag ska ta för bild på temat. Och det brukar komma till mig, men igår så hade jag i stort sett gett upp, tänkte jag avstå. Jag ägnar mig åt min 365 serier och hoppar över den här veckan. Men middagsluren gjorde sitt och sedan hade jag en idé.Vemod är en känsla som bygger på minnen, av något som varit. Leksaker, Star Wars figurer, som jag fotograferar har inga minnen och jag vill att bilden ska berätta historien utan ord, utan att jag talar om vad historien är, eller vilken känslan är. Det är svårt när man bestämt sig för att använda plastleksaker som modeller, deras känsloläge är det, det är, oavsett, typ.

Jag fundera alltså kring hur jag ska förmedla en känsla utan ansiktsuttryck, utan minspel. Med med minnen som stöd, som hjälp, även om inte leksaker har minnen, men de har och blir onekligen fotograferade (dagligen) så genast var tanken på bilder som klonerna varit med. Jag tänkte på bilder från recreate culture, bilder som jag själv gjort men snart, ganska snart fastnade jag för att använda Jörgen Vibergs underbart roliga tolkning av ett tidigare tema i fotosöndag, doft, spår och fokus. Så jag tänkte Åh, jag använder hans bild, kanske tillsammans med några av mina, och så börjar försöken. Men först frågade jag Jörgen om tillstånd att få använda hans bild för att skapa en ny bild på temat och jag fick ja…

Att fotografera till fotosöndag är som att skriva en essä, en gång i veckan. Jag gör försök på försök tills jag känner mig nöjd…

Den här gången men jag tänkte visa er försöken för att visa hur resan ser ut från idé till färdig bild, tänker att det är så det går till när jag lär mig, jag prövar oss fram :). Eller det är en modell för hur jag lär mig, jag prövar mig fram…

Så jag började med att knäcka lite leder som Jörgen brukar säga, få in posen som jag trodde att jag ville ha. Sedan ställde jag in ljuset, jag har fått låna en lampa av Björn Falkevik (han vars mellannamn är ”sharing is caring”). Jag insåg snart att skuggan blev bättre om jag vinklade underlaget, den blev tydligare och mer, men det blev också svårare att få platsgubben att ligga till, nåja…

Första bildutkastet såg ut så här:

Jag är nöjd med mycket, men detaljer sitter inte på plats, bland annat syns ljuskanten, kluddet som håller bilden på plats (som jag i senare versioner tog bort, eftersom det inte hjälpte mig). Men Jörgens bild syns tydlig, men Stormtroopern känns allt annat än vemodig, han ser mer lekfull ut.

Så jag pröva igen, vemod, minnen…

Som du ser är ljuskanten kvar, och jag tyckte det blev för mycket bilder. Bilden, berättelsen som jag vill förmedla blir otydlig, så jag bestämmer mig för att använda bara Jörgens bild och gör ett nytt försök.

Den bilden bestämmer jag mig för att den duger, den tar jag. Stormtroopern är inåtvänd i sig själv, i sitt, i minnena, i bilden som han tittar på. Skuggan är tydlig, vilket jag vill ha. CJ Vibergs bild syns tydligt och klart och jag är nöjd… eller inte.

För när jag stiger upp imorse så inser jag att det är något med kroppsspråket som inte fullt ut signalerar vemod, och jag bestämmer mig för att göra ännu ett försök. Det är det som jag sedan publicerar på #fotosöndag nämligen. Även om jag prövar olika ljussättningar, vill få in blänket i ögat, att han halvligger, inte riktigt ligger ner etc. Men känner mig nöjd…

Those were the days

Those were the days

Ett stort tack till Björn Falkevik utan dig hade det inte blivit sådana skuggor, till Jörgen Viberg och din underfyndiga bild som du så genröst lånade ut, helt i god tro. Tack till alla i Fotosöndag som kommenterat och tolkat.

7 reaktion på “En bild blir till, eller historien om att pröva sig fram

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

  2. Pingback: KristinaAlexanderson

  3. Pingback: Katarina Pocs

  4. Jörgen Viberg

    Jättekul att få ta del av din kreativa process och det var jättekul att kunna bidra till din bild, som blev superb. Du knäckte honom rätt till slut 🙂

Kommentarer inaktiverade.