Kommersiella aktörer hotar internet – hur förhåller sig skolan till det?

Internet som medium styrs av många intressen bland annat, stora kommersiella företag vars syfte är att vara lönsamma och tjäna pengar. Deras intressen och värden sammanfattas till lönsamhet, och gång på gång får vi rapporter om att deras värden bara stavas lönsamhet. Lyssna på Konflikt Kampen om den fria informationen från förra lördagen, så ger de många exempel.

Vi använder dessa företags tjänster för att dessa är gratis. Men det som vi upplever som gratis är inte alls gratis utan tjänster på internet bygger på en annan ekonomi än den som vi känner igen, där vi betalar för varan, istället betalar företag för information om oss.

I DN:s artikelserie Vårt internet publicerades det häromdagen en artikel Kommersiella aktörer hotar internet precis som FRA. När jag läser igenom den och fastnar för följande:

Ett fjärde exempel gäller just denna artikel. Redan innan den är skriven eller någon läst den har de kommersiella aktörerna på ett eller annat sätt kommit över innehållet.

/…/

– Allt lagras. Det är vad det handlar om. Användaren förleds att tro att det är en gratistjänst men egentligen är det fråga om att användare skänker bort sin identitet, sina kontakter, sina nätbeteenden, sökningar, chatt med vänner till ett företag. Det användaren tror är skänk från ovan är egentligen en vara som företaget kan sälja vidare, säger Jon Karlung.

– För mig är internets kommersiella aktörer ett lika stort hot som FRA och olika staters ambitioner att övervaka privatpersoners liv på nätet. Twitter, Paypal, Google – de känner till vad som är politiskt korrekt. Många av de här storföretagen, vars meterlånga avtal som ska godkännas av varje användare, har fullständig beslutanderätt. Medlemmar kan kastas ut när som helst.

Om Jon Karlung har rätt att kommersiella aktörer är ett lika stort hot genom att de övervakar våra liv på nätet. Hur ska skolan förhålla sig till det? Är det ok att använda gratistjänster, om så i vilken omfattning? Vad innebär det? Ska skolan uppmana elever att ingå avtal med kommersiella aktörer? Innebär det att skolan/skolarbetet blir kommersiellt? Vad blir kostnaden för elever att gå i skolan, när skolarbetet och elevers beteende på nätet är själva varan som företag sedan tjänar pengar på? Vem har ansvar?

Frågan om hur skolan ska förhålla sig till Google, Twitter, Facebook, Flickr och alla andra nätbaserade tjänster och de avtal som barn (under 16 år) i skolans tjänst måste ingå, behöver belysas och diskuteras. Frågan om det är det rimligt att barn under 16 år ingår avtal för att kunna arbeta i skolan behöver vi i och utanför skolan diskutera? För skolan samtal kring det?

Jag hoppas att det ska komma läsbara avtal som vi som användare av dessa tjänster kan få en överblick över vad avtalet som vi signerar innebär. Det vore underbart med ett symboler som bygger på ett samförstånd och som kan förstås av alla även när vi ingår avtal om olika nätbaserade tjänster.

Men fram till det sker behöver vi som vuxna fundera och ta ställning till och i vilken omfattning vi vill att de barn som vi har i skolan ska ingå avtal för att kunna delta i skolarbete. I vilket fall som helst behövs det föras ett samtal kring dessa frågor och vad de innebär.

11 reaktion på “Kommersiella aktörer hotar internet – hur förhåller sig skolan till det?

  1. Pingback: KristinaAlexanderson

    1. Nils Hellström

      ”Kommersiell information” inget problem för skolan!

      Jag vill gärna, som gymnasielärare, passa på att tacka organisationen PUNKT.se för de gratisläromedel om internet som de har tagit fram, samtidigt som jag gärna kommenterar hur skolan kan förhålla sig till kommersiella aktörer.

      För det första vill jag understryka att skolan är ett ännu till största delen oupptäckt informationsmedium. Visserligen har företag, organisationer och myndigheter börjat förstå att Twitter och YouTube är kanaler där man kan nå ungdomar, men satsningarna påminner lite om att man slänger en tesked socker i en myrstack. Det bästa sättet att nå denna stora målgrupp har man ännu inte lärt sig hantera, och jag talar nu om ”läromedlet”.

      Annonsindustrin i Sverige omsätter miljarder. För en liten del av vad olika kampanjer kostar skulle man kunna t.ex. kunna göra en film som visar hudens uppbyggnad, den smaksatta mjölkens väg ”från jord till bord”, hur en plasma-TV fungerar eller som förklarar vad en premieobligation är, för att ta några exempel på budskap som till leda upprepas på reklam-TV och i tryckta helsidor. På varje stadium i skolan (låg, mellan, hög och gymnasiet) finns cirka 300.000 elever, och dessa har man chans att nå på bästa sändningstid, dvs. lektionstid. En kompletterande trycksak har chans att bli läxa och grund för ett skriftligt förhör! Visst, risken är stor att läraren frågar om det finns andra varumärken eller ifall man har kritiska invändningar mot företaget eller produkten, men den risken tar man alltid med skolungdomar som målgrupp.

      För skolan skulle en mer avsändarbetald läromedelsindustri innebära stora förtjänster. Gratis tillgång till nyproducerat undervisningsmaterial, som alla försöker överträffa varandra för att vara så aktuella, objektiva och informativa som möjligt, för att därmed ha chans att visas för tusentals elever! Ett material tillgängligt för alla skolor utan begränsningar av neddragningar i läromedelsbudgeten! Bara tanken ger lärare en drömsk blick.

      Att ett företags- eller produktnamn glimtar förbi är inte ett problem för skolan, åtminstone inte ett så stort problem att inte lärare kan handskas med det. Vi är många som hoppas att seriösa informationsspridare förstår detta, och börjar styra över åtminstone delar av sin informationsbudget direkt mot skolan.

      1. Kristina Alexanderson Inläggsförfattare

        Fast integritetsproblematiken som finns i online-tjänster gör det lite mer komplicerat … kan en skola använda Googles mail för att skicka information om eleverna? Hur hänger det ihop med PUL, rätten till skydd för den enskilda individen etc. Jag vet inte men jag tror vi måste prata om det

        1. Nils Hellström

          Används verkligen e-mejl för att skicka information som skulle ”hota” den enskilda individen? Jag kan inte tänka mig att varken mejlkonton, Microsofts live@edu-satsning, FaceBook eller YouTube används för annat än allmän information om skoluppgifter eller omvänt redovisningar av uppgifter.

          Då är nog hotet värre med alla inhyrda servrar som man loggar in på för att skriva in betyg och konfidentiella personuppgifter. Som vi alla vet kan i princip alla sådana servrar hackas.

  2. Pingback: Eva Appelgren

  3. Mats Lindholm

    Men hallå!!!! Med de kommersiella aktörerna kan man välja att inte delta. Vilket är totalt omöjligt med FRA och andra liknande statliga organisationer.

  4. Elisabet

    Elever ska inte behöva ingå avtal för att kunna arbeta i skolan anser jag. Det kan göra det lite snårigt att arbeta med IT i skolan. Många webbverktyg kräver att man är minst 13 år eller äldre…

    Apropå Google så kan en start vara att som pedagog sluta använda Google som synonym till att söka på nätet.

  5. Pingback: Prata om vad gratis på nätet betyder? | Kristina Alexandersons blogg

  6. Pingback: Johan Larsson

  7. Pingback: Adam Leszczynski

Kommentarer inaktiverade.