Dagsarkiv: 29 januari 2011

En elev-berättelse om skolvardagen med ”en-till-en” eller ”varsin”

Extra life
Extra life av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Jag fick ett mejl, för att inleda som en politiker, från en elev som undrade om jag kunde tänka mig att delta i en undersökning kring hur lärare ser på datorer och internet i undervisningen. Hon berättade i sin introduktion att hon var lite skeptisk till att ge elever varsin dator. Hon var skeptisk till att ”datorn” i sig gör någon skillnad för skolans arbetssätt, på resultaten, på pedagogiken, men vill gärna undersöka lärares uppfattningar. Hon undrade helt enkelt om jag kunde delta. Jag svarade: ja men på ett villkor, nämligen att du skriver om din skolvardag, och att jag få publicera din berättelse om din skolvardag här på min blogg. Jag fick ett mejl tillbaka som sa, ja, men jag vill vara anonym.

Detta är ett gästinlägg från en elev och en subjektiv berättelse från en skola i Sverige som inför en till en.

Jag går sista terminen på en gymnasieskola där alla elever har fått varsin dator att använda på lektioner och till studier. Min klass fick dem för precis ett år sedan, så jag tänkte berätta lite om hur det har varit.

Först och främst är det väldigt viktigt vad för slags dator vi har fått. Våra är små HP-datorer som lätt får plats i väskan och som inte väger alls mycket. De är inte tillräckligt avancerade för att kunna spela spel på och har inte ens CD-romspelare. Men detta är inte heller funktioner, som jag har saknat.

Till datorerna har vi fått ladda ner gratisprogrammet Open Office att använda till att göra presentationer och dokument. Det har väl inte fungerat så bra som man hade kunde hoppas, men det är också en vanesak. Det är ju även en programvara som kommer utvecklas och man förstår att skolorna inte vill lägga ner tusentals kronor på ett Word-program, när det finns liknande gratis online.

Användandet av datorerna har fungerat olika bra, på olika lektioner. I de flesta ämnen har vi bara använt dem till att skriva uppsatser på lektionerna, söka källor och liknande, som man förut har gjort i bokade datorsalar. Det kanske viktigaste med datorerna är att de har inneburit att det är lättare att anteckna på lektionerna. Jag personligen tycker det är jättebekvämt, medan jag har kompisar som antecknar för hand fortfarande.

Hur datorerna används på lektionerna beror allra mest på läraren. Jag tror att de på vår skola inte har utbildats tillräckligt väl i hur användbart det faktiskt är med tekniken. Det finns lärare som fortfarande skriver ut ett häfte var till eleverna, när vi lika väl själva kan hitta det på internet, eller att läraren skickar det till oss så att vi kan läsa det på skärmen.

Men om jag ska vara helt ärlig så går nog den mesta datortiden i skolan åt Facebook eller annat slösurfande. Sorgligt men sant. En riktigt tråkig lektion när datorn är där framför sig så är det oundvikligt. Jag har faktiskt glömt hur det var att sitta på tråkiga lektioner utan dator. Vad gjorde man? Inte lyssnade i alla fall.

Jag känner inte att mitt studieresultat eller effektivitet har påverkats varken i negativt eller positiv riktning sen vi fick datorerna. Jag lyssnar lika mycket nu som innan. Om jag kanske inte förstår något, eller missar något kan jag snabbt googla det och hänga med i lektionen igen. Men det varierar från person till person. Vissa kanske inte alls kan ta ansvaret med att vara aktiv på lektionerna och ha en dator framför sig, medan andra, som jag själv, kan det. Det är ju också upp till läraren att ha intressanta och bra lektioner så att man faktiskt vill lyssna, eller kanske bara säga till oss att stänga datorerna.

Om jag ska sammanfatta så är jag positiv till att alla elever ska ha en dator var. Men innan en skola lägger ner pengar på att alla elever ska ha det, borde de börja med att utbilda lärarna så att de vet hur de ska förändra sin undervisning så att datorerna faktiskt blir nödvändiga. Då kan lärarna sedan visa eleverna hur de kan arbeta med datorerna på bästa smidiga sätt. Jag har ju kommit mitt i denna förändringsfas och jag tror mycket kommer utvecklas efter att jag har gått ut gymnasiet, till det positiva. Jag tror helt klart att datorerna är en viktig del av den nya moderna skolan och det är lika bra att barn och ungdomar får lära sig redan nu att använda en dator (och internet!) på rätt sätt, eftersom de i framtiden är högst troligt att de kommer jobba framför en.

Jag ska inte tolka, eller tänka åt er, men den bild som den här eleven ger är intressant och tänkvärd. Kanske finns det något som alla som står i startgroparna för ett en till en projekt bör tänka kring. Helst skulle jag såklart vilja att alla skolledare läste och tänkte igenom hur arbetet från ”datorsalar till en-till-en ska ske” samt att övergången sker med tydliga mål.

Lärare måste våga berätta vad de gör -delta i TeachMeet

Is the Clones cloning Dolly?
Is the Clones cloning Dolly? av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Igår fick jag en stark deja-vu av den osäkerhet som ofta följer med oss som arbetar i skolan. Jag fångade följande tweet på twitter från Ingela Clarin, en av de lärare som jag verkligen imponeras:

Blivit ombedd att tala på TeachMeetSyd – uschiamig! Det vågar jag aldrig… #tms2011

TeachMeet är en un-conferens för pedagogisk personal i skolan, lärare, it-pedagoger, bibliotekarier etc. I korthet går kan man säga att det är ett möte där lärare (eller it-pedagoger/bibliotekarier) berättar för andra lärare(eller it-pedagoger/bibliotekarier) om sina idéer, projekt, större såväl som mindre. Det är en informell sammankomst där de som deltar berättar för andra vad de gör på lektionerna.

Åter till Ingela och den tweeten som fångade min tanke, för när Ingela, skriver

uschiamig! Det vågar jag aldrig…

så fångar hon det som på många sätt är så vanligt bland de lärare som jag känner . Det är en känsla av att

”inte ska jag inte”, ”jag har gör väl inget speciellt”, ” jag är bara en vanlig lärare, jag”,

Kanske  finns det något mer där bakom som ”vad ska mina kollegor då tycka?”

Jag har varit lärare i hela mitt yrkesverksamma liv, och jag har länge burit med mig den känsla som jag läser in i Ingelas ord, ”inte jag inte”,”äsch vad kan jag tillföra” och känslan av att ”alla vet ju vad en lärare gör, kan och inte kan, så varför skulle någon vilja lyssna på mig”.

Men när jag tog bladet från munnen, när jag valde att visa vad jag gjorde, när jag började berätta, så visade det sig att min upplevelse, mina tankar och reflektioner delas av andra. Jag blev också varse att jag genom att prata om mitt yrke, skriva om mitt yrke kunde sätta ord på min kompetens, som jag många gånger knappt visste att jag hade. Men det jag också insåg när jag börja prata om min undervisning och som jag tycker att alla lärare som tvivlar på att de har något att berätta, eller ge till någon annan bör tänka på, är att det är bara du som har varit på alla dina lektioner, ingen annan. De flesta har inte sett det du gjort, eller tagit del av det som du inspireras av, så om du berättar kan di få andra lärare att bli inspirerade och våga pröva, kanske nästa gång våga delge och berätta.

Åter till Ingela och TeachMeet, som jag vet att Ingela ser fram emot eftersom jag sett hennes svar på Martin Ekholms tweet

Jag känner mig lite ensam på listan över talare på TeachMeet Syd den 31/3. Tycker att du också ska anmäla dig!http://bit.ly/hAAUzc #tms2011

@marekh75 var någonstans? Äntligen händer ngt här nere!!! 🙂

Ingela, jag vet att du tvivlar, tycker att det du gör inte är något märkvärdigt, men det är just därför du och alla andra lärare ska ta chansen att dela och berätta om ert arbete. För är det behöver vi i skolan: lärare, it-pedagoger, bibliotekarier ska träna på och lära oss. Vi behöver tro på vår egen kompetens och våra erfarenheter och att de har ett värde, så Ingela (och alla andra), ta möjligheten, ta erbjudandet (tänk på att det var någon som bjöd in dig, som vet att du har mycket att berätta) berätta om ett av dina projekt för det är bara du som kan göra det, som en lärare.